Fantasins värld är förunderlig.
Fem timmar har jag suttit och skrivit om Adrian. Ibland är det jag som styr, ibland är det han.
Vi har måhända lite olika åsikter om hur saker och ting ska framskrida i den tredje boken, men han vet att det är jag som bestämmer.
Å andra sidan, dum vore väl jag om jag inte lät honom komma med sina synpunkter.

Men ni ska veta att han gör mig matt 😉

Det händer ibland att jag tror att någon ska mörda mig. Man har ju genom tiderna, såväl i tidningar som i böcker,  skrivit saker som alldeles säkert retat upp folk.

Så i dag var jag på väg hemåt, till fots.
En fet Mercedes gled upp ganska tätt intill mig där jag gick på trottoaren. (dåligt plogat staden!)
Föraren körde framåt cirka 200 meter, stannade på en parkeringsplats, vände om, så att fronten pekade mot mig.
Jag hörde hur motorn rusade, mördarmaskinen under huven gick upp i varv.

Absolut en lejd mördare, tänkte jag. Jag skulle inte ha skrivit den där kritiska kolumnen.
Jag går ändå modigt framåt. Kastar förstulna blickar mot bilen. Föraren ser skum ut.
Hur lite betalt får han för det här, tänker jag. För att mörda mig?

Jag passerar bilen. Inget händer.

YES! Verkar som om jag inte helt förlorat förmågan att fantisera.

Känner att det är dags att träffa Adrian igen.

Adrian får ett sms till sin privata telefon. Jag ser en viss förväntan i hans ögon. Vet att han har en del saker på gång.

I sådana fall kan ju jag, författaren, egentligen hur lätt som helst ta över. Rätt ofta har jag lust att göra det. Särskilt då han själv börjat ta hand om tyglarna för att kunna fara fram precis hur han vill. Och det gör han rätt ofta nu då jag jobbat hårt för mitt levebröd och gett alldeles för lite tid åt honom.

– Saldot för era Sonera Etu-abonnemang 24.1-17.2  är sammanlagt 57 euro.

Han blundar och suckar. Lägger telefonen ifrån sig på bordet, öppnar ögonen, möter min blick och höjer på ögonbrynen.

– Har du en lika trogen vän, frågar han. Punktlig varje vecka. Det är bara puss och kram älskling som saknas.

Kanske dags för mig att börja ge honom lite tid av mitt liv igen?

Ju äldre man blir desto mer rutiner anammar man.
Du behöver bara fråga dig själv: vad gör du på morgonen efter att du stigit upp från sängen?

Går till toaletten? Sätter dig ner och gör dina behov? Tvättar händerna?

Sedan äter du frukost i ditt kök. Eller kanske du frukosterar först och bajsar sedan? Men hur du än gör så gör du allt enligt vissa rutiner. Skär upp brödet på ett visst sätt. Lägger osten på korven eller tvärtom. Steker ägget på ena eller bägge sidorna, använder samma kryddor, vet precis var de står i hyllan osv.

Rutiner skapar trygghetskänsla. Vad vore vardagen utan sina invanda mönster?

Jag tror min hjärna mår gott om jag bryter en del rutiner och mönster.
Jag vet inte när jag skulle ha gått in i bastun med torrt hår och torr kropp.
Det hör ju till att duscha innan!  – – – Eller gör det?

I dag bröt jag ett mönster – krossade en rutin. Och jag överlevde.

”Vem skulle registrera sig och betala för en tidningsartikel på nätet? Vi har en hel generation som är van vid att allting bara finns där. Visa mig en person under 25 år som tecknat en fortlöpande prenumeration på en pappersdagstidning.”

Så här skriver Jonas Jungar i en kolumn på yle.fi/svenska.

– Vi har massor med prenumeranter som inte fyllt 25 år, säger Adrian Debutsky.

Som nyhetschef på Helsingfors Dagblad vet han förstås vad han talar om.

– Om det sedan är föräldrarna som prenumererar på tidningen åt sina barn gör väl det samma. Klart att människor vill betala för nyheter. Men då ska dom vara välskrivna samtidigt som dom är kortfattade och innehållsrika.

Han talar om sättet att föra fram information. Och om snuttifieringen. Om hur stress och brådskan att få ut en nyhet snabbt urholkar innehållet. Eller i värsta fall leder till att en massa sakfel publiceras.

– Webben har kommit för att stanna och det mesta kommer också att förbli gratis där. Men att ingen nånsin mer skulle vara beredd att betala för nyheter, det stämmer inte.

Såväl HD som Östra Nyland, där jag själv jobbar, publicerar så kallade teasers på nätet innan papperstidningen kommer ut.  Korta snuttar av intressanta texter, såväl av nyheter som av reportage. Teasern avslutas med Läs mer i HD / ÖN + datum.

Svårare än så är det faktiskt inte. Någon dag efter att nyheten eller reportaget publicerats i papperstidningen lägger vi ut hela artikeln. Men varför lägga ut precis ALLT på webben som finns till pappers? Man behöver väl inte vara dum heller?

Webben ska erbjuda också annat än artiklar. Till exempel interaktivitet. Så att läsarna kan delta – med bilder, korta texter och kommentarer.
Sådant tror Adrian och jag att konsumenterna är beredda att betala för. Inga stora summor men några euro i månaden.

Och många bäckar små gör som bekanta en stor å.

Jag hävdar ett även män kommer in i klimakteriet.
Dom blir ojämna i humöret och så vidare bortåt. Vallningar och utebliven mens slipper männen ju, men så har det ju alltid varit- jag menar – att män slipper det ena och det andra.

– Vaddå klibb-bakteriet, frågar Adrian.

Stackarn är förkyld. Han har däbbt däsa.
Och när en karl är förkyld… då ska en kvinna sannerligen inte tala om klimakteriet.

Äter cornflakes som chips. Tappar ett på golvet. Böjer mig för att fiska upp det. Hittar inget. Detta är ett fenomen.

För tio år sedan hade jag en hund som gladeligen åt upp allt jag tappade på golvet. Men han finns inte mer. Det jag tappar stannar således kvar tills dammsugaren gör sin sällsynta odyssé över golvet.

Att lämna matrester på golvet känns inte rätt.
Ändå är det ju på golvet det mesta landar. Aldrig har jag i taket hittat nåt jag tappat.

Jag lever i en barnslig tro om att de saker som försvinner då jag tappar dem kommer någon, någonstans, till riktig nytta.