Tacksamhet och lycka, med mina mått mätt

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Tacksamhetskalenderns frågor och mina svar för igår och i dag.

20 oktober: Vilken talang gör ditt liv lättare?
Att jag har förmågan att uttrycka mig i skrift. Jag är inte lika bra på att hålla tal.
Således har det blivit ett enormt antal artiklar och även några böcker.

21 oktober: Vilken plats är du glad för att du upptäckte?
Utomlands: Island. I Finland: Äppelviken där jag nu bor.

Se bara på bilden till vänster. Utsikten från min arbetsplats här hemma en solig dag i oktober.

Bilden till höger är ytterligare ett tacksamhetsbevis. Att jag har många vänner och bekanta. En av dem, Päivi Melamies, har skrivit en bok om sin släkt. Jag intervjuade henne i dag, och kort sagt uppmanar hon alla att ta vara på historier du hör dina äldre släktingar berätta. Anteckna allt, skriv dagbok, intervjua vänner och bekanta, spara foton men inte enbart på telefon och i molnen.

Berättelser kan inte längre återges då en människa gått bort. Fakta kan du hitta och släktforskning är en annan sak.

Något annat helt vardagligt som jag känner stor tacksamhet för är att jag kan sitta i mitt kök. I ugnen sprakar en eld. Jag har börjat lägga ramen till ett pussel av van Haasteren. De enda pusslen jag lägger numera.

Jag ändrar inte namnet på min blogg till Tacksamhetsbloggen fastän jag gott och väl kunde göra det. För även om jag fortfarande möter motstånd, och inte har hittat livets pusselbit, och allt är inte guld och gröna skogar. Så ser jag ändå det som ÄR guld för just mig. Allt möjligt smått i vardagen.

Och namnet på bloggen? Nej, Adrian Debutsky skulle bli mycket förnärmad om hans efternamn försvann.
Jag har lovat honom att så länge som jag lever, så länge finns också han ❤

Bra saker och en del minnen kring bokstaven X!

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

”X är som bekant en obekant” skriver Klimakteriehäxan fyndigt på sin blogg. Där har vi i dag kommit från till bokstaven X.

För mig var all matematik med X och Y och kvadratrötter och siffror upphöjt i det ena och det andra helt hebreiska. Jag fick nästan alltid underkänt i alla prov. Hade synbarligen inte den logik som krävdes, och inte ork att plugga.

Då vi hade statistik i matten var jag däremot ett mindre geni, och då jag fick 9- i ett prov (10 var det högsta möjliga i Finland på den tiden jag gick i gymnasiet)… lyfte matteläraren fram mitt resultat. Det var väl en mer eller mindre unik händelse i hans värld och i vår klass just då.

Jag tror att jag har spelat på en XYLOFON då jag gick i lekskolan eller i folkskolan. Fotot är från bildbanken Pixabay.

Annars är det inte lätt att komma på positiva ord som sprider glädje och som börjar på X.

XYLITOL är kanske nyttigt, ett sockerfritt sötningsmedel. Vet inte och bryr mig inte, äter inte tuggummi eller pastiller överlag.

Kollade först då jag valt mina två första ord vilka Klimakteriehäxan hittat – och ser man på, hon hade valt samma! Nu gäller det för mig att hitta ett ord till och då gör jag det nästan förbjudna… googlar.

Hittar bland annat ordet XENOFILI. Ett ord att föredra framom det som beskriver motsatsen.

Enligt AI Overview är xenofili en stark kärlek, beundran eller dragning till det som är utländskt, främmande eller tillhör andra kulturer. Det är raka motsatsen till xenofobi (främlingsfientlighet eller rädsla för det främmande).
HURRA!

Solen skiner över ett höstligt vackert Lovisa.
Jag har en intervju framför mig.
Därifrån direkt hem för att elda. Vi hade bara +1,5 grad i morse där ute.

Bar på förmiddagen in en Ikeakasse med ved, och fick sedan spontan hjälp av grannen med några kassar till, så nu kan jag börja bygga upp ett förråd också inomhus. I kalla tamburen har jag en stor vedlår och inne i köket en vacker metallställning där jag också kan stapla.

Trees on Tuesdays, del 118

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Har väl lite glömt bort den här kategorin, Trees on Tuesdays, som fick sin början via en bloggvän för många år sedan.

Träd är kanske mest spännande och vackra på hösten, och förstås med skir grönska på våren. På sommaren är det mesta jämngrönt och på vintern har vi bara kala stammar 😀 Men jag ska försöka fortsätta den här ”serien” ändå, och se på trädens mångfald med nya ögon!

