Jag tror jag har visat bild på det här huset en gång tidigare här i bloggen. Men jag tar den ändå i repris.
Eftersom jag förra helgen visade bilder från gamla fina hus, som var renoverade eller under renovering, visar jag nu ett där det tyvärr inte hänt något på länge.
Visst är det ett möjligheternas hus? Hallå, Ernst Kirchsteiger! Jag vet att du läser min blogg så var snäll och kom till Lovisa nästa gång du vill förvandla ett ruckel till ett palats.
Ni som följer min blogg minns när jag blev ledsen och besviken, för att inte säga fullständigt förkrossad – för så kändes det faktiskt – då jag med släkt och vänner besökte restaurang Bella Lovisa. Vi blev ohövligt bemötta och jag skrev om det här.
Men jag fick en ursäkt och beslöt mig för att ge stället en ny chans. Vi hade ju så många gånger tidigare fått god mat och bra betjäning där.
Så i går var det åter dags. Med ett nytt gäng släktingar besökte vi Bella Lovisa och jag kan inte annat säga än att maten var utsökt god, likaså vinet. Betjäningen var också utmärkt.
Då jag själv är tvåspråkig spelar det ingen roll om personalen talar finska eller svenska. Men då vi har vänner och släkt från Sverige på besök är det riktigt roligt då man ser att viljan att betjäna på svenska faktiskt finns. Vad gör det om språket inte är fullständigt? Inställningen avgör.
Vi år också pepparbiff, BBQ-oxe och gratinerat kycklingsbröst. Gott gott!
(ps. kommer att sända ett separat tack till restaurangägaren och ett foto av oss nöjda kunder)
Men visst är det fint, en sensommarkväll i Lovisa. Starten har nyss gått i en seglingstävling. Det är nästan vindstilla. Jag knäpper två bilder, med mobiltelefonen. En av dem är jag nöjd med och då kan jag gå tillbaka till glaset med det mousserade vinet 🙂
När jag läser andra bloggar fascineras jag mest av vardagliga bilder. Sådana som knäppts rakt av. Bilder som beskriver något bloggaren fått syn på . Ett djur, en vacker vy i naturen, färger, speglingar, något lustigt eller olustigt, något överraskande, något viktigt eller något trivialt.
Bilder från vardagen helt enkelt.
Jag har ju sagt det förut att jag gör så som den svenska kocken i Muppet Show, och lite så som Kajsa Varg också. Man tager vad man haver och så duttar man dit det enligt egen smak och eget tycke.
BURGARBLANDNING
800 gram köttfärs
3-4 soltorkade marinerade tomater
1 dl kärnfria oliver (gröna i receptet, vi tog svarta)
salt, svartpeppar
en vitlöksklyfta (vi hade ingen hemma)
1/2 tsk torkad basilika (hade ingen)
Smör eller olja till stekning
Finhacka tomater och oliver. Blanda ner dem i färsen, smaksätt enligt eget tycke. Forma dem till biffar.
Vi stekte biffarna i ugnen på 200 grader, 2 x 10 minuter (vände dem efter tio minuter).
LÖKBLANDNING
1 stor rödlök
1 msk smör
1 msk råsocker
(jag tillsatte även flytande honung, ca 2 msk)
Skala och skär löken i tjocka skivor, fräs dem i smöret cirka en minut per sida utan att de får färg. Strö på socker, fräs ytterligare i två, tre minuter. Ringla över honung om du vill. Det doftar gudomligt!
TILLBEHÖR
hamburgerbröd, blåmögelost, färsk basilika, potatis i någon form om du vill.
Nu blev det lite inredningsstuk över den här bloggen i alla fall… jag som i går mopsade upp mig och sa att jag är minsann en amatör som skriver om allt mellan himmel och jord och inte bara om inredning…
Men måste bara säga att septembernumret av den finska månadstidningen Unelmien Talo & Koti skriver om ett av de hus som var öppet på Lovisa Historiska Hus. Nordmans Villa Helmi, även kallat Schildts hus för att författaren Runar Schildts mormors torp en gång funnits på samma plats.
Gillar tidningen för att den kommer ut bara en gång i månaden. Den är inte heller överdrivet tjock. Man orkar och vill läsa ALLT.
