Månad: december 2011

Dagens positiva tanke

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Försöker spurta lite så här i slutet av året, skriva rekordmånga inlägg på en dag kanske? December månad blev av olika anledningar statistiskt sett ur bloggperspektiv lite ”lam” som man säger i Östnyland. Men det fanns orsaker till det. Att nära och kära gick bort var en av dem. Energin gick helt enkelt till annat än till bloggandet, sorg måste få ta sin tid.

En idé att använda i en blogg vore ju ”dagens positiva tanke”. Men jag kan inte lova att jag klarar av att servera 365 sådana 2012.
En annan grej att skriva om skulle vara ”det här gjorde jag första gången i mitt liv”. För om du tänker efter finns det massor av saker du aldrig gjort förr, fastän du kanske är 49 år som jag.

Som att värma upp kaffet i mikron, till exempel. Det har jag ALDRIG gjort förr, men i dag hände det, och helt gott blev det. Alltså det var kaffe som hade hunnit svalna då jag min vana trogen pratade för mycket, gjorde en massa annat vid sidan om frukosterandet, och därmed drack för långsamt.

Dagens positiva tanke föddes egentligen i går. Jag har flera nätter och morgnar årad vaknat av regnsmatter mot rutan. Tänkte då att det är väl bättre ändå än att vakna av ett kulregn eller av kulsmatter – för det finns dom i världen som gör det också.

Tanten som sover med en tomte

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Tomten var med på resan igen. Den här gången Lovisa-Helsingfors-Stockholm-Eskilstuna tur/retur. Han uppförde sig mycket exemplariskt. Kanske för att varken älgen, lammet eller mumin var med. Han hade liksom ingen att försöka imponera på. Hans stora, ansvarsfulla uppgift var den här gången att på hemresan hålla reda på mina hyttnycklar. Jag åkte nämligen SJÄLV som svensken säger, maken stannade ett par dagar extra i Sveariket. Tomten var också mitt sängsällskap, både på båten och under de ensamma nätterna hemma. Så jag kan ge Adrian rätt till en viss mån, han misstänkte att jag höll på att bli prillig då jag TALADE med tomten, läs mer här.

Här ett bevis på att jag besökt Eskilstuna på riktigt. Busstationen är ju riktigt fin, eller hur? Cafeterian där inne är också värd ett besök. Bussresan från E:tuna till S:holm hade varit värd ett skilt blogginlägg. Det var fullsatt i bussen och jag vet inte hur många språk där pratades. Men finska lär vara det andra huvudspråket efter svenskan. I dag hörde jag att åtminstone kommunala texter översätts till finska där. Tänk om vi finlandssvenskar skulle ha det lika väl här hemma? Få texter översatta från finska till svenska.

Och btw… man kan få de mest märkliga erbjudanden via spamposten på bloggen. If you need a taxi in Boston… just call me! Jag vet väl inte vad (läs: vilken hunk)  jag går miste om, men sorry… nej… just nu behöver jag ingen taxi där.

Hjärtan på hög

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Här siir ni tå mina piparkekur.
Någon glasyr blev det inte eftersom tuben vi trodde att vi hade köpt i fjol visade sig vara sex år gammal… det kom inget ur den ens. Och även om det hade kommit nåt skulle jag inte ha velat fördärva mina bakverk med medlet.
– Om det inte kommer ut nåt från tuben ska man mjuka upp den under varmt rinnande vatten, sa maken.
Jag tror jag väntar med garneringen till en annan dag.

Så här ser en äkta jullimpa ut

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

I dag går jag omkring i nattsärken hela dagen. Sov till 10.30 och när jag hade ätit frukost och läst Hufvudstadsbladet var klockan över 12.
Till frukost åt jag ett par skivor äkta jullimpa, hembakad av Gun-Britt. Tack till henne och maken Sune som levererade limpan till maken min, som tack för ett foto han levererat dem. Det var nog en fin gest av Gun-Britt och Sune, och dessutom smakade det förträffligt!
Nu masar jag mig snart till pysselverkstaden och senare i kväll ska jag baka pepparkakor – Sköna Söndag!

Knugen är oskyldig! Länge leve Knugen!

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Precis så som jag tänkte – Knugen av Sverige är oskyldig! Expressen har låtit anlita experter på bildmanipulation kolla de fotografier som påstås föreställa svenska kungen i en penibel situation.

