… och så öser regnet ner och det blåser upp till storm som på hösten.
Ja, då får man bara säga ”det är finländsk sommar det”.
Snabb test av kamerainställningar i regnet.
När jag tog mig till intervjun lyckades jag hålla paraplyet så att det inte vände sig ut och in. Men vattenmassorna forsade över fötterna och in i skorna…
Eftersom intervjun bokades förra veckan då det var soligt och varmt hade jag sett framför mig hur jag skulle fotografera killen som jag intervjuade. Det skulle finnas gott om tid att pröva sig fram, ta en massa olika bilder med teleobjektivet.
Men Moder Natur ville något annat. Det hade i och för sig nästan slutat regna då intervjun var över och fotograferingen skulle börja. Men det duggade fortfarande och droppade massor av vatten från träden 😀
Finsk sommar. Och ett intervjuobjekt som varit med om allehanda olika väder i sitt eget jobb på radio och tv. Så visst gick det bra ändå. Visar bilden sedan då artikeln har varit i tidningen.
Jag var skräckslagen hela förmiddagen ända fram till klockan 15. Då om möjligt ännu mer nervös i väntrummet.
Jag berättade för en sköterska som råkade komma ut ur ett av rummen att jag var rädd och att coronatiden gjort allt värre då alla de tider jag hade bokade till våren inhiberades. Hon satte sig ner och gav sig tid att lyssna på mig och det visade sig sedan att hon var min tandläkares sköterska, assistent eller vad de kallas.
När jag låg i stolen klappade hon mig på axeln och sa att allt kommer att gå bra. Så empatiskt ❤
Hela proceduren, som jag trodde skulle kräva en timme, var över på femton minuter. Vi skojade och pratade, så gott det nu gick med instrument i munnen och sedan en sådan där vit propp som stoppar blödning.
Tandläkaren sa heller inget i stil med ”varför kom du inte för tjugo år sedan”. Han var också mån om att få följande steg i ingreppet fixat innan han far på semester. Följande tid har jag på torsdag och nu går jag dit utan rädslor och med glädje!
Länge leve Lovisas kommunala tandvård. Även om jag tvingats möta massor av olika personer där har allt alltid gått bra och alla har varit vänliga.
Ett stort fång rosor borde dom få varenda en ❤
Få se om jag överlever denna måndag…
Jag har länge tänkt skriva om detta, och gör det nu kvällen innan jag ska till tandläkaren… detta är således ett förhandsinställt inlägg, om det skulle gå så att jag inte klarar av att skriva något måndagen den 29 juni.
Vi kämpar väl alla på likt små maskrosor, som invasiva eller icke-invasiva arter på jorden.
För snart ett år sedan tog jag mod till mig och gick till tandläkaren… hade inte gått på över tjugo år på grund av allehanda rädslor som bottnade i barndomen.
Rädslorna är sådana som få kan förstå. Bara de som själva genomgått något liknande kanske kan sätta sig in i min situation.
Jag skulle liksom hellre dö än att gå till tandläkaren… och om jag ändå går dit är jag otroligt rädd för att få panikångestattack, svimma osv.
Det oaktat… jag gick till kommunala tandvården sommaren 2019. En vän stöttade mig hela vägen, kom med till mottagningen och jag blev väl mottagen där. Fick förtroende för kvinnan som vårdade mig. Men nån vecka senare gick hon i pension. Jag fick en ny tandläkare, och många gånger även nya hygienister.
Varje gång var jag tvungen att upprepa min historia. Jag ville berätta om min tandläkarskräck. Det blev som en mardröm, att möta nya personer gång på gång. Varje gång upplevde jag stor press och stress.
Jag tror att det handlar om att jag känner mig utlämnad till en person jag inte känner. Jag är inte trygg då jag möter en okänd läkare/hygienist. Hur ska jag kunna veta om han eller hon är empatisk?
Ett stort ingrepp måste göras i min mun. För ett år sedan blev mycket öppet kring det. Vem klarar av att göra det och när? Ska det ske kommunalt eller privat? Månaderna gick. Slutligen bestämde jag mig för att NU måste det ske. Den 14 april fick jag tid till ett större ingrepp.
Men som ni vet blandade corona bort allt. Tre tider som jag hade bokat inhiberades. Situationen med tanden förvärrades. Oron har ökat dag för dag.
Förra veckan ringde jag tandvården och sa att även om jag inte har värk så MÅSTE något göras nu, jag har väntat snart ett år.
Det känns som att domedagen är här.
Känns lite krystat att säga Glad måndag i dag. Men hoppas att jag kan säga det från hjärtat på sena eftermiddagen i dag…
Sista söndagen i juni månad firas med en av utmanings-favoriterna, Skyltsöndag. Bloggaren Pumita startade den en gång i tiderna och bloggaren BP förvaltar arvet, och har en lista på skyltsöndagsbloggare hos sig.
