Adrian står i det öppna köksfönstret med en liten plastpåse i sin hand. Några våningar lägre ner står hans kollega Erik och väntar. Erik och Adrian är nästan grannar och nu har Eriks sambo blivit magsjuk. Inga apotek i närheten är öppna och Erik har därför ringt Adrian för att kolla om han har någon medicin mot magsjuka på lager.

Vilket Adrian som den ordentlige man han är förstås har.

– Du måste sätta en tyngd i den där påsen, säger jag och plockar upp en euro ur fickan.

– Äh, behövs inte, säger han och slänger iväg påsen.

Som först dunsar mot fönsterblecket hos grannen på våningen under. Och inte nog med det. Grannens fönster står öppet och in till honom flyger påsen med magmedicinen som Erik skulle få.

Jag säger inte ”VAD VAR DET JAG SA?”…
Och det som Adrian säger går inte att sätta på pränt  i min nästan anständiga blogg.

Han har inget annat val än att kuta ner för trapporna, ringa på hos grannen, hoppas att han är hemma och förklara varför en påse med medicin nyss landade i hans kök.

Jag skulle gärna ha betalat vad som helst för att få se grannens min och höra Adrians förklaringar, men jag frågade inte ens då han kom tillbaka upp hur det hade gått.
Bäst att vänta tills morgondagen gryr 😀

Matchen Grekland-Argentina i VM:s grundserie har redan bjudit Adrian på två gapskratt.

Först var det en grek som skadade läppen eller munnen på något sätt. När han kom tillbaka från omplåstringen såg han ut som en dålig kopia av jultomten eller som ett barn som slukat för mycket sockervadd på Gröna Lund. Med andra ord hade han en jättestor tuss med vadd i truten.

– Herregud om han sväljer den där! Då har vi en grek färre på plan.

Lite senare låg en annan grek däckad på planen. Han vred sig i smärtor och förstahjälpen kutade in.

– Nä men var fan har dom hittat dom där smurfarna?

Adrian vred sig i skratt. Förstahjälparna såg onekligen ut som tomtar på fel plats. Alla tre bar stickade blå luvor.

Sydafrika.
Hade förknippat landet med lejon och gassande sol.
Inte med smurfar och tomtar.

Ett litet vitt Mumintroll. Fem centimeter högt. Med blå ögon.

– Jag vet att det låter löjligt säger Adrian. Men när jag stod där i affären på Sverigebåten kände jag hur den lilla Muminfiguren gjorde sitt allt för att få min uppmärksamhet. ”Köp mig” vädjade Mumin.

Adrian håller varsamt det lilla vita Mumintrollet, som egentligen är en nyckelring, i sina händer. Jag ser att han menar vartenda ord han säger.

– Okay tänkte jag, fortsätter Adrian. Jag frågade Mumin om han tror att han klarar av livet i vår familj.

– Joooooo, skrek Mumin. Absolut! Du måste köpa mig!

– Jahapp, fortsätter Adrian. Jag tänkte att antingen är jag galen eller också hjärntvättad av all reklam. Förmodligen både ock, men låt gå. Den där Mumisen vill ju dela sitt liv med mig.

Han tillägger att han kunde se hur Mumintrollet hoppade jämfota i extas. Så gott det nu gick där trollet hängde.

– Köp mig, köp mig, köp mig!

– Om du nu är absolut säker på att…

– Jag är tusenprocent säker, hojtade Mumin. Allt är bättre än livet på en pinne i en butik på Sverigefärjan! Du kan bara inte lämna mig hängande här!

Och Adrian smalt som en smörklick på en het sten.
Några euro senare hängde Mumin på en hedersplats. I en av söljorna längst framme på Adrians urblekta Armanijeans.

VM-matchen mellan Grekland och Nigeria satte myror i huvudet på mig.

