1) Första gången jag hörde de mystiska rösterna var jag i apoteket.
Jag var ganska trött, hade sovit dåligt några nätter.
Så det var kanske inte helt underligt att jag hörde röster mala någonstans.

Men det var röster som inte tillhörde andra personer som köade i apoteket.
Och lite alarmerande kändes det att rösterna kom från väggen bakom soffan där jag skulle sitta och vänta på min tur.

2) Andra gången kom rösterna från ovan.
Jag gick från jobbet, genom en park till en cafeteria i närheten.
Jag tyckte jag var ensam i parken men det oaktat ropade någon på mig – från ovan.

3) Tredje gången kom rösten från min rockficka.
Det var någon som sjöng ”I´m simply the best”.

Alla tre gånger tänkte jag – nu har det hänt – jag har på riktigt fått fel i huvet!

Men vanligtvis brukar det finnas naturliga förklaringar till allt.
Och det fanns det också nu.

1) Bakom soffan i apoteket finns en högtalare och rösterna kom från televisionen som sitter i taket ovanför betjäningsdisken.

2) Rösterna tillhörde två personer som jobbade på församlingshemmets tak. En av karlarna höll på att rensa stuprännorna och han hade ropat för att få min uppmärksamhet.
Så visst var det en röst från ovan – nästan från Gubben Gud.

3) Jag har tre telefoner av vilka två är arbetstelefoner, och en av dem har inbyggd radio.
Jag hade inte haft tangentlåset på och i bilen har jag suttit på telefonen så att radion slagit på.
Det var Tina Turners raspiga röst som lät mig veta att jag inte har fel i huvet, utan att I am simply the best!

Finns många svar på den frågan.
Här kommer ett.

Mannen lyfter tvättkorgen genom att greppa bara locket då han ska flytta den.
Det knakar i gängorna, locket lossnar. Korgen går inte att reparera.
– Fan en så usel konstruktion, utbrister mannen. Patentfel! Billigt skit.

Kvinnan gör samma sak.
– Nämen oj då… så klantigt av mig… hur gjorde jag nu så här? Jag borde ju ha förstått bättre… Den kan ju inte hålla ihop om jag lyfter så där. Suck… kanske jag kan limma den?… eller nej… det går nog inte… bara att svälja förtreten och köpa en ny…

Så här i allhelgona-tider drar jag mig till minnes en dag för ungefär fyrtio år sedan.
Min farfar skulle begravas och vi befann oss,  så som man ofta gör vid begravningar, på gravgården.

Jag var åtta år gammal och hade benen fulla av spring.
Så som jag minns det hela kunde jag inte helt enkelt inte hålla mig tyst och stilla.
Kanske jag rentav tänkte att alla de sorgsna människorna i min omgivning behövde piggas upp.

Så jag sade rakt ut vad jag kände. ”Jag kan inte låta bli att skratta”. Och så tog jag ett skutt till.

Sanningen att säga tror jag inte att farfar misstyckte. Hans kropp låg i kistan men hans själ svävade redan i andra tidsrymder.

Jag tillrättavisades förstås på platsen av mor eller vem det nu var. ”Nu ska du vara tyst och still”.
Och så pass förståndig var jag att jag inte gjorde uppror.

I dag såg jag många barn med föräldrar eller släkt och vänner beöska gravgårdarna i stan.
De var så som barn är och ska vara. Spontana, närvarande i nuet. Nyfikna på miljön.
En sådan spännande lekplats det här var!

Glädjeskutt, tjo och tjim, glada tillrop och höga röster hör inte hemma på våra gravgårdar.

Men om våra avlidna kära skulle få bestämma?
Skulle de misstycka alldeles fruktansvärt om vi någongång tog ett glädjeskutt på de välkrattade gångarna?
Om vi kom ihåg dem med glädje – inte enbart med sorg i hjärtat.

Det är otroligt pinsamt att erkänna detta, men jag har låtit mig luras av en jingel – det vill säga en melodi som fastnar i folks medvetanden. En melodi vars främsta mål är att fånga lyssnarens intresse – och kanske att sälja en produkt, en idé.

Jingeln låter såhär:  Nopeaa ja mukavaa on asiointi!

Sedan står man där i R-Kioskens kö. Man har fem kunder framför sig och arton bakom sig.

Den första kunden ska hämta sina paket. R-Kiosken gör postens jobb.
Den andra kunden ska spela på Veikkaus. Han har fjorton blanketter i händerna. Flickan bakom kassan försöker vara vänlig och le då hon matar in papperen i maskinen, som förstås börjar strula. Det är svårt att avgöra vem som svettas mest eller vem som riskerar få första hjärtattacken – kassafröken eller kunderna som står på kö.

Kön, ja. Den har vuxit, och ringlar sig nu likt en arg och mycket giftig orm ut genom dörren. På trottoaren i det piskande regnet och snålblåsten är kön redan tio meter lång.

Den tredje kunden ska hyra tre videofilmer. Han fyller i blanketter för hand och viftar med förmånskort. Flickan bakom kassan har aldrig sett sådana förr.
Det värsta är att hon har rätt – han viftar med kort som hör hemma på helt andra platser än i R-kiosken.

Jag morrar för mig själv. Jag vill ju bara köpa en chokladstång.

”Snart är det min tur” tänker jag.
Men kvinnan framför mig vill fylla på ett kort med betalningstid för mobiltelefonen.

Jag har köat tjugotvå minuter. När det äntligen är min tur att betala chokladstången säger kassaapparaten upp kontraket. Tjejen som ska betjäna mig rycker på axlarna och ler urskuldande.

Nopeaa ja mukavaa on asiointi!

I Sverige går ett program som heter ”Pensionärsjävlar”.

En del av inslagen är förstås arrangerade. Som det där med gubben som gick jätte-jätte-superlångsamt med en gåstol på övergångsstället. Bilisterna väntade, suckade, väntade och suckade igen. Men ingen lade sig på signalhornet eller visade långfingret.

När gubben kom halvvägs på övergångsstället tog han gåstolen under armen och sprang i väg.

Något liknande såg jag i affären i dag.
En tant kom med sin hjulförsedda gåstol och i korgen framför sig hade hon en liter mjölk.

När hon såg att jag bara hade en ost i näven och höll på att få en bra plats i kassakön efter några ungdomar som inte heller hade köpt mycket – DÅ fick hon fart under hjul och ben.

Hon slirade in framför mig, ungefär som en Formel 1-förare. Det var snudd på att hon prejade mig av banan. I min fantasi kunde jag höra hur däcken på hennes kärra tjöt.

En annan historia från verkliga livet handlar om en gubbe som ojade och vojade sig över sitt onda ben.
Nej, han kunde INTE hjälpa brorsan med takreparationen eller granntanten med fönstertvätten.

Han till och med haltade då han gick in till Alko (sv. Systembolaget).

Men då han kom ut därifrån formligen svävade han över marken.
Han trotsade alla fysiklagar, gjorde ett skutt och slog klackarna mot varandra.

Trots att han bar på två korgar öl.

Det är så trevligt när man blir gammal och hör dåligt.

Kommunikationen med omvärlden blir roligare.

– … inte finns löv, sa han.

– … inte fick öl, hörde hon.

Konstigt så han talar nu för tiden. Men han är väl gaggig.