Och så tar vi som avslutning ett par ord på finska.
Tidning = LEHTI.
Men löv och buskars blad är också LEHTI.
Vänder man ett BLAD i en bok är det samma som att vända en sida = SIVU.
Min blogg är inte nischad. Den handlar inte bara om inredning, djur, mode, resor, mat…
Under helgen som gick gjorde jag ett undantag. Då skrev jag bara om Lovisa Historiska Hus.
Men i det stora hela skriver jag om min vardag och visar bilder från den. Jag vill vara mig själv.
Kom att tänka på det här då en bekant till mig sa att hon gärna skulle blogga. Hon har idéer och hon är bra på att skriva. Men hon är lite skraj för att så att säga ”vika ut sig själv”.
Jag känner att jag är så pass gammal nu att jag struntar i vad andra tycker om mina inlägg och mina bilder. Jag planerar dem inte i detalj. Fotograferar inte hundrasju rutor av vilka jag väljer bara de tre absolut bästa.
När jag ser vackra rönnbär lysa i kvällssolen hoppar jag av cykeln. Knäpper en eller två bilder med mobilen och ser först hemma att de inte blev så bra som jag hade trott att de skulle bli.
Jag gör det här för att jag tycker det är kul. Om jag anstränger mig för att andra ska gilla min blogg blir det inte bra.
Så här kommer även i framtiden att vimla av amatörmässiga bilder och mina egna mer eller mindre knäppa tankar och funderingar.
Take it or leave it 🙂
Jag vill inte säga att det är böckernas tid nu då hösten snart är här, för just nu känns det som om sommaren kan vara länge till. Men jag läser trots allt lite flitigare om hösten och vintrarna. Ibland läser jag på stranden också, speciellt på resor, men den här sommaren har jag mest läst tidningar och bloggar.
Jag läser alltså mycket, men då det gäller böcker är jag rätt kräsen. Berättelsen måste få mig på kroken direkt. De första trettio sidorna är ofta avgörande. Om de är tunga att ta sig igenom, hur ska jag då orka med hela boken?
Raines dagbok bådar gott. Den verkar lättläst och han skriver med glimten i ögat trots att hans liv som bostadslös inte är lätt. Eftersom boken är skriven som en dagbok är vissa kapitel riktigt korta och ibland lite förvirrade också. Kort och gott sådant som Raines liv varit 1998-2010.
Så här i efterdyningarna av Lovisa Historiska Hus måste jag visa sötsaken jag fick i går. Det var Lovisas namnsdag 25 augusti och utanför stadens tält på Saltbodtorg delade anställda ut de här sötsakerna.
När jag cyklade här förbi i dag påmindes jag åter en gång om att min hemstad är fantastiskt fin. Jag älskar den, också på vintern då den ligger nästan öde.
Men det kanske blir så då man blir äldre. Man vet var rötterna finns. Som ung vill man bara bort, det ska vara fart och fläkt och nya intryck. Man förlöjligar småstaden, kallar den byhåla. Men sällan är väl något bättre där borta – borta kan vara bra, men hemma är bäst. Och byhåla kan man säga med kärlek i rösten också 🙂
Tuija säger att vädret varit helt fantastiskt och att det därför inte känts tungt alls att stå och sälja två dar.
– På lördagen sålde jag riktigt bra. I dag söndag har det varit lite lugnare. Men så är det alltid på marknader som pågår två dagar.
Mer om Tuijas företag kan du läsa här. Informationen är bara på finska, men där står bland annat vem som är återförsäljare av Tuijas produkter. I Lovisa är det Vanille Home.
Med vissa saker är det bara så att då jag ser dem talar de till mig. Jag hade inte kunnat lämna Tuijas bord utan att köpa den här nyckelringen.
Om min dröm går i uppfyllelse, att jag någon gång får bo i ett gammalt hus. Då ska jag omge mig med nästan bara gamla saker. En dator måste jag ju ha, en TV och lite andra moderna rackerier.
Men i övrigt, inga onödiga ting, och allt ska helst vara gammalt på riktigt, eller någon typ av vintage, återanvänt och sådant.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 