Tafsa inte på mig!

Adrian hade hört att man i influensatider istället för att skaka hand  kunde lägga handen på hjärtat när man hälsade på någon. Vilket han också gjorde då han träffade en kvinnlig journalist från Konkurrentbladet.

– Tror du att du kan göra precis vad som helst,  frågade hon surt och blängde på honom samtidigt som hon slog till hans hand. Mig tafsar du inte på!

Vem har han sex med?

– Varför jag älskar Lovisa?

Adrian läppjar på en femton år gammal Glenfiddich. Dess arom är riklig och fruktig, med toner av honung och vanilj. Smaken är len och har ett otroligt djup.

– Ren luft. Jag kan andas när jag joggar. Närheten till allt. Jag tvingas sällan köa i affärerna, hittar alltid P-plats för bilen.

Men det där med alla som känner alla? Som ser var och med vem du rör dig?

– Som kommissarien? Jag sa att deras  spaningsarbete tydligen gett resultat.

– Men det var väl inte dig dom skulle spana på, frågar jag.

– Dom sätter väl in resurserna på sånt dom tycker är viktigt, svarar han.

– Som att hålla reda på ditt privatliv. Vem du kanske har sex med?

– Exakt. Dom tycker det är värt att veta. Liksom alla läsare är dom nyfikna.

– Och det är bra med Lovisa? Att alla vet allt?

Han höjer whiskyglaset, vänder det mot ljuset så han kan se alla färgnyanser i drycken. Sedan doftar han på innehållet. Tar den tid han vill innan han svarar. Ibland blir jag nästan galen på det där. Hans eftertänksamhet. Den finns egentligen inte. Han snobbar!

– Det är främst här, i Lovisa och i Östnyland, jag har mina beundrare, eller hur? Klart att dom vil veta vem jag har sex med.

Hur gick det till?

Taxin hämtar mig från hemadressen. Jag hinner inte ens sätta mig ner innan kusken frågar.

– Till Degerby Gille?

Värst vad jag har blivi känd, tänker jag. Ja, hur kan du veta att jag ska dit? Helst av allt skulle jag faktiskt vilja ligga kvar här i taxins framsäte och hoppas att nån annan kliver in i min roll och pratar, pratar monolog inför 35 kostymklädda män… tänk om dom är konservativa hela bunten och så kommer jag med mitt snack om prostitution, homosexualitet, bisexualitet, narkotika, våld i parförhållanden, människohandel osv.

Låt det inte finnas något annat liv efter det att jag klivit in i taxin! Mjuka skinnklädda ljusa säten. En perfekt plats att ända livet på.

– Nä men skärp dig, säger Adrian. Du kan inte lägga dig ner och dö i en taxi! Du ska ju berätta om MIG!

Och på något sätt kommer jag ur taxin och in till den anrika gamla byggnaden där jag också på något besynnerligt sätt börjar prata och prata, med bara några franska streck som stöd. Jag vet inte hur lång tid jag står där, men ingen buar ut mig och jag blir bara lite torr i munnen… jag svamlar nog en del, men jag svimmar inte. Och jag får veta att också Herman Lindqvist – som är gäst efter mig – känner sig nervös inför Lovisabesöket hos gillebröderna.

Man är ju så att säga i gott sällskap!

Men jag vågade ändå inte ställa ultimatum och säga att jag ställer upp enbart om a) jag får sova i stans bästa svit (som inte finns) b) jag hämtas från flygfältet (mitt hem på Södra Åsen) och c) jag vill ha Olle Siréns Lovisahistorik som gåva (nej för den har jag redan, två stycken) ge mig tre drinkar istället…

Och du som körde taxin – hur kom det sig att du visste vart jag var på väg?

– Man läser väl Facebook!?

Lill-Räikkönen bakom ratten

I dag tog Adrian bussen in till stan. Ja, han är ju i Lovisa rätt ofta nuförtiden och tänkte att det kunde vara mysigt att åka Valkombussen. Det är ju miljövänligt med kollektivtrafik.

När han stod på hållplatsen trodde han att föraren inte såg honom så han sträckte ut handen för att uppmärksamma fartdåren till kusk att det faktiskt fanns någon som ville åka med. Bussens bromsar gnisslade och åbäket stannade, men inte exakt där som Adrian stod. Han blev tvungen att gå tio meter.

Det blev en ryckig färd. Adrian satt och höll i sig i sätet framför. Demonstrativt. Inte ens vid STOP-märket vid Nya Valkomvägen stannade chauffören. Var hade han fått sitt körkort? Via en brevkurs?

Knappen som skulle signalera att Adrian ville stiga av bussen fungerade inte. Han reste sig och gick fram till föraren.

– Kan du vänligen stanna vid torget?

– Täh?

– Den här färden gjorde mig åksjuk. ljög Adrian på finska.

Han lutade sig framåt och höll sig för magen.

Föraren hade kort ljust snaggat hår. Han var säkert en stor beundrare av formel I-kusken Kimi Räikkönen.

– Lycka till nästa helg! Det är väl i Singapore du kör då?

Fejsbukks makt

Fejsbukk är från reven (östnyländska för rumpan, baken, arslet).

Det här uttrycket försökte jag trösta  en desperat man med då han ojade och vojade sig över att kvinnor gaddar ihop sig på nätet – och i all synnerhet på FB.

En kvinna uppdaterade sin status med texten ”Jag har fått tio rosor i dag”. Utan att nämna av vem. Det kanske var en dotter, en mor eller en arbetskompis som gett henne rosorna. Men alla hennes vänner på FB tänkte förstås ”OOOOHH, jag vill också ha rosor av min man, min älskade… när fick JAG sådana senast”… och så var cirkusen igång.

