EU:s nya utrikesminister Catherine Ashton är, enligt radion, gift med två barn och tre styvbarn.
Hallååå!!! Tänk att ingen på allvar gjort skandaljournalistik kring det.
Gift med fem barn! Och om man är gift har man väl sex?

Huga! Barnkonventionen firar 20 år i år, och ingen reagerar på att Ashton är gift med fem barn!

Jag tycker det här är häftigt och gottar mig åt radions språkliga groda.
Tills Adrian tar mig ner på jorden igen.

– Jag läste en gång en annons i en lokaltidning, säger han.

– Jahaa, hummar jag.

– Det var i och för sig länge sedan, fortsätter han. Men språkgrodor har en tendens att överleva. Dom är ena sega jävlar.

– Okay, säger jag. Kläm ut med det nu då.

– Kortärmad blus åt barn utan hals, flinar han.

– Gift med fem barn är värre, säger jag.

– Kalsonger åt män utan ben, tillägger han skadeglatt.

Och så är det JAG som har skapat honom. Där fick jag allt så jag teg.

Om en man heter Grönman och ska bli pappa, finns det inte risk då för att han hela tiden får svara på frågan om det är en liten alien som väntas i familjen.

– För du är ju en grön man eller hur?

Man får väl inte vara hur smaklös som helst, men Adrian och jag skrattade faktiskt en del åt det här under helgen.

Sedan skrattade jag åt honom också. Eller närmare bestämt åt hans min då han vaknade i bussen när vi kom till Borgå. Ett tåg av små barn råkade gå förbi. Några var utklädda till allmänna sagofigurer och olika djur. Men mest synlig i gänget var en stor Mumin.

Adrian blinkade ett par gånger. Trodde nog att han drömde.

– Det kanske blev en whisky för mycket i alla fall, sa han och slöt ögonen.

Bäst att sova lite till.

Två snickare jobbade i en lägenhet på femte våningen. Det vill säga på våningen ovanför Adrians bostad på Bulevarden.
Plötsligt kände den ene snickaren att han behövde pissa.
Lyckligt ovetande om bravaderna som försiggick bara ett par meter ovanför deras huvuden satt Adrian med kollegan Lucas och drack whisky i köket.

– Gå ut på den här plankan och pissa ner på gatan så håller jag i, sa den ena snickaren till den andre.
Snickar-Ville gick ut på plankan och började pissa. Men just då ringde någon på dörren och polaren Snickar-Kalle släppte taget om brädan.

På fjärde våningen såg Lucas Snickar-Ville falla förbi.
– Adrian, sa han helt lugnt. Det flög just en bög förbi utanför fönstret.
Adrian såg något skeptisk ut.Han hade rest sig från bordet och vänt ryggen till för att hämta mera whisky.

– Hur vet du att det var en bög, frågade han.
– Jo, sa Lucas. Han hade kuken i handen och jag hörde hur han skrek ”Vart fan tog det där arslet vägen!”

– Nä, nu går det för långt, säger Adrian. Nu slutar du springa på dom där innebandymatcherna. Och dom där kontakterna på det där suspekta BejsFukk – bara namnet alltså! – får det också vara nog med.

Oj, vad jag skrattar åt honom. Han menar ju inte allvar men han försöker se arg ut.

Orsaken till Adrians utbrott är att hela inneabandylag insjuknat. Den mexikanska influensan, även nöffnöff kallad, har nått Finland med besked. Om innebandygänget lider av nöffnöff eller inte må vara osagt men många spelare har insjuknat och morgondagens match i Lahtis är inhiberad.

– Killarna har stegring, säger jag och skrattar ännu mer.

Det vi finlandssvenskar menar då vi säger stegring är att de har lätt feber, cirka 37,5 – 38. Men Adrian tänker förstås på nåt helt annat då han hör ordet.

– Så dom ligger liksom alla på rad och…

– Ta det lugnt, säger jag. Dom är helt däckade. Jag har ingen nytta av dem. Därför tänker jag skriva om dig i kväll.

Han ser genast mycket nöjd ut.

– Va bra, säger han. Och då hoppas jag du ger mig en rejäl stegring.

Äldre konstapel Anders Henriksson är bra på att berätta vitsar.
Det är ju bara så att somliga kan konsten medan andra sabbar det roliga genom att börja skratta innan han/hon kommit halvvägs i berättandet.
Värst är det då vitsberättaren glömmer själva poängen.

Men Anders berättar utan att röra en min. Han ändrar röstläge och kan det där med dramatik.

Adrian har nästan hasat ner från köksstolen vid frukostbordet. Vi är hemma hos Anders och Minna i Gumtäkt. Barnen är hos mormor och morfar. Och Anders berättar.

– Två rejält berusade damer är på väg hem från krogen. Plötsligt blir dom kissnödiga och stannar vid en kyrkogård för att lätta på trycket.

Nu har det redan börjat rycka i Adrians mungipor. Han behöver bara se på Anders allvarliga min.

– Okay. Så står dom där och den ena torkar sig i skrevet med sina trosor. Men den andra vill inte söla ner sina fina underkläder utan väljer att torka sig med en gravbukett.

Minna skakar på huvudet. Hon har hört vitsen förr och är glad att barnen inte är hemma.

– Nå, fortsätter Anders. Dagen efter ringer den ena kvinnans  make till den andras och säger att hördu, det gick nog vilt till på tanternas fest igår.  Min fru kom hem utan trosor.

Anders tar tre sekunder paus innan han fortsätter.

– Nå jag tycker int att du behöver klaga säger den andra maken. Min fru kom hem med ett visitkort instoppat i baken och där hittade jag en lapp med texten  ”Vi glömmer dig aldrig, alla medlemmar i Metall Avdelning 23”.

