Är jag en desperate housewife då jag skickar sms åt mig själv?

Ja. Tack. Puss och kram.

Dessutom gjorde jag det två gånger.
Dags att besöka en terapeft?

Adrian säger att läget inte är alarmerande. Det enda har ser som alarmerande i vårt gemensamma liv just nu är det finns så lite gemensamt liv. Jag har inte haft tid att skriva om honom på veckor. De närmaste fyra, fem veckorna ser inte heller lugnare ut på grund av en massa nya grejer på jobbet.

Men kanske på min vintersemester? Som jag ännu inte vet när den är.

Om Tor går till ligan ska jag låta bygga några statyer i parken utanför idrottshallen.

Den ena för att hedra herr Kossu och den andra för att hedra den som kommer att få vår Kungamössa (den köptes i Uleåborg för x-antal år sedan då vi trodde Tor skulle gå till ligan) och den tredje statyn reses för den som får mest ÖN-stjärnor.

Den här våren kommer vi inte att förlora en enda match i innebandyns division I.  Vi trycker in en sumobrottare i målet och motståndaren gör NOLL mål. Det finns inga regler som säger att man inte får ha sumobrottare, eller mig, intryckt i målet.

Om man alltid gör sitt bästa som idrottare. Äter rätt, tänker rätt, tränar rätt. Vart kommer man då? Dvs då man aldrig misslyckas? Först till elitserien, ligan. Men sedan? Finns det nåt slags Guds toppliga?

Sedan är det ju en annan sak att sekretariatet hos Ådalens IF i dag i Sibbo blev så fed up då Lovisa Tor vann 3-8 att de slog sönder maskineriet. På Tulospalvelu står det att matchen slutade 3-7, men som sagt… det är bara för att alla inte klarar av att se sanningen i vitögat.

Kom med buss till Adrians stad Helsingfors. Jag älskar faktiskt att åka buss. Det är så kravlöst. Bara chauffören förväntas vara nykter.
Det är underbart att iaktta andra resenärer och förbiflimrande landskap.

Men inte är lätt att vara en från landet. Man trycker på Stopknappen för att man tror att man ska få ett stop öl. Eller för att man tror att man ska släcka lampan.

Väl framme i huvudstaden blir man virrig med mindre. Tusentals och åter tusentals människor rör sig i Kampen. Vart är alla på väg? Och i K-affären finns inte bara en ostdisk. Jag slutade räkna då jag hade hittat fyra.

Träffade Adrian på en pub över en whisky. Vi kom att diskutera de falska läkarna som media rapporterat om på sistone.

– En läkare som saknar kompetens är illa nog, sa han. Men då domare i hockeyligan helt verkar sakna licenser, då är det ingen som reagerar. Inte flåsar dom optikerna i nacken heller, alltså dom som gett eller borde ha gett glasögon åt…

Han fortsätter sin utläggning om värdelösa hockeydomare.
Jag fortsätter iaktta människorna som det vimlar av i huvudstaden. Helt gratis ger de mig inspiration till mina kommande böcker.
Flickan från landet älskar myllret i huvudstaden. Speciellt då hon vet att hon inte måste bo här.

Mannen som kunde tala med hästar är en film från 1998 som de flesta säkert hört talas om.

Nu är en ny film aktuell. Kvinnan som kunde tala med en virkad tomte. I huvudrollen ser vi författaren som skrivit böckerna om Adrian Debutsky.

– Det är helt OK att du tar dig an den rollen, säger Adrian. Bara jag inte kommer allt för mycket i skymundan. Och OBS… jag vill inte spela rollen som den virkade tomten.

– Ingen risk för varken den ena eller den andra farhågan, säger jag och bäddar ner tomten i en liten mjuk väska av leopardtyg.

Adrian följer något skeptiskt mina förehavanden. Frågar om jag på riktigt talar med den virkade tomten.
Klart jag gör!

– Lilla tomtevännen min, inte ska du behöva frysa när det är så här kallt ute. Om jag ligger och gosar under ett tjockt duntäcke ska du minsann inte ensam behöva ligga och sova i en kall lädersoffa. Utan täcke.

– I Lovisa tror jag inte det finns psykologer som vet hur de ska ta sig an klienter som tror att virkade tomtar har en själ, hör jag Adrian mumla. Jag måste nog ta dig till en specialist i Helsingfors.

Adrian har skaffat en ny telefon. Den bjuder på olika alternativ till exempel för väckning och påminnelser.

I morse väcktes han av en kvinnas ljuva stämma.

– Dags att stiga upp , raring. Dags att stiga upp, raring. Dags att…

Till imorgon ska jag programmera om telefonen. Adrian ska på fest i kväll och kommer inte själv att ställa klockan på väckning.
Men det kommer jag att göra 🙂

– VÄCKNIIIIING!

Den barska stämman kommer att få honom att tro att han är tillbaka i lumpen.