– Ännu på 1960-talet sjöng man i svenska skolor en sång som hette ”Familjen Krokodil”, säger jag. Den gick ungefär så här ”I Niggerland, händer ibland, att man får se på Nilens svarta strand, Herr Krokodil, Fru Krokodil och lille Krokodille-Lilleman”.

Adrian höjer på ögonbrynen. Det är ungefär så långt han kan sträcka sig då han sitter och kollar en match i fotbolls-VM.

– Men hallå, säger jag. Är det inte konstigt? Varför får man inte längre tala om negrer och niggrar? Det är ju charmigt då man sjunger om krokodilerna som drar åstad ”vandra i rad, till gamle niggerdoktor Pillerman”.

– Det är bra att du inte är aktiv inom politiken, svarar Adrian.

Han släpper inte TV:n med blicken.

– Han är rätt snygg den där Alexandros Tziolis.

Jag har plötsligt glömt Familjen Krokodil och niggrerna i Nigerias lag. Jag återgår till att frenetiskt jobba för att få ihop mitt Allstarslag från VM – där de snyggaste spelarna ska ingå.

– Kan dom spela fotboll också, frågar Adrian. Dom där snyggisarna.

– Klart dom kan, mumlar jag. Dom har ju tagit sig till VM.

(Fakta: Ord och musik till Familjen Krokodil: Mart Gergårdh, sången publicerad med noter i boken ”Nu ska vi sjunga” utgiven av Almqvist & Wiksell, Stockholm)

Vi visste inte att fotboll var SÅ allvarligt.

– Hans liv är över. Han kommer att få leva med det här i resten av sin karriär, säger experten Hasse Backe i TV4.

Adrian och jag stönar. Hörru HasselBacke du må nu tro att du är hur mycket expert som helst men om en målvakt, i detta fall Robert Green i Englands bur, fumlar med en boll så att USA kvitterar till 1-1… kan det inte vara så avgörande att Greens liv är över! Det här är ju Englands första match i VM som började i går.

Men okay – vill man vara dramatisk är man väl det i överkant.

– Han kommer att få en ståplats i Themsen (LÄS: man kommer att gjuta betong kring hans fötter och sänka honom i floden så att han aldrig kommer upp igen – så gör man t.ex. med folk som inte betalt sina knarkskulder = uppgörelse i undre världen)

Nej-nej, ta det lite lugnt i backen nu herr Backe. VM är inte över, livet för Green är inte över, Danmark kommer att göra stordåd i detta VM.
Det enda som måhända är över är HasselBackes karriär som expertkommentator…

Jag fyller jämna år 2012 och är ute i god tid.
Som den hängivna Bondfantasten jag är har jag tänkt mig något slag av Bond-tema på min fest. Och gärna skulle jag förstås se Daniel ”The One and Only Real Bond” Craig  som hedersgäst på mitt kalas.

Men hur bär man sig åt för att boka honom?
”Det är väl bara att ringa” sa nån. ”Skriv ett brev” sa nån annan.

Tillsvidare har jag varken gjort det ena eller det andra.

Och jag kanske inte behöver ta till de här hederliga gamla knepen heller.
Jag vill tro på tankens kraft.

I natt drömde jag att han var här, i Lovisa. Vi gjorde lite ett som annat tillsammans, men det enda jag kan berätta här är att vi dansade en vad vi i Östnyland kallar tryckare (långsam dans).

Så kanske det egentligen inte krävs mer än att jag tänker på herr Craig varje dag.
Om han redan nu uppenbarar sig i mina drömmar så nog ska han tammeguda uppenbara sig i Lovisa i maj 2012 också.

Åkte in till storstan med Adrian i dag. Bussen var försenad och föraren meddelade att hon hade drabbats av akuta magsmärtor redan långt borta i östra Finland tidigt på morgonen. Smärtorna hade inte direkt gått över, ”men nog ska vi fixa det här” sa tanten.

Rösten avslöjade att tanten inte var lika hurtfrisk som hon försökte låta.