I den lilla staden rör sig nuförtiden många människor med välfyllda plastkassar.
– Se så mycket jag fick, säger de. Och för en så här liten summa.
De viftar med sina kassakvitton.

Amelia Henriksson, 5 år, är på besök hos Adrian och mig i denna lilla stad.
Hon är numera övertygad om att julgubben (= tomten i Sverige) kommer från LIDL.
Den stora tyska affärskedjan som nu på allvar etablerat sig i Finland.

– Nej huh-huh, säger Adrian. Jag skulle nog inte vilja möta den riktiga julgubben från Korvatunturi i en mörk gränd.

– Han kanske skulle vifta med en tändsticka, säger jag.

Adrian nickar instämmande.

– Hit men inte längre skulle julgubben morra.  Håll er borta från Lappland.

– Var ligger Stora Barriärreven?

Anders, som är äldre konstapel och Adrians bästa vän, håller på med en frågesport på internet och vill ha hjälp.

– Vet du vad det är, frågar Adrian.

– Klart jag vet. Korallrev som…

– Nej nej, säger Adrian. Det är de homosexuellas stora skräck. Tänk! En barriär-reve!

(för rikssvenska läsare måste preciseras att vi finlandssvenskar ofta talar om reven, uttalas med två snabba e-ljud – jämför med röven – när vi menar stjärt, rumpa)

Vi såg ett TV-program på datorn häromkvällen med Adrian. Vi hinner så sällan kolla programmen då de sänds i riktiga burken, så det är bra att internet finns.

Programmet handlade om Eva Wahlström. Hon är toppboxare som vunnit tio finska mästerskap och hon är hemma från samma stad som jag – lilla fina Lovisa. Boxningen är Evas jobb.

I programmet hos Bettina S berättade Eva att hon jobbat som guide i kyrkan nån gång då hon var ung. Hon hade aldrig lärt sig ”den där högen med papper” utantill, som guiderna förväntades kunna. Så det blev väl lite si och så med de rätta uppgifterna under guidningen. ”Bland annat påstod jag att det låg kungligheter begravda under golvet i Lovisa kyrka”, sa Eva.

– Det är bra att du inte är nyhetschef på en skvallertidning, sa Adrian då. För då hade du tvingats skriva rubriken ”Toppidrottare ljög i kyrkan”.

– Minns du den där gången då du sparkade på en sten, frågar jag.

– Den söndrade fönstret till en porrbutik i Helsingfors.

– Desperat nyhetschef, säger jag.

– Löpte amok i porrkvarter, säger han.

ÅÅÅÅH så roligt det skulle att få jobba på en skvallerblaska!

– Om alla skulle bete sig som jag gör skulle det aldrig bli några proppar vare sig i kassakön, i affärernas dörrar eller i trafiken.

I dag var en sådan dag då mycket irriterade Adrian. I affären stannade en dam vid kassabandet, precis framför kassan, då hon  började packa sina varor. Hon gick inte, så som han tyckte att hon borde ha gjort, bort till slutändan av bandet.
Han kom alltså inte framåt med sin tomma vagn fastän damen i kassan redan tagit betalt för hans varor. Han kom inte ens så långt att han hade kunnat kvittera köpet han gjorde med bankkortet. Han tvingades med lång arm räcka kortet åt damen i kassan och snällt vänta på att Långsamma Tantkunden hade packat sina varor, på fel ställe!

Följande propp uppstod i Alkos (Systembolagets) kö. En gammal-sprit-och-smutsiga-kläder-luktande gubbe trängde sig förbi Adrian och blev stående där bandet började. Smutsgubben plockade mynt från fickorna. Det gick inte särskilt fort.

– Det var så jävla trångt i affärn att jag inte kunde byta kö fastän jag ville, muttrade Adrian då vi var på väg ut från affärskomplexet.

Men vi kom ju inte heller ut utan problem. Det hade bildats en propp i en av dörrarna, så breda som de ändå är. Dels för att många väntade med kundvagnarna på hissen, dels för att en del människor blev jätteglada för att de träffade en bekant de inte sett på länge… och bara ställde väskorna ifrån sig där de stod, bredde ut sig och började snacka. De hade ingen brådska någonstans.

– Så skönt att alla inte är stressade, sa jag. Vänta bara, snart är det jul…

Det förvånade mig stort att han inte sa något ogenomtänkt åt propparna. Inget FUCK YOU-finger åkte upp heller. Inte innan vi kom ner i parkeringshallen. För då blev det propp i in- och utfarten. Jag tänker inte återge hans svordomar här.

– Du är inte någon propp, sa jag. Så visst – jag kan säga ”om alla ändå vore som du”. Men du ska kanske akta dig så att du inte FÅR en propp i dag.

Adrian brukar få höra att han ser bra ut.

– Tacka våra städerskor på redaktionen för det, säger han.

Och menar att fönstren alltid är välputsade.

– Men om du skulle behöva läsglasögon, säger jag. Skulle du då välja sådana som gör att du ser BRA ut eller sådana som gör att du SER bra ut.

– En sån fråga, säger han. Klart att jag vill SE bra med dem. Och också se bra UT genom dem. En gång köpte jag solbrillor för 3 euro. Dom såg coola ut, helt svarta. Sedan insåg jag att glaset var målat svart. Då såg jag inte bra UT. Men jag kanske ändå såg BRA ut.

– Du ser alltid BRA ut, säger jag.

– Se bra, säger han. Vilken jävla zebra talar vi om egentligen? Och BRA, är inte det en behå?