Jag promenerar till och från jobbet då det inte störtregnar. Eller då jag inte har för mycket att bära.

Jag promenerar inte till jobbet för att jag vill gå ner i vikt.

Jag promenerar för att rensa hjärnan. Ibland har man för mycket omkring sig på jobbet och då gör promenader susen.

Då jag promenerar får jag nya idéer till min bok.

– Det är bra, säger Adrian. Så vad är det egentligen du hetsar upp dig för?

Han ser ju att jag är ARG. Inte på honom men på en klantskalle. Någon jag råkat på. Som sagt det är bra att du sportar, då kan du gå ner i vikt.

Jag sportar inte, bara så att alla vet det! Jag promenerar för att… läs vad jag skrev i början av inlägget!

– Om någon säger så där så menar ju typen att jag är FET, eller hur? Varför stannade jag då snällt och pratade med honom? Varför gav jag honom inte en smocka istället?

– För att du fick en chock av hans klantiga uttalande, säger Adrian lugnt. Och känslor blockeras då en människa är i chocktillstånd.

– Var det bra tycker du? Att mina känslor blockerades?

– Jepp! Jag hade inte velat stå i vägen för din smocka.

Som författare lämnar jag ofta öppna slut i mina böcker. Jag gör det både med avsikt och glädje.

Men det ska vara någorlunda bra slut. De måste inte vara lyckliga, men de får inte vara obehagliga.

Slutet på ”Den sista vintern” av Åke Edwardson blev så öppet som det bara kan bli. Efter en sömnlös natt mot måndagen inleddes natten mot tisdagen med att jag fortfarande låg och vred mig i sängen. Fy på dig Åke att göra så med mig!

Tankarna kunde inte släppa Winters öde. På tal om att leva in sig i böcker och karaktärer…

Efter ett par timmar fick jag dock sömn. Natten blev också ganska drömlös. Jag brukar drömma massor, helt vansinniga saker och det mesta minns jag. På morgonen rabblar jag sedan upp dem för en Make som först förvandlas till ett frågetecken och sedan till ett utropstecken.

Jag vänder mig till Adrian. Det är bara han och jag vid frukostbordet.

– Vad anser du om jag lämnar allt öppet i slutet av tredje boken om dig? Så att läsarna varken vet om du lever eller är död?

– Hördu. Mycket får du bestämma om i mitt liv, men om du tar livet av mig, så…

– Så vadå?

– Då får du nog med läsarna att göra. Jag misstänker att dom kommer och tar livet av dig.

– Va i h….ete säger du? Har du lämnat ditt pass i helt okända människors händer, bara för att du vill göra en veckoslutspartajresa till St Petersburg.

Adrians hår står på ända. Han kan inte fatta att hans kompis från Sverige gjort det han säger att han har gjort. Lämnat över sitt pass till ryska myndigheter.

– Ja, men… jag är svensk medborgare… det var bara nåt jag måste… jag…

– Hur många kopior av det tror du dom hinner ta på en timme,  för att inte tala om på en dag? Hur länge har ditt pass seglat runt där kanske?

– Ähum… en vecka kanske…

– En vecka??!! Hördu… bli nu inte speciellt förvånad sedan om du misstänks för ett terrorattack mot EU:s styrkor i Afganistan. Du kan väl åtminstone komma ihåg att jag har sagt det.

Adrian har inga fördomar, säger han. Men jag vet. Jag som skapat honom.

– Nähä, säger han. Jag har INTE sagt att Kalle från Liljendal luktar ladugård.

Dåligt minne har han också. Men så är han ju också nuförtiden 40+.

Ett befäl kom in i duschen och frågade av menig NN.

– Står ni och runkar i duschen?

– Är det förbjudet att tvätta sig snabbt nuförtiden, frågade NN.

Nä men va fan… det där kan du inte skriva på bloggen säger jag åt Adrian.

– Fanjunkare finns det i armén, säger han. Inom amfibiekåren och flottan också. Men inte några fanrunkare.

Ute på en åktur i den östnyländska bygden (med Helsingfors Dagblads fina grönvita Opel)  råkade Adrian och jag möta en cyklist. Hans fart var hög och munderingen klanderfri. Sportiga plagg och det viktigaste av allt – cykelhjälm.

– Såg du, frågade jag. Det var stadsdirektören.

– Jepp. Är det inte vad jag alltid sagt, svarade Adrian. Att han är ute och cyklar.

– Nu tar du emot den här pennan (med reklam för ett visst parti). Jag vet att du inte har en sådan från förut.

Adrian vägrar ta emot pennan. Dels för att han i dessa kommunalvalstider inte accepterar ens en liten gåva. Han har minsann sagt nej till mössor med kärnkrafsbolagens loggor också. Ingen ska kunna komma och påstå att han tagit emot mutor.

– Här! Det är en bra penna och du har inte en sådan från förut!

Situationen börjar kännas smått hotfull. Adrian minns hur en potatisodlare en gång hotade välta fyra ton rotsaker över hans Volvo om han inte passade sig.

Han hinner knappt reagera innan partipennan ligger i yttre facket till hans kameraväska.

– Och så ser du till att du använder den också. Eller vill du ha ett lass dynga på din bil?

– Ni är ju helt galna här ute på landet, muttrar han.

– Va sa du?

– Att ni har ett härligt väder här på ert jippo.

ON LINE.

Känner att vi är det mest hela tiden med Adrian.

Vi har en blogg, vi syns på Facebook. E-post ramlar in på jobbet i två boxar, hemma i en box – och då det gäller Adrians och mitt liv – i ytterligare en skild box.