– VA FAN HÅLLER DU PÅ MED? SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT FÅ ARSLET UR SÄNGEN, VA?
VA – VA- VA!!?? UPP UR SÄNGEN SLÖFOCK! ÖGONABÖJ!

Ska bli ett nöje att se hur han reagerar.

– Jippiii, äntligen bor jag i en storstad! Lilla Lovisa blev Stora Lovisa på en sekund.

Adrian ler åt min entusiasm. Förvandlingen skedde på en sekund mellan 31.12.2009 och 1.1.2010. Jag var i Riga och firade nyår då. Stod i en park med champpisflaskan i handen och skålade med min man. Adrian stod på trappan till ett fint hotell och höll armen om en brunett.  Hon frös förstås eftersom hon var klädd i klänning, kort päls och högklackade skor.  Inte alls som jag – i vandrarkängor och dunjacka…

Men till saken. Då hela gänget återvände till Lovisa undrade jag varför det var så folktomt på gatorna.

– Måste kanske vänta tills imorgon, sa jag. Alltså att det blir dag.

Det var ju sen kväll då den 2 januari.

– Gör det du, sa Adrian då. Allt kommer att se annorlunda ut imorgon.

I morgon blev i dag, söndag 3 januari. Fortfarande inga folkmassor på gatorna i Lovisa city.

– Vänta bara tills IMORGON, sa jag entusiastiskt där vi promenerade på Drottninggatan. Vi har ju 16 000 invånare nu. Det är bara för att det är så kallt i dag (minus 25 grader) som ingen är ute.

– Jovisst, svarade Adrian. I morgon kommer här att vimla av folk. Som på Drottninggatan i Stockholm.

Så nu väntar jag på morgondagen. Måste nog starta tidigare till jobbet. Det kanske är fullkomlig kalabalik på huvudgatorna i Lovisa City.

(fotnot: Lovisa stad med ca 7 500 invånare fusionerades 1.1.2010 med grannkommunerna Pernå, Liljendal och Strömfors)

En varg intervjuas på TV. Han får frågan ”Varför dödade ni denna människa?”
Tittarna ser en sargad människa ligga på marken.
– Jag ville ha ihjäl en människa. Jag har alltid längtat efter att få fälla en människa. Det kändes stort då jag äntligen fick göra det.
—————————-

(reflektion efter att jag sett ett nyhetsinslag om vargarna som skjutits i Sverige och en kvinna som sa att hon alltid hade längtat efter att få skjuta en varg)

Jag ser ofta olika scener spela upp sig, som på ett videoband, i mitt inre.
Att beskriva dem med ord är svårt, därför inleder jag en serie av sketcher här på min blogg.
Hoppas att någon producent på ett TV-bolag är fiffig nog att inse vilka guldkorn här finns.
Jag skriver – ni filmar och producerar – världens succé.
Pengarna delar vi på. Hur många procent ni får och hur många jag får, det bestämmer jag.

———————

I affärscenter, på flygfält och på andra allmänna platser där många människor rör sig brukar de dyka upp. Personerna som vill göra gallupar. Vanligtvis frågar de artigt:  ”Ursäkta, har ni tid en minut?”.
Men nu är det slut på artighetsfraserna. Intervjuaren kan dyka upp när du minst av allt anar det.
Till exempel då du kommer ut från toaletten.
– Hur många pappersark använde ni nyss?

Min ”gamla” tyskalärare gav mig en gång ett råd som jag aldrig glömmer. ”Behöver du gå på toaletten, svep in på första bästa hotell och låtsas som om du bor där – det funkar alltid, ingen kör ut dig”.

Jag följde tyskalärarens råd i dag utanför fina Latvija Riga Hotell. Gick in i vestibulen och avslöjade inte med en min att jag inte var en del av det vackra folket, som för övrigt gled omkring i högklackat och åtsmitande svarta fodral (=små tygstycken som föreställde klänningar).
Jag bar täckjacka och rejäla vandrarkängor. Borde inte säga det här men kan inte låta bli. INGEN hade noterat det minsta fastän jag hade vandrat in med en sprängladdning under jackan. Säkerhetskontrollen var lika med noll. Upp till utsiktsplatsen vid skybaren kom vi också fastän vi inte bodde på hotellet och OBS, fastän baren inte ens var öppen.

På det andra stället där jag kissade (en fin källarbar i gamla stan) lyckades jag med konststycket att fälla en liten gran (1,5 meter hög och 1 meter bred).

Inne i toan slet jag sedan sönder spärrhaken till väntrummet och blev därefter med låsknoppen i handen i själva toaletten. På väggen fanns en skylt med text på lettiska ”ni filmas av en smygkamera”.

Det är ju nästan så man kan tro det är sant. Att jag kommer på TV nån dag. För det kan väl inte vara så att jag klantar mig mer än andra?