Glad måndag! 23-11-2020

Första söndagen i advent firar vi först om en knapp vecka. Då tar jag fram adventsstaken. Men visst är det fint med olika ljuskällor och nu så här en månad före jul kan jag godkänna allt från tomtar till julstjärnor.

Man ser mycket i det här fönstret, som är Cafe Favorits på Alexandersgatan. Speglingar från byggnaden mittemot. En tomte, en kaffepanna, blommor, de röda fina trästolarna. Och så skylten med bilden av en hund. Här är alltså också hundar välkomna in ❤

Glad måndag och en fin start på veckan önskar jag er alla!

Bekymmerslösa Hulda

Hulda Huoleton blir översatt till svenska Bekymmerslösa Hulda 😀
Det är namnet på en hantverksbutik som funnits på flera olika platser i Lovisa. Nu finns den i Almska Gården.

Jag tror att platsen är bra eftersom människor kommer till huset bland annat för att se på konstutställningar. Då kan man passa på att titta in i rummet där hantverkarna säljer sina produkter.

Sedan då covid-19 är förbi eller då restriktionerna släpper brukar det arrangeras även andra evenemang i Almska Gården, och konserter.

Här finns många fina saker, både praktiska prylar och dekorationer.

Jag köpte inget här just i dag, men det är inte uteslutet att jag går dit på nytt.
Det jag köpte i dag var ett gåvokort från en inredningsaffär som en vän ska få, och ett megastort blockljus till mig själv. Från bokhandeln köpte jag en bordskalender för 2021. I den skriver jag upp allt viktigt som jag behöver komma ihåg.

Hello Winterland och fina Lappträskvägen

I morse när jag vaknade var marken vit. Det var inga mängder som hade kommit, men bra mycket ljusare blev det och under dagen hade vi mellan en och tre minusgrader.

Här står jag ofta och väntar då någon ska hämta mig med bil. Tomten mellan två av våra grannhus på andra sidan gatan är tom.
Lätt insnöade bilar.

Sedan bar det av längs Lappträskvägen mot Skinnarby där jag brukar vara på massage varannan vecka.

Vackert med solen på tallarnas stammar. Det är inte jag som kör samtidigt som jag fotograferar 😀
Sagolikt vackert med sol och lite snö. Här vid korsningen mot Påvalsby.

Även om avverkningar gjorts här för ett tag sedan är det otroligt vackert med puderlätt snö, gnistrande vit i solen. Hur vackert det är syns inte på bilden som är tagen nästan motsols.

Tant med foliehatt

Alla har väl hört talas om tanter med blomsterhattar?
Och många har väl också hört uttrycket ”foliehatt” – Inte så särskilt smickrande.

Såhär kan man se ut i frissan.

Efteråt såg jag ut såhär.

Jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt svårt att visa bilder av mig själv där jag inte har nån make up (använder nästan aldrig!)… Rynkor, dubbelhaka… ja, varför är man så sträng mot sig själv?

Jag ville ha lite ljusare hår igen. Känner inte igen mig i det mörkare, rödare. Så nu är det okay åter ett tag 🙂

Och så är det Elisabeths namnsdag i dag. Även Lisbets och Liisas (finskt namn). Stormen som har dragit fram över Finland fick därför namnet Liisa.
Mitt andra namn är Elisabeth, så grattis till mig!

Tycks också vara den internationella mansdagen i dag. Så grattis alla män som jag känner ❤

Lång arbetsdag, alla behöver stötta alla

Under en kort paus i jobbet fick jag skjuts till en av de lokala supermarketarna för att fylla på förrådet av mat och annat nödvändigt.

I dag var det slutspurt med en 44 sidor tjock tidning som är ett så kallat storspridningsnummer. Det går ut till även sådana hushåll som inte prenumererar på tidningen. En sådan här drive gör många tidningshus en gång i månaden. Nya Östis har kapacitet att göra det ungefär två gånger per år.

Det kräver stora insatser av många personer, allt från planering av artiklar till förverkligande av dem – att man skriver och fotograferar. Sedan ska texterna läsas och stiliseras, och efter det placeras ut på sidorna av layoutaren och färdiga sidor ska korrekturläsas. Utöver detta är annonsförsäljningen och den grafiska framställningen av dem viktig. Och detta är bara en del av en stor helhet som då det gäller produktion av en tidning.

I dag blir arbetsdagen ungefär tio, elva timmar lång då jag ännu ska följa kvällens fullmäktigemöte på distans. Lyckligtvis är det så här fullspäckade och krävande dagar bara en gång per månad.

I serien aldrig-fotat-förr-och-jag-hinner-inte-fotografera-annat-då-jag-bara-jobbar… Här kan man tanka bilen vid S-Market.

