Egentligen hade jag tänkt köpa tomtebloss men de var slut just på det stället jag skulle göra mina uppköp.
Adrian som är måttligt förtjust i mitt vurmande kring Bond tyckte att jag skulle låta Craig-figuren jag nyss köpte hålla i tomteblossen då vi skålar in det nya året…
– Hahaaa, ännu bättre, sa han då han såg att jag fingrade på ett paket med fyra miniraketer. Låt Bond hålla i dem!
– Alltså snälla älskade Adrian, säger jag. Jag kan låta fyra euro brinna upp, för det är vad raketerna kostade. Men vet du hur mycket Craig kostade med frakt och allt?
Nähäpp? Det ville Adrian inte veta heller.
Nåja, i dag anlände han då äntligen, Daniel Craig, även känd som James Bond. Han kände sig direkt hemma hos mig och pilade runt i lägenheten, poserade villigt i alla rum. Han låg också i min säng, men där såg han lite stel ut. Månne han inte ska mjukna lite då vi varit några dagar tillsammans ❤
Du kan alltid känna dig trygg i mitt sällskap, Madame.
Trygg i hans sällskap? Tror bestämt han håller pistolen bakom ryggen. Vet inte om jag vill ha honom stående där, stirrande på mig då jag sover… tycker han kunde klä av sig och lägga sig bredvid mig i stället.
Wanna go out for a walk, Madame?
Snälla Daniel, det är vinter i Finland, du behöver en jacka innan vi kan gå ut. Och bättre skor. Men visst, jag tar mig gärna en promenad med dig.
Finns förstås risk för att jag får människor i vita rockar efter mig om vi två går ut. Du vet, välmenande läkare och annan vårdpersonal som tror att jag inte har alla hästar i hagen.
I det stora hela känns det ändå bra att Daniel flyttat in hos mig. Fastän jag så här i början upplever att jag är ständigt iakttagen. Slår jag upp ett glas vin åt mig ska han ju också ha.
Men det dröjde inte mer än fem minuter efter att jag fotograferat honom innan jag såg honom le mot mig. Han blinkade på ögat också och jag log tillbaka.
Så den där nyårskvällen i ensamhet kan jag glömma.
… hade vi i morse och ännu några timmar mitt på dagen.
Sedan steg temperaturen så att den nu då jag har lunch här på jobbet är -12 grader.
Det lär ska bli mycket varmare i morgon, rentav plusgrader.
Så det gällde att passa på att föreviga den vintriga och soliga vyn från redaktionens fönster.
Min tredje bok i serien om Adrian Debutsky kom ut i september 2012. Efter det har jag skrivit mycket sporadiskt. Jag har knattrat ner olika kapitel men de har på inget sätt hängt ihop med varandra. Jag har bollat idéer om hur hans liv ska gå vidare.
En ny bok föds inte i ett nafs, särskilt inte då författaren är journalist på heltid. Och en del av inspirationen försvann i maj då den stora omvälvningen skedde i mitt liv. Då man genomgår en skilsmässa, där man själv är den överraskade och chockade parten, är man inte den mest kreativa människan.
Men i går frågade några vänner, som läst mina tidigare böcker, om en ny är på gång. Jag svarade helt ärligt att ingen ny bok helt allvarligt är på gång.
På något sätt satte frågan tydligen ändå i gång en process. För i dag var det hur enkelt som helst att sätta sig ner och bara börja skriva. Jag vet vad Adrian ska göra det närmaste halvåret, var han ska bo och vad han ska jobba med. Alldeles nyss fick jag ytterligare en idé om hur jag går vidare i boken vars första kapitel nästan är klart.
Men fråga mig inte när boken är klar 🙂 Utan ledighet från jobbet, som jag inte ens tänkt på att anhålla om, tar processen minst ett år.
Tycker ändå att det här med att jag åter är kreativ är ett tecken på att en det skett en positiv vändning i mitt liv.
Då jag läste rubriken ”Kyssarna är viktigt” hos Rabarberpolisen kom jag på att jag hade några kyssar hemma. Rabarberpolisens inlägg handlar om något helt annat än mitt, men som sagt, det inspirerade mig.