Lite senare tillade hon med om möjligt ännu svagare röst ”det är väldigt svårt att fort hitta en inhoppare då en förare blir sjuk, om inte livet rinner av oss kör vi alltid rutten klar”.

– Herregud, stönade Adrian. Med våra liv på spel?

– Jag tror inte det är så mycket du kan göra åt saken just nu, svarade jag.

– Nähä? Jag kan i alla fall vara beredd att ta över om hon stupar i sin tjänst.

– Du kan väl inte köra buss?

Våra blickar möttes.

– Nä, svarade han. Det kan jag inte. Men nog kör jag väl för fan ändå bättre än en död kärring?

Gräs, grus eller massa?
Det handlar om tennis förstås. Svenske Robin Söderling har tagit sig till final i French Open.
Adrian är också bra på tennis.

– Vilket underlag gillar du bäst, frågar jag.

Han läser Konkurrentens tidning på nätet och lyssnar väl bara med ett öra.

– Lakan, svarar han.

Adrian anser att jag måste byta jobb. Det är han som är nyhetschef – inte jag.

– Ja men på riktigt då, frågar jag. På riktigt är väl jag nyhetschef och du är… ja, du är…

– Nyhetschef, säger han. På riktigt. Du säger ju att jag finns.

– Jo, det gör du ju. Åtminstone i min fantasi.

– Passa på du vad du kläcker ur dig, morrar han. Annars kanske jag bara försvinner. Och vem ska du då skriva om?

– Hör du, det där låter som ett hot. Och det är ändå jag som skapat dig.

– Ja, ja – du är en riktig vice-Gud du.

– Okay, säger jag. Om jag inte får vara nyhetschef så vad får jag vara? Kanske författare ändå?

– Kirurg, svarar Adrian. Eller kanske närmare bestämt författarkirurg. Du ska nämligen se till att jag alltid är snygg.

– Så nu är det plötsligt jag som ska jobba? Tänker du sluta gå på gymmet?

Adrian kliar sig i huvet.

– Armhävningar, säger han. Jag kan föra  whiskyglaset till munnen lite oftare än hittills.

Jag är på väg till Playa del Lovisa för att göra godisinköp till kiosken.
Innan jag hinner så långt blir jag stoppad av polisen.
– Jag sa ju att jag skulle köra, hinner Adrian väsa åt mig.
– Ajokortti ja rekisteriote, kiitos. (Körkortet och registerutdraget, tack)

Inte det bästa läget att säga som i humorprogrammet jag såg på TV för några år sedan ”ei oo ajokoiraa” (jag äger ingen stövare).

Polisen synar först körkortet, sedan mig, sedan körkortet igen. Kastar misstänksamma blickar på spåret av spruta jag har på handen. Mitt hår är stripigt. Jag har inte fått duscha efter ögonoperationen.
Vid det här laget vet polisen att jag helst talar svenska.

– Kan Frun vara vänlig och ta bort solglasögonen?

Naturligtvis kan hon det. Men måste Herr Polis glo på Adrian? Jag vet vad Ni tänker. Att han har misshandlat mig. Jag förklarar att jag är nyopererad. Polisen säger att det syns och undrar om jag ska köra bil med igenmurade ögon och ”hur många diapam har ni egentligen knaprat”.

Jag vaknar.
Det var bara en ond dröm men jag återger den åt Adrian.

– Kanske bäst att jag sköter godisuppköpet till kiosken för din och din makes räkning? Jag tror inte godisgubben säljer nåt åt dig. Spår efter sprutor och plåster, stripigt hårt och femtiolappar i ett slitet kuvert säger ju allt.

Jag morrar och säger att jag klarar det där själv (för jag vill ju bestämma vilket godis vi ska ha – Adrian är FÖR hälsofreak för sånt).

– Ta det lugnt nu bara, säger han. Knapra några Diapam till så blir allt bra.