Den stora finlandssvenska kryssningen…

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

För ganska länge sedan bokade Guuben och jag en kryssning mellan Helsingfors och Stockholm. Vad vi inte visste då var att vi hade bokat samma datum och samma fartyg som Den stora finlandssvenska kryssningen…

Hur ska detta sluta? Morjens Astrid, morjens Calle, morjens Mikaela! O sidu! Morjens Steffi! Nej, det går ju inte. En opartisk journalist kan inte åka med Svenska folkpartiets elit på kryssning!

En rubrik under kvällen är dessutom ”Mediernas makt”. Där kan jag ju inte visa nosen alls. Jag kanske omedvetet retar upp herr Wallin, och jag har hört att han kan bli ganska heitär.

Ett alternativ är förstås att jag medvetet retar upp nån koryfé och precis när han slänger ett glas rödvin i fejset på mig knäpper Guuben ett fotografi och så har vi ett fint scoop!

Glad påsk!

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Det finns kanske redan memma i affärerna? Jag som inte gillar det slaget av delikatesser har inte så stenhård koll på memmautbudet. Men på chokladutbudet har jag desto bättre koll. Redan tidigare under veckan köpte jag mina första Mignonägg! Och ett har redan slunkit ner i min mage… namnamnam!

Ett minne från barndomen har jag av de här äggen, för de fanns redan då, för ungefär 40 år sedan. De lär ska ha blivit mindre under tiden, åtminstone tvistar de lärda om detta. Hur mycket vägde Mignonägget då och hur mycket väger det i dag.

I alla fall så fanns ett sådant på min tallrik i barndomshemmet, tror det var efter att vi ätit vanlig middag. ”Ät ännu ägget” sa mor eller far ”så får du godis sedan”. Och jag som inte alls gillade riktiga ägg lät mig luras. Jag tror jag såg så pass ledsen ut eller kanske jag lyckades avfyra en sådan grimas att föräldrarna förstod att något riktigt ägg äter ungen inte. Ganska fort fick jag i alla fall veta att det var ett chokladmignonägg som väntade på mig, och inget ”hemskt” riktigt ägg! Snäll mor och far jag hade trots allt alltså!

Playoffsmiddag!

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Gissa hur det gick i går på playoffsmiddagen som maken bjöd? Den skulle högtidligen fotograferas. Lyckligtvis kom jag ihåg att fotografera menyn, och även aperitifen, men den bilden tog jag inte med här.
När vi sedan hade ätit klart, Guuben sin laxburgare och jag min Bellas burgare kom desserten in. Vi var så mätta att vi nöjde oss med att dela på en liten ostbricka.
Först DÅ mindes jag att jag skulle fotografera den fina maten också. För det var en vackert upplagd burgare med krispig sallad, creme fraiche, bacon, lökringar… ja ni ser ju på menyn!
Om Tor går vidare till semifinal bjuder maken en gång till. Jag har lovat bjuda en pangmiddag om vi får FM-guld eller -silver! Så vi får hoppas det här blir en följetong på webben 😀

Dagens pryl!

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Hur har jag kunnat klara mig utan denna pryl i 49 år? En toalettstolssits och -lock med LED-belysning!
Här är det julstämning året om som gäller. Kanske man kan få en sits med inbyggd melodi också? Julmusik på julen och Små grodorna till midsommar?

Men innan jag rusar i väg och köper denna helt fantastiska pryl som ingen kan klara sig utan, ska jag fira att Lovisa Tor tog sig till slutspelet i innebandyligan. Maken sa för en vecka sedan, då läget såg kvistigt ut för Tor, att han bjuder mig på middag om det blir slutspel.
Återkommer med bilder från den senare!

Vi har kört fast

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Först hade vi en bild av vår insnöade redaktionsbil i tidningen. Vi efterlyste snöbilder av läsarna, bad dem berätta om sina snöjobb. Det här är redaktionscykeln.
Detta kan ju onekligen få folk att tro att vi aldrig rör på oss, att vi bara sitter på våra rumpor på redaktionen.
Kan dock berätta att bilen är framskottad sedan flera dagar tillbaka och att det inte riktigt är cykelföre för reportrarna ännu. Vi är inte så många reportrar på vår lilla redaktion. Det är inte lönt att ge sig ut i halkan och möta ond bråd död genom att kana in under någon bil eller att bara annars bryta armar och ben.
På våra breddgrader har snön aldrig legat kvar till midsommaren, så senast då – om inte förr – ska väl redaktionscykeln vara i farbart skick.

Bygga om brevinkastet?

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Jag hör också till dem som välkomnar Helsingin Sanomats beslut om att övergå till tabloidformat.
Nu kommer också andra tidningar att tänka om.
Kanske även finska Borgåtidningen Uusimaa kunde vakna?