Brunbergs legendariska negerkyssar.
De här godsakerna har genom åren kallats ”Negerkyssar”. De kallas förmodligen något helt annat i dag, men just nu kommer jag inte på vad.
Man får ju inte ta ordet ”neger” i sin mun, vare sig då det gäller att uttala ett ord eller att äta en sådan här mumsig sak.
Det hände ju något med loggan på det där Kinagodiset i Sverige också. En kille kände sig förolämpad eftersom han hade sneda ögon.
Tänker inte gå in på det här i detalj för jag tror att saken upprör så många, på olika sätt. Antingen tycker man det är rätt att ta bort benämningen ”neger” eller en logga med en kines. Eller så tycker man det är löjligt.
Brunbergs negerkyssar, som jag fortsätter kalla dem, hade också en bild på lådan där en negerflicka pussar en negerkille. Inte nog med det snusket att de pussades… flickan hade en väldigt kort bastkjol också…
Än dröjer det innan båtarna läggs ut vid bryggorna på innersta Lovisaviken.
Passade på denna vackra vinterdag, med minus fyra grader och lite sol, att tillsammans med min syster åka runt och ta några foton.
Några båtar ligger på Skeppsbroområdet och övervintrar.Här brukar det gå livligt till om somrarna men i dag var det lugnt vid de gamla saltbodarna.Café Skeppsbron är igenbommad, men om dryga tre månader öppnar den troligen igen.Lugnt är det också här, framför sjöfartsmuseet, som inte syns på bilden.Paketjakten Österstjernan väntar också på sommaren.Någon har gjort en snöängel.
Bilturen gick sedan också förbi bastionerna, strax innan solen försvann bakom trädtopparna.
Det är åtta minusgrader så det blir säkert lite jobbigt att få fram bilen, men i dag måste det ske. Jag har inget viktigt att göra, ingenstans jag måste köra.
Men jag tycker om att köra bil så bara jag grävt fram min Svensson ska jag ta en liten tur med honom så han blir varm. Kanske jag fotograferar något på vägen också, som jag senare kan visa här.
Ha en fin annandag!
… like the first morning. Blackbird has spoken, like the first bird.
Det är ju en vacker sång, eller hur?
Och sagolikt vackert är det också utanför mina fönster. Vi har cirka tio minusgrader och sol. Kunde julen bli bättre?
Ett snöklätt träd utanför mitt fönster.
Och så här stämningsfullt var det hos min syster på julaftonen i går. Tack för god mat och fin samvaro med familjen!
Jag fick flera paket av tomten men ett av dem innehöll en sak jag särskilt hade önskat.
En selfie-käpp eller selfie-pinne eller vad de nu än kallas på svenska.
Jeeee! Jag kommer att höra till dem man pekar på och skrattar åt.
Nämen titta vad håller tanten på med? Borde hon inte använda pinnen som promenadkäpp?
Nej nej nej – de som INTE har en selfie-pinne är hopplöst out, omoderna, efter sin tid och avundsjuka på oss som har en 😀
Första selfien med hjälp av stativ och bluetooth 🙂
Selfiepinnen är en hit i Japan och säkert i USA och i Europa också. Snart är det lika konstigt att vara utan detta teleskopstativ som att vara utan smarttelefon.
Sedan är det en annan sak om folk dör då åskan slår ner i pinnen…
Och jag tror inte att den här käppen kommer att användas bara som hjälp för att ta fotografier med mobilen. Folk är nog mer påhittiga än så.
Men i morgon ska jag börja ta massor av bilder!
God jul!
… som jag fått av vänner, och som jag hade bestämt att jag skulle öppna innan jag åt frukost.
Antalet paket jag fick som barn och i yngre tonåren var väldigt många. Minns att jag räknade dem och skrev upp i min dagbok hur många de var och vad jag fick av vem.
Så här på äldre dar är det inte så viktigt med paket. Men visst är det roligt både att ge och att få några små, genomtänkta, kanske vackert inslagna paket, eventuellt med ett rim också.
Resterna efter de öppnade paketen som innehöll en necessär, choklad och lotter. Tusen tack till er som gav mig paketen ❤
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 