Jag hade sett fram emot den. Sovmorgonen.
Ställt klockan på 9.15 istället för 7.15.
Men då hade jag inte räknat med hundarna som gällt började gläfsa klockan sex prick.
När gläfset slutade några minuter senare slumrade jag in, bara för att vakna en kvart senare till samma gläfs.
När man är irriterad är det svårt att sova, men jag låg kvar.
Tänkte att det finns större problem i världen än skällande hundar. Att kalla de näpna djuren sanitär olägenhet känns lite fult.
Hela sommaren har vi för övrigt sluppit höra grannens väckarklocka.
Ägaren är antingen halvdöv eller mer eller mindre i koma, för summern låter alltid minst 30 sekunder. Efter det hörs tio-femton ljudliga knackningar i väggen av någon annan som också är arg på larmsystemet.
I dag tutade summern klockan 7.
7.30 gav jag upp, och det är klart att jag får mera gjort som vaken än om jag sover bort morgonen.
Men jag skulle faktiskt aldrig själv komma på tanken att göra så som en del andra.
Det vill säga sätta igång tvättmaskinen, flytta möbler medan jag dammsuger eller klippa gräs klockan sex på morgonen.
Jag skulle faktiskt inte springa med klapprande klackar i trappan eller spika och borra heller.
Men kanske jag är helt onormal.