HÄR hade man också kunnat klistra in kungafamiljens ansikten. Julkorten skulle förstås ha skickats till släkten i Sverige med någon obskyr hälsning.

Julkorten är nästan färdigtknåpade för i år. De flesta har postats men verkstaden är öppen också i morgon. Dessutom har jag tänkt baka pepparkakor då. Om de inte helt blir helt misslyckade och svarta så visar jag bilder på dem.
Eller egentligen… varför bara visa sånt som lyckas? Jag bor ju inte på Strömsö.

Alla bongar vi nånting i livet

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Det kom ett program på TV i dag. En fågelvän berättade hur han är på resande fot 200 dagar per år för att bonga fåglar.
– Jahaaa, tänkte jag. Det är ungefär som jag då jag reser land och rike runt för att se innebandymatcher.
Mannen i tv-programmet sa att han och vännerna ofta frågar sig ”ska vi åka eller ska vi inte åka?”. Medvetna om att det kan bli en resa då man inte bongar ett enda nytt fjäderfä. Jag kan ställa mig samma fråga, väl medveten om att det kanske inte blir någon seger.
Fågelgubben reser när som helst, utan att blinka, 600 kilometer för att kanske kunna bonga en fågel. Carita reser när som helst, utan att blinka, från Lovisa till Seinäjoki, Uleåborg eller Haukipudas… för att få se sextio minuter innebandy.

Från det ena till det andra. I samma tv-program sade fågelgubben att han sett en bergandshona para sig med en vigg. ”Få se hurudana ungar det blir”, sa han.
Där ser man! Det är inte alltid ”folk och fä av samma ras” på naturlig väg parar sig med varandra.

Och har du åsikter om luciatradtionen – är det bara kvinnor och flickor förunnat att uppträda som lucia? Då ska du läsa min andra blogg HÄR!

I väntan på jul – BILDER!

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

1. Pepparkaksängeln köpte jag på Skeppsbromarknaden av en skolklass. Tyvärr gick den i två delar fastän vi var varsamma. Otroligt fint dekorerad är den.
Människor har fantasi och är duktiga.

2. Härlig vinterträdgård inomhus på verandan i Konungsdammens hus hos Olga Isaeva och Markku Pulkkinen
i ett av Lovisa öppna julhem.

3. Dekoration på trädgårdsbordet vid Konungsdammen. I fjol hade vi nästan en meter snö, i år var det så här grönt 🙂

4. Liten lucia med följe på Skeppsbron söndag 11 december.

5. Taklampa med levande ljus och pepparkakor
som dekorationer i Konungsdammens julhem.

6. En dekorativ familj av amaryllis hos Olga och Markku
i Konungsdammens hus. Absolut ett av de mest stämningsfulla husen som jag vill besöka alla år. Ägarna är hjärtliga och vänliga. Hoppas de orkar hålla öppet många år också efter detta.

Smygbesök i pysselverkstaden

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Pysselverkstaden har öppnat. Jag är inte annars någon julmänniska. Ofta har vi rest bort över jul. Varit i Thailand, Egypten eller Danmark för att ta några exempel. I år ska vi till Eskilstuna i Sverige.
Det roligaste inför julen är ändå att för hand skapa julkort. Man tager vad man haver i skåpen och låter fantasin sköta resten. Ibland har jag inte på förhand en aning om hurudant kort jag ska tillverka. Jag tar bara saxen och börjar klippa helt på fri hand. Till exempel pepparkaksgubbar. De ser sedan alla olika ut och börjar leva sina egna liv. De talar till mig och på det sättet får korten sina texter. En del kort blir småfräcka och kan bara sändas till vissa personer, andra får djupare, ibland andliga texter.
I kväll har vi redaktionens julfest men i morgon ska jag hasa på
i ullstrumporna hela dagen och pyssla så mycket jag orkar och hinner.

Jag har hotat en julkalender

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

I dag öppnade jag nya luckor i Tors kalender. Faktiskt fram till och med den 11 december eftersom vinstsiffrorna publiceras om tisdagar för en hel vecka i taget.

Har hittills inte vunnit någonting men det är ju understödet till föreningen som är det viktigaste.

Dock minns jag men en viss skammens rodnad på kinderna hur jag för några år sedan hytte med näven och härmade hunden Snobbens arga morrande. Jag hade kommit till de nästsista luckorna. ”Vinner jag inte på nån av dem köper jag ALDRIG mer än ny Torkalender” hotade jag.

Och jag vann…
Men jag skäms nog också, åtminstone lite.