Det är ju nästan så man kan tro att någon är i maskopi med en blomsterhandlare.

Men Adrian säger nåt helt annat. Han tycker man ska skämma bort kvinnor med blommor och presenter. Om han tillägger ”because she´s worth it” är jag säker på att också han är i maskopi med nån.

Förvåna er alltså inte om det efter klockan tio imorgon på förmiddagen inte finns en enda ros till salu i affärerna i Lovisa.

Men till min vän på nätet som skrev inlägget om de tio rosorna vill jag ändå säga: ”fortsätta fånga nuet och var lycklig, du är faktiskt värd det, tvivla inte en sekund på det”. Kramar från både Adrian och mig!

Tack Åke för inspirationen

Jag kanske inte bloggar så mycket den här veckan.

Dels ska jag förbereda föredraget jag ska hålla om mina böcker på Degerby Gille inkommande fredag. Dels kommer jag att ha fullt upp på jobbet.

Men jag ska också skriva på min tredje roman. Fyra dagar i Stockholmsregionen gav mig massor av nya intryck och Åke Edwardsons senaste bok ”den sista vintern” blev som en injektionsspruta… jag är ju nästan förälskad i kommissarie Erik Winter och tycker det är trist att den här boken troligen är den sista om honom…

Men Åke får mig i alla fall att förstå att man visst kan skriva långt och brodera ut alla stycken med reflektioner karaktärerna gör. Citat i all ära – och mina böcker innehåller många sådana – men jag får skriva annat också.

Och Adrian… han är förstås jättenöjd då jag åter ger honom all min lediga tid.

Kära gillebröder

Så börjar jag mitt föredrag fredag 18.9.

Kära gillebröder!… och så plockar jag fram mina papper med stödanteckningarna. Tycker de ser lite underliga ut men börjar ändå läsa…

… Han drog av sig byxorna och tröjan och konturerna av hans enorma…

What-a-fuck??!!

Jag blir alldeles kallsvettig. Tappar två papper på golvet. Ser en gillebroder resa sig, böja sig för att hjälpa mig…

Nej nej – stopp – ta inte dom där papperen nu, tänker jag och börjar läsa det jag har kvar i handen.

– Han särade på mina skinkor så att…

Lyckligtvis mumlar jag bara orden. Jag förstår att jag fått fel papper med mig. Vem som skrivit sexnovellerna jag har i min hand vill jag inte veta. Adrian gillar practical jokes men han kan väl inte ha varit så elak att…

– Vad är det, frågar han. Håller du på att dö, eller?

Jag vaknar. Adrian har puffat till mig. Dragit mig bort från mardrömmens värld, tillbaka till verkligheten.

En man i kjol

Hur skulle Adrian se ut om han bar en kjol? Jag kan inte annat än skaka på huvudet vid blotta tanken. Han är ett 189 cm långt vältränat muskelpaket på 93 kg. Ni vet, som en hockeyspelare från NHL ungefär.

Han har nästan inget hår på bröstet men benen är nog lite av den mer ludna varianten. Liksom armarna. Då han är mer ljusbrun på skallen än svart är också håren på armar och ben ljusa. De glittrar som guld i solen. Men han skulle ändå inte vara särskilt attraktiv i kjol. Han skulle inte kunna röra sig som en kvinna heller. Ge honom ett par högklackade skor och katastrofen är ett faktum.

Orsaken till att jag överlag började fundera hur Adrian skulle se ut i en kjol var hans transsexuella kompis som vi träffar då och då när vi är i Helsingfors. Matti förvandlas galant till Maxi, och även om hans röst är mörk för han sig vackrare än många kvinnor gör.

Jag borde nog inte ha avslöjat för Adrian vad jag såg för min inre syn. Nu har han nämligen grävt fram fem kjolar från mitt skåp. Han hävdar att han har mindre stjärt än jag och därför utan vidare får kjolen på sig.

Det var inte det – att jag skulle ha varit rädd för att han skulle ha sönder mina kjolar… det är liksom bara det att…

Jag vill inte se honom i kjol, hur kul HAN än tycker det är att spöka ut sig… tänk om jag aldrig mer  från min näthinna får bort bilden av honom i en vit minikjol… Hur ska jag då kunna fortsätta skriva om den gudomligt manlige Adrian?

Malta – Sverige 0-18?

Om jag får tro alla ilskna kommentarer på Aftonbladets web ligger många televisioner och skräpar på gatorna i Sverige just nu. Men chefstränaren Lagerbäck är förhoppningsvis ändå inte avrättad.

Vi ska krossa Malta. Inget är säkrare än det.

Är det fel att be om lite sinne för proportioner?

Frågar Adrian Debutsky, nyhetschef, Helsingfors Dagblad

Tryck på hinttin

– Du måste irejsa det där som gick fel innan du sätter in nåt nytt.  Sedan är det bara att copipejsta. Och sejva förstås. Och bilden ska vara ärrgeebee.

– För helvete, nu har hon glömt att diitatscha och det går int att linka.

– Kom hit! Pärägräfs och käräktörs har försvunnit. Och var fanns smartkonnektsjönen?

Vi befinner oss på Helsingfors Dagblads redaktion.

– Om du int hittar färger som passar så tryck på hinttin.

Adrian gör en sväng via Jessicas arbetsstation. Hon rodnar när hon inser att hon och Malin blivit tagna på bar gärning för att spela Bejeweled Blitz på arbetstid.

–  Tyvärr är han inte inne just nu, säger Adrian och lägger en hand på Jessicas axel. Han hade nog inte haft nånting emot ett litet tryck.

(hint = tips i ett datorspel, hintti på finska = bög på svenska)