Inspirerad av de fina närbilder Daniela tagit på sin blogg, som du hittar här, tog jag några bilder på min nya plånbok.
Köpte faktiskt en ny på Rhodos i somras också. Men de små facken för kredit- och andra plastkort var lite spända. Och när jag såg den här på Viking Line i onsdags kunde jag inte låta bli att köpa den.
Det första meddelandet fick vi fick då vi klev ombord på Viking Gabriella i går var att båten hade ett vacuumproblem. Man kunde inte spola i toaletterna.
Ja, inte har Viking haft det lätt på senaste tid. Amorella gick på grund för inte så länge sedan och skämtnyheterna spred sig snabbt.
Vacuumproblemet var inget skämt. Men det åtgärdades och man kunde spola i toaletten under resan, fastän man då och då tvingades spola två gånger för att få allt ner. Och då hade vi verkligen inte släppt några megastora bajskorvar eller lagt något man inte får lägga i stolen 🙂
När jag nu ännu är inne på linjen kiss och bajs måste jag berätta om besöket på en av båtens allmänna toaletter i morse. I damtoan stod två karlar. Jag kollade skylten två gånger. Bild av kvinna, ja! Två gubbar inne på toan, ja! Men jag är ju modig och går dit ändå. Fastän jag hör hur de svär.
Ju*****ta, v***u, per***le. Finska svordomar. Så jag tänkte att montörerna, för jag hade insett att de jobbade med en toastol, var finnar eller ester.
Men döm om min förvåning när jag hörde att de var finlandssvenskar som bara kryddade sitt språk med finska besvärjelser. De hade uppenbara problem med en av toastolarna där.
Vår bil är en familjemedlem och ibland pratar jag med honom. Nu då han ska få vila över jul och vara ensam några dagar måste han ju få en julklapp. Dels så att jag klappar honom och säger ”God jul Svensson”, dels helt konkret i form av en dusch.
Det var lång kö till en av biltvättarna i stan och guuben sa ”nä, nu får vi glömma det här”. Men då hörde jag Svensson försynt meddela att han nog kände sig lite svettig, det kliade lite här och där.
Och han hade tur. Kön till den andra biltvätten i stan var kortare!
Så nu firar han sin jul på sina HJUL, skinande röd. Bara tomteluvan saknas.
Hahaa, ser kanske ut som en fängelsemåltid. Vatten, bröd och lite soppa 🙂
Tja, man kanske inte ska tala om serie då jag tillsvidare bara publicerat bilder från två toaletter, Ölvins och Café Vaherkyläs. Men det är väl en bra början ändå?
Och sedan hade jag glädjen att å jobbets vägnar få se luciaföljet uppträda på församlingarnas julfest för de mindre bemedlade i staden. En fest som för närmare trettio år sedan fick namnet ”De ensammas jul”. Då riktades hjälpen närmast till alkoholiserade män som bodde på stadens soptipp. I dag har ensamheten många ansikten i samhället. Någon saknar släktingar, andra har kärv ekonomi och är därför utslagna.
Och jag som trodde ”Hus vid världens ände” var den senaste boken om Erik Winter. Men å så trevligt att jag hade fel! Läste ut ”Hus…” i går och tänkte att ja, ja nu får jag åter vänta innan följande bok kommer. Jag vet ju själv som författare hur det är. Man skriver allt mellan 3 månader och två år på en bok, som slukarna sedan läser på några dagar…
Det är lite FÖR behändigt att köpa e-böcker. Undrar om jag blev på kroken nu. Lätta att läsa är dom också. Skärmen lyser ju så man inte behöver läslampa.
Har läst de första sidorna bara av ”Marconi Park” men fick tyvärr ganska onda aningar. Om författaren nu på riktigt tar livet av Erik Winter blir jag riktigt riktigt arg.
I dag höll de traditionella julhemmen öppet sista dagen det här året. I Jubelmagisterns villa bor nya invånare. Jag som själv bott i Lovisa så gott som hela mitt liv kände också tanten som bodde här för över tjugo år sedan. När hon gick bort köptes huset av ett par, som sedan sålde huset vidare till det unga par med barn som bor där i dag.
Min syster och jag besökte Konungsdammens hus också den här helgen. Ville ju köpa av deras goda bakverk, bland annat en Mumin-pepparkaka som jag ska ge bort i jul. Hos Olga och Markku i Konungsdammen bor den söta kissen du ser på bilden, bara några månader gammal. Ser den inte ut att ha funnit den sanna julfriden?
Hostan har inte hållit mig vaken de tre senaste nätterna. Det måste väl ändå var en delseger jag tagit i kampen mot mycoplasman.
Tiden går långsamt, men vad gör det? Annars rusar den ju. Mot pensionsåren och döden om man vill vara lite sarkastisk. Och det vill man då man är en James Bond- och en Erik Winter-supporter.
Pensionsåren har jag faktiskt inte något emot, så som jag ser på dem nu. Och dö ska vi alla någon dag, men inte vill jag dö riktigt ännu. Finns liksom för mycket att se och uppleva än.
Bland annat har jag i dag tänkt läsa Åke Edwardsons ”Hus vid världens ände” klar. Och så har jag tänkt pyssla några julkort till för att få i väg alla i morgon. Sätta kycklingsfiléer i ugnen och kanske orka besöka två av Lovisa traditionella julhem, de har sista dagen öppet i dag.
Efter lucia kommer julen och sedan blir dagarna lite ljusare minut för minut. I går firade vi lucia i Lovisa och jag bevakade evenemanget å tidningens vägnar. Texten hittar ni här.
Jag hoppas också att jag så småningom ska orka lite mer. Efter jobbet i går kväll stannade jag ett par timmar på vår julfest på redaktionen. Men jag insåg ganska fort att jag hade trott lite för mycket om mina krafter.
Så i dag och i morgon är det bara vila och mediciner som gäller. Fyra och en halv dag återstår av antibiotikakuren.
Har inte nån klok människa sagt något i stil med ”en frisk människa har massor av önskningar, en människa som är sjuk har bara en önskan, och det är att bli frisk”.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 