Månad: februari 2020

En strimma av hopp

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer
För varje dag som går, allt mer sol på balkongen. Det var Kalevaladagen i går, därför var flaggan i topp.

Vid 17-tiden i går nådde solen min balkong. Det blir bättre för var dag som går.
Annars var det en tung kväll. Lovisa Tor har spelat innebandy antingen i elitserien eller som nu senast, i division ett, sedan 1998. Samma år som min gudson Conny föddes, han som nu är lagkapten i Tor.
I går blev det klart att Tor degraderas till Finlandsserien, division två. En av konkurrenterna vann sin match och vi kan inte längre komma i kapp.

2018 vann vi silver i Finlands cup, det var en av många stora händelser under de 22 år jag följt laget.

I dag spelar Tor sin sista match i division ett denna säsong i Tammerfors. Jag hade först inte tänkt åka med då jag har så mycket jobb. Men jag planerade om mitt schema. Jag vill stödja laget i alla lägen, även då det är tungt och har gått riktigt risigt som i år.
Vi vinner tillsammans, vi förlorar tillsammans.

En gång Tor – alltid Tor ❤
Nu tar vi ny fart och återvänder till ettan våren 2021!

Satsa på mig själv dag

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer
Azalea.

Eftersom pusslet blev klart för en tid sedan har jag börjat använda mitt stora bord som arbetsbord nummer två. Jag behöver variation och har två olika stolar som jag använder. Här läser jag mest dagens tidningar för att det finns gott om utrymme för dem. Via bärbara datorn går det lätt att hålla ett öga på mejl och annat som händer.

Har satsat på mig själv i dag. Lugnare arbetstempo, en azalea till arbetsbordet (lär även kallas ”suputen” för att den vill ha mycket att dricka) och massage som jag unnar mig varannan vecka.

Massage hos bästa Bettan.

Från massagen går jag ofta via bokhandeln. Vi har välförsedd och trevlig sådan i Lovisa. Där köpte jag Inge Löök-kort, en ny dagbok och klistermärken (surprise, surprise) 😀

Nu är jag riktigt glad…

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer
Sol, ett par minusgrader, klarblå himmel. Eller nej, vad då klarblå? Där finns ju ett vitt streck! Just därför tog jag bilden.

… för det har hänt så många bra saker.
Om vi glömmer Coronaviruset och alla dess eventuella följder, så har det på mikronivå i mitt liv hänt sådant jag glädjer mig över.

Jag har inte längre ont i ljumsken. Jag kan gå normalt, lite längre sträckor varje dag. Magen som krånglade en tid gör det inte lika ofta längre. Jag sover bra om nätterna, förutsatt att jag håller samma rytm och inte vakar till tre på natten 😀

Saker går sakta framåt också på jobbet. Nya Östis koncept är unikt, det är en understödsförening som ger ut tidningen. Vi utgör ingen vanlig arbetsplats som till exempel kan erbjuda alla sociala förmåner. Det skapar allehanda utmaningar.
Men alla som börjar jobba hos oss vet vad de ger sig in på. En del är företagare, andra frilansare.

Och vi har hittills lyckats engagera bra medarbetare. Många säger att de vill jobba för bygden, för Lovisa, för det totalt och lilla lokala som alla vill läsa om. Det värmer mitt hjärta ❤

Nya medarbetare behövs då och då eftersom det finns äldre som vill trappa ner och även unga som lämnar Lovisa för att studera på annan ort eller utomlands.

På kvällarna brukar jag försöka släppa oro och bekymmer och grubblerier. Jag kan ändå inte lösa problem under natten.
I morgon är en ny dag och jag har inte ensam ansvar för allt.

Kaffe och kaka-jobbdag

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer

Vissa arbetsdagar tillbringar jag så här. I en fin festsal under en stor kristallkrona på rådhuset 🙂 Det är den som blänker i det välpolerade bordet.

Staden utser en gång per år Årets arbetstagare, och delar ut förtjänsttecken eller en årsgåva till dem som varit i kommunal tjänst 20, 30 eller 40 år.
Trevliga tillställningar!

Och i går kom jag sent på kvällen, då jag redan hade lagt mig, ihåg att jag inte uppdaterat något här om ljumsken / benet.
Jag har inte ont mer! I alla fall inte mycket. Då och då känner jag av att något inte är helt som det ska, men det kanske är åldersbonus? Nu kan jag i alla fall gå utan problem, behöver inte stödja mig mot möbler och väggar.

Jag fortsätter med gurkmejablandningen, zink- och D-vitamintillskott och även ingefära ibland.

Och härligt känns det för att det NÄSTAN är ljust ute ännu då klockan är 17.30! Våren ❤ Du är SÅ välkommen ❤

Äntligen sol (och lite om mobbning, del 2)

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Nu står solen äntligen så högt att den kommer förbi grannhuset och lyser in genom mitt köksfönster, innan den går ner. Klockan var då cirka 16.45. I dag har vi haft sol och klarblå himmel så gott som hela dagen. I lördags hade man ju knappt en aning om att solen fanns!

På väggen i rummet intill köket bildas fina skuggor och därmed mönster på en redan mönstrad tapet 🙂

Jag skrev tidigare i dag lite om mobbning. Men ämnet är ju komplext, svårt att greppa.