Det har varit ett par kalla nätter vilket gjort att många löv gulnat och blåst ner, men här i Karlskronabulevardens park finns det fortfarande en del grönt också.

Gamla apoteksgården och Cafe Favorit som jag bara gick förbi på väg till ett jobb vid 17-tiden.

Det var en intressant träff på Sopukka lite längre fram på Alexandersgatan, där temat var finlandssvenska. Vilka fördomar finns om det finlandssvenska bland dem som talar finska? Hur kan vi jaga bort fördomar och myter och annat som spökar i onödan? Den här träffen åtföljs av två till i november, och mer om det kan ni förstås läsa i Nya Östis.

Glad måndag! 19-10-2026

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Glad måndag nummer 577, så jag har hållit på några år!

Visst blir man glad då man ser tre buketter med riktiga rosor och fina vaser på damernas toalett i ABC Riihimäki.
Vi pausade där igår på väg till matchen.
Hur det såg ut på herrarnas toalett vet jag däremot inte, men jag hoppas de också fick glädjas åt fina blommor 🙂

På samma servicestation fanns det Anthon Berg till salu! Väninnan Marina fick ögonen på dem och hämtade ut mig från en affär som sålde Mumingrejer. Bra att jag gjorde det här valet denna gång. Har också hittat nya favoriter bland nötter, sådana som är smaksatta med honung och salt. Mums!

Här i Loimua Areena i Tavastehus spelade Tor mot Steelers och matchen började bra, vi ledde 1–3 men förlorade sedan 4–3… så det hör till de där sura förlusterna då segern var så nära, så nära…

Jag tycks numera ofta få en ”flygande Olli Vikman” på mina bilder, alltid på väg utanför sargen 😂 Kontroll på bollen har Niko Orava.

Men det sura rönnbäret vi tvingades bita i igår, det var igår det!

Idag lyser solen. Efter en kall natt med noll grader utomhus har jag hämtat in ved och ska börja elda.

Och avslutningsvis – glad måndag med en ”jag bjuder alltid på mig själv”-bild. Länge sedan jag tog en sådan på toaletten på en innebandyresa. Kanske ni ska vara glada för att ni bara ser just så här lite av mig 😀

Frågan i tacksamhetskalendern den 19 oktober.
Vilken del av dagen njuter du mest av?
Gillar numera alla dagar från början till slut, speciellt då jag inte har några måsten. Men kanske det ändå är början av en ledig afton som vinner priset.

Pussel får funka som Söndagsskylt 😃

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Har nu ingen regelrätt skylt på lager, ska försöka skärpa mig på den fronten.

Kommer i dag att vara på jobb, på innebandyresa till Tavastehus, så kanske jag kan ta foton där.

Men ofta då jag fokuserar på jobbet glömmer jag att ta allmänna foton.

Började pussla igår, det kändes riktigt roligt där i köket samtidigt som jag hade en pizza i ugnen och en brasa i brasugnen.

Vi ska ha ganska kalla nätter, därför eldar jag. Men annars verkar det som om vi fick behålla mellan nio och elva grader om dagarna en vecka framöver. Bra!

Och så kom jag plötsligt på att jag inte svarat på tacksamhetskalenderns frågor, så nu blir det två frågor och två svar.

17 oktober: Vad blir aldrig långtråkigt för dig? Att spela favoritspelen på datorn eller på telefonen.

18 oktober: Vilken doft hämtar minnen tillbaka till dig? Jag kan inte känna den doften här som jag bor i Finland, men om det fanns tvättstugor här skulle jag få flashbacks till tiden då jag bodde i Täby i Stockholm där det fanns tvättstugor i alla hus längs Marknadsvägen. Doften och ångorna som kom ut från dem till gården minns jag så väl.

Tiden sätter sina vackra spår

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Patina, det är ordet för oss som hoppar på Åkes tåg i dag.

Det här är ett av mina dörrlås hemma och jag älskar allt det som är gammalt och vackert slitet i huset. Att toaletten är nykaklad, väggarna målade och tapetserade i mina båda rum och köksmöblemanget tämligen modernt, det är bra. Men sedan har jag en gammal vedlår i tamburen som är vackert sliten, så som också fönsterkarmar och bågar och hakar som hör till dem.