Bilden togs redan i våras, såsom av det ”bruna” trädet i bakgrunden syns 🙂
Här behöver jag inte agera översättare. Eller jovisst, för första skylten. Laddningsplats för elbil, står där.
… som jag brukar ha med mig då jag första gången blir bjuden till ett sommarställe, där jag har haft glädjen att få vistas då och då under mer än tjugo års tid, blev i år en prinsesspelargon.
Det var vansinnigt hett på torget då jag handlade där vi tolvtiden. Temperaturen har varit över +30 i skuggan också i dag. Stundvis har det ändå blåst en aning, skönt med den svalkan.
Gott med ostbricka och alltid lika trevligt att träffa vänner som man har många minnen att ventilera mer. Gamla tidens Lovisa är ett populärt samtalsämne.
Bellini med rabarbersorbet. Kan köpas åtminstone på restaurang Kapellet i Lovisa. Väldigt läskande i värmen!
Den bubblande drycken hälls över sorbet-bollen. Sedan äter man sorbet med sked och dricker lite bubbel då och då 🙂 Även ätbar blomma.
Har varit en varm och ganska intensiv dag. Jobb mellan 9 och 12. Sedan ut för att köpa ytterligare en fläkt, som jag hade hade tänkt att jag tar direkt ut lådan och ställer på bordet. Men Pia visste att det krävs mer än så, nerver för att montera ihop allt.
Plast- och pappförpackningar… eländes elände! Både små och större bitar att pilla ihop. Inte för mina nerver!
Så hon hjälpte mig och jag är evigt tacksam för att jag har vänner som kan hjälpa. I någon annan situation kan jag i min tur hjälpa henne – det kallas väl win-win om något 🙂
Det fanns ingen större fläkt till salu än denna men jag har sedan tidigare ett fläkttorn. Är bara rädd att den går sönder någon dag och att jag ska stå utan fläkt i hettan. För nu har de åter gått åt som smör på heta stenar, dessa blåsare.
Dagen avslutades med Nya Östis årsmöte, vi brukar ha det i april men corona har ju skjutit på allt.
Nu ska jag bara slappa här hemma, eventuellt ännu lägga ut ett inlägg med Flowers on Fridays.
… verkar det som. Jag har skött min uppgift med hjälp av en liten tandborste. Hon- och hanblommor, ni vet 🙂 Finns det inga bin (och vill inte ha dem på balkongen) får man sköta det där med blommor och bin själv 😀
I dag fick jag syn på EN liten grön blivande tomat ❤
Jippiii!
När jag sedan kollade plantorna närmare såg jag att det fanns fler barn! Ännu mera jippiiii!
I fjol kom blommorna den andra juli och tomaterna några veckor senare. I år var vi tidigare i farten med allt. Det soliga fönsterbrädet i Valkom hos Pia var idealiskt för miniväxthuset där fröna såddes.
Ser ju nästan ut som vindruvor 🙂
Vi kanske har en annan sorts tomater nu också. Små såsom ifjol, men det finns en massa olika. Glad blir man hur som helst av att odla!
Det har tack och lov börjat blåsa, så tomatplantorna vajar i vinden då jag har öppnat fönsterglasen på balkongen.
Som bonusbild för dagen, då jag inte alls varit ute på grund av hettan (runt +32), bjuder jag på en bild från arkivet. Där har jag ännu bilder kvar som jag tagit på min systers gård.
Således intogs sådan, i form av mousserat och vatten, på Kapellets terrass i dag.
Hups! Hur hamnade kakbiten på fatet?
Terrassen är väldigt fin och välkomnande med sina fladdrande gardiner och svalka så här sommartid. Jag har visat bilder härifrån förr, bland annat firade jag här med nära och kära då jag blev chefredaktör i augusti i fjol.
Nu skulle lunchplatsen/cafeterian precis stänga då jag kom in, därför är här folktomt. Men jag serverades ändå. ”Det tar ju ändå tid för oss att städa undan och ställa i ordning innan vi stänger” sa servitören.
Fina planteringar har vi fått på torget också i år. Och bänkar att sitta på. Där kan man äta jordgubbar och glass eller bara språka med en vän.
En del av Lovisa å som rinner ut i Lovisaviken. Bilden är tagen i stadsdelen Garnison. Vi har många fina lummiga parkområden.
Från utställningen i Hambergska hemmet cyklade jag i går till stadsdelen Garnison, där finns mitt barndomshem. Via Snickaregränd till parkområdet som börjar vid bastionerna och sträcker sig nästan till busstationen.
Sedan vidare med cykelvägen som går längs Lovisaviken mot Skeppsbroområdet.
Lovisaviken och Sommarstaden när den är som vackrast.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 