 

Något djupare, om att acceptera läget

Den här formen av frestelse måste man inte motstå.

Varning för att detta kan bli ett lite längre inlägg än vanligt 😀

Jag har läst en sida per dag sedan årets början ur Henri Nouwens bok ”Ovillkorligt älskad”. Där fann jag nyligen ett citat som satt som ett smäck!

När vi krossas som druvor kan vi inte se framför oss det vin vi en dag kommer att bli.

Nej. Jag såg inte i maj 2014 vilket vin jag kunde bli efter skilsmässan. Men det var inte enda gången jag kände mig krossad i livet. Jag krossades då min pappa gick bort när jag bara var femton år gammal. Jag krossades även många gånger efter det, i olika sammanhang.

Men idag har jag förvandlats till ett vin som jag hoppas mina vänner kan njuta av ❤

Jag såg en annons någonstans om denna underbara chokladask.
Direkt dök denna tanke upp: Du ska inte var för sträng mot dig själv, ät vad du vill, när du vill. Njut av livet” Jag tror att jag hörde det på TV igår i programmet ”Efter Nio” där en kvinna som  haft anorexi och bulimi uttalade sig. ”Detta eviga bantande… varför?

Finsk choklad är ett kapitel för sig. Svårt att hitta nåt bättre. Svenska Marabou och Cloetta (om de nu är svenska numera?) – är också goda jättar.
Men Lindt, från Schweiz… jag säger bara LLLLL, då jag inte kan säga MMMM som i Marabou.

Kvällssysselsättning.

Den här veckan gör vi en extra tjock tidning, troligtvis 44 sidor. Vi kallar den storspridning då den går ut till 10 000 hushåll. Många får Nya Östis gratis och det här gör vi ett par gånger per år i  hopp om att få nya prenumeranter och annonsörer.

Varje torsdag är det skönt då tidningen kommer ut. Då blir det ett par dagar i lite lugnare takt. På söndag börjar jobbet med följande tidning. Och så här är det varje vecka, året om.

Men jag tycker om mitt jobb. Och så här i coronatider, och speciellt då jag levt ensam nu över sex år, ger jobbet livet innehåll.
Jag har jobbat som journalist sedan 1987, så egentligen vill jag säga att mitt jobb är en livsstil.

Dessutom handlar mycket nu om att acceptera läget.
Jag lever rätt isolerat.
Jag använder ansiktsskydd då jag går till affärer.
Jag tvättar händerna ofta.
Jag tänker inte delta i några julfester eller andra sammankomster och tror knappt att sådana arrangeras här som jag bor heller.
Jag reser inte utomlands, ytterst sällan utanför Lovisas gränser.

Som sagt. Jag har accepterat att mitt liv kommer att vara begränsat på detta sätt åtminstone till sommaren 2021. Kanske längre än så.
När man accepterar något blir det ofta lättare att andas och gå vidare.

Glad måndag! 16-11-2020 och utlottning av reflex!

Pussel gör mig lugn och glad, i motsats till vad en del bloggvänner skrivit –  det vill säga att de skulle bli frustrerade och kanske rentav arga och tappa nerverna med pussel 😀

Brödbilen i Paris var den första som började forma sig. Har också fått ihop ett par luftballonger 🙂

Glad måndag hoppas jag att det blir också för bloggvännen Geddfish. Det är nämligen hon som vann Lilla My-reflexbrickan i månadens utlottning.

I dag är det väldigt grått och regnigt ute, så reflex behövs!

Adrian tappade några nervtrådar

Jag har ett sådant här trevligt ”spionverktyg” på insidan av min dörr.
Det sitter över titthålet och förstorar utsikten över trapphuset. Jag ser när någon kommer till mig, vem det är och när jag kan öppna dörren utan att de ringer på.
I vanliga fall har besökaren meddelat sin ankomst via summern nere vid ingången på gårdsnivå. Men ibland händer det ju att dörren där står öppen eller att en besökare slinker in då nån annan går ut.

I dag behövde batterier bytas i kameran. Det var då Adrian nästan tappade nerverna.

– Det skulle behövas en bomb för att få upp det här, sa han. Eller kanske det ändå skulle vara bäst med en bomb under baken på den som låter tillverka sånt här skit.

Den här bloggen förmedlar inte vidare hans svordomar. Men jag håller med honom om att det är snudd på kriminellt att använda sådan hårdplast som man lätt skär sig på då man försöker klippa upp den.

Och till alla som ännu inte vet vem Adrian är.
Tyvärr  – jag har inte en ny man i mitt liv.
Adrian finns inne i mitt huvud. Där lever han sitt eget roliga liv.
Ni vet. De flesta kreativa barn har en låtsaskompis 😀
Adrian är min ❤