Min 92 år gamla mor stickar fortfarande strumpor på löpande band och jag är ju numera, som bosatt i ett gammalt trähus, en tacksam konsument av dem 💕

I dag har jag burit in ved och jag eldar fastän det är +10 grader ute. Har inte haft el-elementen på en enda gång ännu och hoppas kunna slippa använda dem ett bra tag till.

Trivs som sagt ypperligt här som jag nu bor och snart kanske jag tar fram ett pussel. Det är den tiden på året nu och att kunna sitta och pussla i köket där ugnen finns gör det extra mysigt.

Skönt med en dag utan måsten. Inga tider att passa. Jag gör allt möjligt här hemma, sysslorna tar aldrig slut, men de sker i slow motion.

Vilken vacker detalj såg du i dag?

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Svaret på dagens fråga i Tacksamhetskalendern hittades utanför banken OP Salpa. En liten viol som hade kämpat sig upp mellan två stenplattor.

Tacksamhet och glädje känner jag också då jag har en bank i min hemstad där jag kan gå in och trycka på en knapp som indikerar att jag önskar mig personlig rådgivning. Jag får den inom två minuter, på mitt modersmål av en serviceinriktad person.

Då jag bytte telefon slutade applikationen för banken i mobilen att funka. För att få en ny mobilnyckel krävs ett personligt besök på en bank, och det tycker jag att är mer än ok i dessa tider då allehanda bedrägeriförsök blir allt vanligare.

På väg till banken, via Ankarparken där många träd ännu har gröna löv. Men det blåser stundvis så nog lär allt komma ner snart. Vi har ändå +12 grader nu och det är ju också härligt!

Hos Elisa är temat ”Tänk om…”. Det är fredag igen och dags att svara på hennes frågor.

Tänk om du fick ett extra rum hemma, vad skulle det vara till för?
Jag känner att jag inte behöver mera space än de cirka 49 kvm jag nu har. Ett stort kök, ett stort rum och högt i tak. Men klart att jag med ett rum extra kanske skulle ha ett arbetsrum där, en liten skrivarlya.

Tänk om du kunde bli riktigt bra på en sport, vilken hade det varit?
Volleyboll. Jag spelade under tiotals år och var bra på den nivå jag befann mig på, men att få spela i ett landslag, det vore häftigt.

Tänk om du kunde teleportera dig, vart skulle du åka först?
Till den fiktiva världen där jag fick träffa huvudpersonerna i mina böcker.

Tänk om du fick öppna en butik, vad skulle du sälja?
Plagg av bra kvalitet och sköna dofter för män 😂

Tänk om du fick vara med i en tv-serie, vilken hade du valt?
Spårlöst försvunnen på SVT2, men inte för att jag saknade en person, men jag skulle vara hjälpreda åt journalisten och ex-polisen Kristian Bech 🙂

Hösten är här och jag gillar hösten!

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Vi har två bastioner i Lovisa, eller egentligen fler om man räknar med fästningsön Svartholm. Men Bastion Rosen (på bilden) och Bastion Ungern finns i mina barndomskvarter. Här finns mycket kvar att restaurera, och jag vet inte om det finns någon projektplan för det hela, men det viktigaste har kanske genom åren gjorts för att allt inte ska rasa samman.

Bastion Ungern som ligger ett stenkast ifrån är i bra skick.

Ja, hösten är här sedan en tid tillbaka och hur kan det komma sig att jag plötsligt gillar den och inte ens räds kommande vinter?

Jag tror att jag känner mig tryggare nu i en mindre bostad som ligger i mitten av huset, och jag har lite lättare att hålla det varmt här. Den stora plåtugnen i köket är inte lika vacker som en kakelugn, men mycket mer praktisk och den egenskapen vinner! Jag kan elda den i timmar då det blir bister kyla utomhus, och jag behöver inte vara rädd för att kaklet ska spricka.

Allt det som jag våndades över i augusti och september, hur få in veden… hur orka med flytten… det är nu förbi och jag klarade det! Så jag trivs, jag är nöjd.

Det var marknad på torget och härligt vimmel med många försäljare och många kunder. Vill du förstora någon av bilderna? Högerklicka och välja ”öppna i ny flik”. Då kan du se kransen jag köpte. Den som ligger andra från vänster högst uppe på trägallret. Den som har ”bär” i orange och är som en böjd båge.

Sedan var lyckan helt gjord då jag såg att S-Market hade Anthon Berg, choklad och marsipan, till salu. En enda sort dock, men bättre än ingenting. Begriper inte att de annars sällan finns till salu nån annanstans än på fartygen som går till Sverige och Estland.

