Längs Strandvägens cykelbana var vi på väg mot idrottshallen då jag såg att här blir det tvärstopp. Två tanter hade ockuperat hela lättrafikleden med sina rollatorer. Snäll som jag är gjorde jag en lov runt dem. Men jag muttrade ändå åt Adrian ”är det så här det ska vara?”… ”tar pensionärerna över staden så fort vi skriver september?”.

– Ta det lugnt nu, sa han. Snart är du själv pensionär. Vänta bara vad du högljutt kommer att kräva då. Med din promenadkäpp kommer du att slå bulor i motorhuven på den bil som vågar komma så nära att du når den.

GRRRRR, tänkte jag. Bara för att Adrian är fem år yngre än jag ska han inte komma och säga att jag snart är pensionär!

Vi avancerar femtio meter på cykelbanan och jag får syn på rollator nummer tre. Nummer fyra tar sig fram i Strandparken. Jag tänker ”jag ska inte gnälla, jag ska räkna till femtioåtta om det behövs, surar jag säger han att jag  är i klimakteriet…

– Eftersom vi båda blir bara äldre, börjar han och jag tänker TACK, det var taktiskt att du sa VI, annars hade du fått en smäll på truten. – Så tycker jag vi ska vara glada för att Lovisa är rollatorernas paradis.

GRRRR, morrar jag igen för mig själv. Måste du påminna mig om att jag inte längre är 25? Sedan inser jag att åldersnojan jag planterat på Adrian i boken håller på att bygga bo i mig själv.

Under innebandymatchen får jag ändå vila ögonen på sportiga pojkar. Att jag kunde vara deras mor eller kompis med deras mormor vägrar jag tänka på.  Domaren blinkar på ögat åt mig men ser inte han ut som en farfar till målvakten? Sist och slutligen hade han nog bara ett skräp i ögat.

Utanför idrottshallen får jag syn på en rollator. Jag måste stävja min lust att stjäla den. Tänk att få sparka iväg i full fläng mot restaurang Saltbodan. Och att i den sista kurvan mista herraväldet över ekipaget. Vara en ansvarslös pensionär.

– Styrstångs- och rattfylla har jag hört talas om, säger Adrian. Men rollatorfylla?

DET ser vi fram emot!