När blir man själv en medlöpare? En person som inte ser eller hör, medvetet eller omedvetet, att mobbning pågår. Speciellt vuxenmobbning är ju ofta utstuderad, den handlar inte om sparkar och slag.

Den kan handla om utbyten av blickar eller helt enkelt bara olika miner, och då är den ju tyst. Eller är det mobbning då två vuxna inte är av samma åsikt, och den ena kan vara aningen starkare då det ryker ihop och får sista ordet?

Om jag upplever att någon blir mobbad, när ska jag ingripa och hur? Då det gäller barn vet jag vad jag ska göra – men i vuxenvärlden?

Jag funderar inte på det här dagligen, och det har faktiskt inte just nu hänt något specifikt som skulle göra att jag känner mig utsatt.

Då och då dyker ändå olika minnesbilder upp. Och även på sociala medier förekommer mobbning i olika former, dagligen.

Jag vill inte att någon någonsin ska behöva känna sig mobbad, men samtidigt inser jag att det är svårt att förstå alla mekanismer, och ännu svårare att utrota det onda.

En skojig bild och ett allvarligt tema

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer
Så här kan det gå ibland 🙂

Ibland känner jag att allt har sagts och skrivits i denna blogg. Alla bilder har visats. Men naturligtvis är det inte så.

Ofta tänker jag att det finns mycket jag kunde öppna mig om. Med åren har jag nämligen förstått att den mobbning jag blivit utsatt för som barn, i ungdomen och som vuxen självklart har satt sina spår. Samtidigt har den inte alls överskuggat allt i mitt liv.

Då jag tog mobbning till tals på en arbetsplats för cirka trettio år sedan förvärrades min situation på ett sätt. Men jag fick också hjälp och förståelse, vilket kändes bra även om den var mera tyst och personlig. Den ledde inte till att problemen försvann, men jag hade i alla fall vågat säga ifrån.

Det finns så mycket om det här som jag skulle vilja skriva om. Jag vet ju att många andra har upplevt liknande saker och att en våg av minnen och berättelser av olika erfarenheter brukar komma upp till ytan om EN person vågar börja diskutera svåra ämnen.

En annan aspekt som då också alltid tas upp är ”vad är mobbning”… den är ju så svår att definiera. Är jag bara en extra känslig person? Jag kanske har missförstått allt. Då jag tyckte att jag blev mobbad skojade ju ”mobbarna” bara med mig…

Jag slutar här för i dag. Fortsätter kanske en annan gång.
Men jag brukar säga ”inga känslor är fel”. Om jag blir ledsen för något som jag utsätts för, då har jag rätt att bli ledsen. Lika rätt har också du att bli ledsen om jag säger något sårande till dig.

Det viktigaste kanske är att genast säga till eller ryta ifrån. Om man klarar av att göra det. Alla har inte den förmågan.

Guldmjölk

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

Så lär den även kallas, gurkmeja-latten.
Då en kollega/väninna första gången bjöd mig på denna dryck på samma café, Café Favorit, där vi träffades i dag… då klarade jag bara av att dricka halva koppens innehåll.
Men nu verkar jag ha blivit gurkmejafrälst, det här är gudomligt gott. Kallas även guldmjölk. Det finns en del olika recept på den, men i det stora hela är de väl rätt lika. Här finns ett.

Här ser koppen oproportionerligt stor ut, som en sopptallrik 😀
Men den är ungefär som vilken tekopp som helst.
I bakgrunden en karelsk pirog med äggsmör.

Jag borde oftare tillåta mig en timmes pauser per dag, då jag går till ett café och njuter.

Glad måndag! 24-02-2020

~ Carita Liljendahl ~ 23 kommentarer

Fick det här kortet från Ryssland i postcrossingen i dag. Klart att det ”made my day”! Dessutom lyser solen, jag har sovit gott två nätter på raken.

Jag försöker också lära mig tänka att jag inte har ”ansvar för hela världen”. Ibland ligger jag och grubblar om kvällarna innan jag somnar, på allehanda problem. Ni vet, då man är ensam och då natten kommer, då förstorar man lätt en massa saker.

Andra som är med i Glad måndag i dag:
En jordemors liv och lustar, Anki, Geddfish, Konst eller Konstigt, Tomtan, Kajsalisa

Solen finns, vi går mot en ny vår

~ Carita Liljendahl ~ 9 kommentarer
Jag (skuggan som syns) är på väg till apoteket.

I går var det svårt att tro att solen fanns. I dag hade vi halvblå himmel 🙂
Jag hade träff med en person som vill börja frilansa för Nya Östis. Känns alltid lika trevligt då någon tror på NÖ:s koncept!

En selfie med systemkameran blev bättre än många av dem jag tagit med mobilen. Och Craig-Bond kom också med 😀

Fick mina nya glasögon i dag. Snabbt jobbat av alla på optikerfronten och toppen att få höra att jag kan hämta dem på en söndag!

Lite moln på himlen finns det som synes ändå. Inte minst för att mitt allra käraste lag Tor förlorade även i dag… Hur blir framtiden för laget om vi flyttas ner en division?… Mitt Tor-hjärta blöder.
Men en gång Tor, alltid Tor. Slutar aldrig heja på laget.
Och än har jag inte förlorat hoppet om att vi klarar att behålla näst sista platsen och därmed får kvala om att spela i ”ettan” också nästa år.