Skrivlusten har också infunnit sig.
Författare brukar väl i allmänhet vara rätt förtegna om sina pågående projekt, men igår skrev jag 10 000 tecken på Adrian IV.

Han är ju med överallt nu så om ni kommer på mig att jag går och ”pratar för mig själv” så är jag bara ”den där konstiga vuxna som har en osynlig kompis”. Det var Adrian som kom på lösningen till upphängningen av kransen hemma hos mig, så kom inte och säg att han inte finns! 😂

Frågan i tacksamhetskalendern den 15 oktober.

Vilket minne skulle du med glädje återuppleva?

Oj så svårt att bara välja ett. Men kanske ändå de gånger då Lovisa Tor avancerade till innebandyligan i 2001 och 2010. Sådana minnen 💙💛

Råkade sig bra med bokstaven V!

~ Carita Liljendahl ~ 16 kommentarer

Bokstaven V gäller i veckans ABC-utmaning hos Klimakteriehäxan.

Utan att jag igår tänkte på bokstaven tog jag två foton för att ha nånting att illustrera mina inlägg med.

Nu ska jag leverera tre trevliga saker som börjar med bokstaven V och då blir det förstås
VED, VÄXTER och VARDAG

Veden betyder mycket för mig nu då jag åter kommit igång med att elda i ugnen i det gamla trähuset där mitt hem finns.
På bilden syns en del av mitt vedlager.

Växter, allehanda som blommar eller som enbart är grönväxter, är också viktiga i mitt liv. Jag har ett stort antal här hemma.

Vardagen är likaså viktig. Livet får gärna vara en fest, men för att förstå när det är fest behövs också vardagen. En lugn och trygg sådan.

Ja, och så glömde jag tacksamhetskalendern igår. Svarar därför på TVÅ frågor i dag.
13.10 Vem är du alltid glad att se? På Sveriges TV Marko och Irma.
14.10 Vilket köp är du glad att du gjorde? Mina vinterskor, icebugs, för ett par år sedan.

Och så var det det här med Adrian…

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

… som är huvudpersonen i mina tre böcker. Det finns kort info om böckerna här och vill ni veta mer går det förstås att googla.

Förklaring till bildvalet kommer lite längre ner.

Adrian Debutsky har nu envetet gett sig till känna. I mina tankar och i mina drömmar. Jag kommer på mig själv att prata med honom. Han är närvarande i mitt liv mest hela tiden nu.

Det här är något som kanske känns konstigt för den som aldrig haft fiktiva personer i sitt liv. Som inte skrivit noveller eller romaner, eller som annars inte fantiserat om personer som inte finns 😀

Men författare vet att det här så här som det funkar. Personerna pockar på vår uppmärksamhet. Sedan gör de också ofta själva hur de vill. Jag har tänkt och tyckt att Adrian ska göra si och så, men alltid ”lyder” han inte mig 😀

Det finns redan en halv story klar till en fjärde bok i mitt huvud.

Så varför börjar jag inte skriva då?
Jo, jag ska faktiskt börja den här hösten. När boken blir klar vet jag däremot inte.

Och så till bilderna!

Jag sitter och ser på programmet ”Spårlöst försvunnen” i SVT2 och plötsligt ser jag Adrian! Hur i hela fridens namn är det möjligt? Jag som alltid har tänkt att jag vet hur han ser ut, men jag kan inte teckna ett porträtt av honom. Och så har jag liksom förlikat mig med tanken att det finns ingen i hela världen som ens lite skulle påminna om den Adrian jag har skapat.

Men så dyker Kristian Bech upp.

AI Overview säger så här om honom:

Kristian Bech (född 9 december 1975) är en välkänd dansk tv-profil, journalist och föreläsare som har blivit mycket populär för sina dokumentärer om försvunna personer.
Innan han började arbeta med tv arbetade han i tolv år inom den danska polisen som polisassistent, utredare och slutligen som en del av Rigspolitiets hemliga övervakningsenhet.

Till dig som har läst mina böcker, och eventuellt bildat dig en annan uppfattning om hur Adrian ser ut, kan jag bara säga förlåt 🙂 Hoppas du kan hålla kvar den bilden du har skapat av honom, fastän det är så här han ser ut.

Och skulle mina böcker någon gång filmatiseras vet jag ju vem jag vill ha i huvudrollen.
Men jag har inte frågat Kristian Bech.
Och jag vet också att produktionsbolag struntar i vad författaren anser då de väljer sina skådespelare.

Men drömma och fantisera, det får man göra 🙂