Det enda som egentligen bekymrar mig är om jag måste bygga om brevinkastet. Hur ska söndagens Helsingin Sanomat annars få plats. Det är ju med nöd och näppe den kan tryckas in så tjock som den är i dagens läge. Söndagens HS måste ju i tabloidformat bli tjock som Bibeln!

Nyaste spelfavoriten – på smarttelefon

~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer

Datorspel, för att nu inte tala om spel på smarttelefoner, har inte funnits så väldigt länge. Då jag var barn fanns inga datorer och därmed inget internet. Vilket måste kännas totalt obegripligt för dagens tonåringar. Kanske ungdomarna rentav tror att tanten yrar. Vadå-att-det-inte-fanns-dator-det-har-väl-alltid-funnits-datorer-eller? Höh?

När JAG var barn spelade vi i Forums ungdomsgård tennis på en svartvit teve. En vit boll studsade mellan racketarna som fanns på varsin kortsida av skärmen. Då man blev duktig på spelet slog man via väggarna och använde ett snabbare tempo. Jag tror de här retrospelen blir populära nu igen.
Sedan kom Nintendon med Mario Bros och Tetris. SÅÅÅ avancerat 🙂

Också i dag, fem före femtioårsdagen, spelar jag massor av spel. Men nu är det spel på Facebook, Zynga eller via GameHouse. Och senaste roliga spel som en släkting till släkten i Sverige introducerade för mig är Wordfeud. De spelar vi på tumis, oberoende av var vi befinner oss i världen. När som helst på dygnet, då som det passar var och en av oss bäst. Och det är jätteroligt!

Spännande ny tidning!

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Jag ser fram emot att frossa i tidningen ”Skriva”. Så vitt jag vet säljs den endast i Sverige – rätta mig om jag har fel. Där finns den bland annat i tobaksaffärer, på Pressbyrån och på Seven Eleven berättade en annan bloggare åt mig. Det är en ganska ny tidning och jag tror jag kan hitta mycket intressant där.

Med sig i bagaget från Sverige hade Guuben också KexChoklad, jag blir så glaa! Fick dessutom en fin spegel från Fotografiska museet. Men det bästa av allt var ju att Guuben hämtade hem sig själv. Jag har saknat min bästa vän väldigt mycket. En bukett blommor fanns förstås på bordet i köket som välkomsthälsning.

Nu far jag mot Nordpolen

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Jag är en sådan där ganska typisk on- eller off-människa. Med det menar jag att jag ofta går in med full entusiasm för något, tills jag tröttnar. Promenadbandet var en sak. Då jag tröttnade sålde jag det och köpte ett piano i stället. Som någon kallade pulka 🙂 På det har jag inte tröttnat än. Segar mig långsamt, långsamt framåt. Målet är att kunna spela något stycke utöver ”Idas sommarvisa” i slutet av maj.

Just nu har jag biblioteksperiod. Efter att inte ha satt min fot där som privatperson under ett par år ränner jag nu där minst en eller två gånger i veckan. Lånar pianonoter och äventyrsböcker.
Efter att ha gjort fem skeppsbrott på en långseglats beger jag mig nu mot Nordpolen. Bort från slask och blask. Ska det vara så ska det vara – antingen rejäl vinter eller rejäl sommar!

Antikrundan på mitt sätt

~ Carita Liljendahl ~ 3 kommentarer

Ett av mina favoritprogram på SVT är Antikrundan. Jag skulle gärna själv göra ett program om antika saker, men helst som parodi, och då skulle jag ju inte få in några saker som är antika på riktigt.

Där skulle jag stå med den lilla dalahästen, en leksak från 1800-talets början, värd otroligt mycket. Jag skulle väga den i mina händer, berätta hur lycklig ägaren kan vara över denna dyrgrip. ”Ta väl hand om den”, säger jag och ska precis ge den tillbaka till ägaren då den slinter ur mina händer… och jag ser det som i slow motion, hur den faller mot golvet och där går i bitar.

Detsamma händer med den fina porslinsfiguren från Asien. Och då jag ska titta närmare på signaturen på en gammal tavla, som står och lutar mot en ställning, snubblar jag och faller rakt in i konstverket.

Sedan frågar jag ännu en kund hur mycket hon tror att ryamattan är värd.
– Tiotusen kronor kanske, säger hon hoppfullt.
– Hahahaaa, svarar jag. Trodde du det? Hahahaaa… nehej du, den där trasan är inte värd mer än en femma. Trodde du att jag satt här och värderade min egen handväska? Hahahaaa… då misstog du dig rejält!

Bilden är fotograferad från soffan då Antikrundan visades i teve i går.