Vi sitter vid datorn, inte dygnet runt, men nästan. Här skriver jag om Adrian, här läser jag nyheter, här spelar jag spel, här har jag kontakt med kreti & pleti. Jag mejlar och chattar, jag uppdaterar min status, läser och skriver e-post, och nu – till sist men inte minst – är jag helt betagen av Östra Nylands nya webbsajt http://www.on.fi

När något händer en dag då vi inte ger ut tidningen vill jag vara först med grejerna på webben. Hot stuff eller bara aptitretare, spelar ingen roll. Möjligheterna är oändliga.

Adrian gäspar. Han har hållit på med det där på Helsingfors Dagblad redan under några år.

– Intressant blir det först då vi är ute på webben med en sajt som är direktkopplad till våra hjärnor, dygnet runt, säger han. Den kan avläsa våra tankar, fantasier och drömmar.

GULP!!! Är det nu verkligen vettigt?

Jag kanske inte tänker så snällt alla gånger. Mina fantasier tål måhända inte dagsljus och mina drömmar brukar vara väldigt knäppa, så…

– Alltså, säger Adrian och blinkar på ögat. Dom är högintressanta.

Rånet som skakade Sverige och världen i morse, det där med helikoptern, ni vet. Det har sjeikat om min och Adrians lilla värld också.

Den stulna helikoptern dumpades bara några kilometer norr om mitt andra hem, som ligger i Täby. Jag har inte sett platsen i Löttingelund men den ligger inte långt från Rönninge by där jag firat midsommar och inte långt från Grindtorp i Täby centrum heller… där mina svärföräldrar bor. Skäligen omisstänkta hoppas jag 🙂

– Så du skulle kunna skriva en bok med händelser förlagda till den där trakten, säger Adrian.

– Jepp. Men ingen skulle tycka det vore särskilt trovärdigt. Mörklagd helikopter landar på hustak, rånarna hissar upp säckar med pengar. Lägger ut attrapper för att lura poliserna att deras helikoptrar är bombhotade… Nä du, alla skulle säga att nog har hon fantasi den där Liljendahl men särskilt trovärdig story är det INTE.

– Jag vet, svarar Adrian. Verkligheten överträffar ofta dikten. Liksom mitt liv, eller hur?

– 449 besök på 19 dagar. Det är rätt mycket det. Mer än jag skulle orka med faktiskt om jag var… tja, till exempel prostituerad.

Adrian sitter och filosoferar över antalet besök som gjorts på hans och min blogg. Vi älskar bägge statistik.

Han hade ju en del med det där att göra i första boken (Horny24). Det vill säga med människohandel, prostitution, våld i parförhållanden, sex på nätet osv. Därför tror jag att hans första tanke gled in på prostitution då jag sa att vi haft 449 besök på 19 dagar.

Någon kanske tycker att trafiken på Debutsky´s Blog inte är särskilt tät. Men då beror det förstås på vad man jämför den med. Nån trafficking är det ju inte frågan om. Adrian och jag är nöjda med antalet hittills. Vi tror också att det kommer att öka då ryktet om vår förträfflighet sprider sig 🙂

På Aftonbladets blogg visste vi inte vem som besökte oss. Dessutom slutade statistikmätaren fungera där en dag. För oss kändes det som om någon drog en Guantánamohuva över våra huvuden. Vi skulle inte längre få se och veta något.

De som läser oss här letar rätt på oss. De snubblar inte bara över oss av en slump.

Adriah häller upp ett glas rött åt sig själv och ett glas vitt åt mig.

– Det enda som var bättre med AB-bloggen och Sverige (han har jobbat där, Caritas anm.) var att folk gav mer kommentarer. Svenskar är debattglada. Spontana och raka, mer vana vid moderna medier. Dom vågar slänga in en åsikt på en blogg medan finnen tror att ryssen är efter honom så fort han lämnat minsta lilla spår av sig ute i cyberrymden.

Håller ni med om det?

James Bond. Han är väl ändå inte en sagofigur? Är Kalle Anka det? Eller Mumin? Inte ens Pippi Långstrump kan väl kallas sagofigur? Sagofigurer figurerar i sagor. Så fyndigt sagt. Kalle Anka är inte en saga, inte Mumin heller.

Törnrosa är en sagofigur. Hans och Greta likaså, riktiga figurer i sagor.

– Du skriver att jag går och tänker på en sagofigur, muttrar Adrian. Och då menar du James Bond.

Jag har förolämpat honom. Adrian alltså. Inte James Bond. Jag kan ju inte ens fråga vad han anser. Alltså vad Bond anser. För han finns inte.

– Ja men det är bara ett uttryck, försöker jag, jag har inte tänkt klart där än så…

– Just det, biter han av. Du tänkte inte ALLS då du skrev det där!

Jag inser att skon klämmer nån annanstans. I mina senaste statusuppdateringar på Facebook har jag skrivit att jag tillbringar kvällen med kommissarie Erik Winter, vi dricker whisky och har det mysigt. Ärligt talat är jag lite förälskad i Erik Winter. Och så gillar jag Åke, som skapat Erik.

– Ha-ha-haaaa, säger Adrian. Du är förälskad i en sagofigur! Kommissarie Winter är en sagofigur. Han finns inte på riktigt!

– Han är inte alls en sagofigur, försöker jag. Han är en karaktär i en roman. Och Åke finns på riktigt.

Vi sitter tysta en stund.

– Jag är inte heller en sagofigur, säger Adrian och ser ut som en trumpen femåring. Säg att jag inte är det. Och du är väl riktig du också?