Ingen lättnad i sikte

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

… alltså vad gäller kylan. Måndag kanske sådan ”sommarvärme” som minus fem, minus sju, men annars är det kallt månaden ut med nätter på -17 eller i värsta fall upp till -25. Det är troligen också först i mars som solen börjar värma lite, att det blir takdropp osv. När den lyser nu betyder det kyla. Är det mulet är det också lite varmare.

Jag brukar inte annars vara den som talar så mycket ”väder och vind”. Nu har det ändå blivit så då jag går i väntan på något slags lättnad. Känns som om man själv gick med dieselmotor, och den har svårt att komma igång. Men då jag får värmen upp när jag är i affärer eller gör lite kroppsligt arbete, då rullar det viktigaste på.

Och humor försöker jag ha. Igår fick jag upp värmen till +19 i teverummet där kakelugnen finns. Konstaterade med några vänner att nu på vintern är kampen hård för att komma upp till +19. På sommaren är kampen lika hård att få ner värmen inomhus från +28 till +20, om det blir värmebölja. Så människan är tydligen aldrig nöjd 😀

I dag har det varit den normala anhörigvården med medicindosering, handla mat och skotta snö hos mamma. Den är ändå puderlätt och väldigt mycket har det inte kommit på en och samma gång, så tack för det 🙏

Jättetrevligt redaktionsmöte hade vi också online med de skribenter som hade möjlighet att vara med. Vi bor på många olika orter, så möten via Meets är toppen!

Jag tycker att jag har det helt bra här ändå, i sovrummet. Inget värme-element påslaget, behövs inte. Har duntäcke och yllepläd. Telefonen på bordet är en gammal Samsung som funkar bara som väckarklocka.

Här brukar jag ligga och tänka. Jag har en varm säng, jag har tak över huvudet. Vi har skonats under många årtionden i Finland nu från flyglarm och bomber. Krigen i dag är ju ännu hemskare med alla drönare och annan utstuderad teknik.

Nog ska vi klara lite kyla. Det tvingas dom göra i Ukraina också.

Blandade bilder från gårdagen

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Men framför allt! Observera att jag har en ny utlottning på gång. På startsidan uppe till höger kan du klicka på bilden av klistermärkena och lämna en kommentar (följ direktiven), så får du en lott. Det kostar inget, och dragning sker den 22 mars.

Så blir det en blandad kompott av bilder från igår. I dag går jag ingenstans. Jag har hämtat in ved och ska satsa på att få upp värmen i hemmet. Nu bara -10 grader ut, men nätterna ska över tio dygn framåt fortsätta vara bitande kalla mellan -17 och -21.

Jag behöver också vila efter gårdagens cellprovstagning och då det dessutom inkluderade en resa där jag rattade bilen själv tog allt en del krafter, både fysiskt och mentalt.

Det är nog möjligt att jag visat denna bild förr. Här som jag står och fotograferar finns en P-plats där du kan betala med applikation eller med mynt. Jag väljer alltid mynt eftersom det finns flera olika applikationer att välja mellan, och väljer jag fel blir det ingen pardon utan böter direkt. Grannstaden Borgå är tyvärr ökänd för sina snabba lapplisor…

Men stadshuset är fint och P-platsen en av stadens bästa om man frågar mig. Det är bara dryga hundra meter till köpcentret Lundi och i närheten finns också många andra affärer.

Jag handlar helst i Lovisa, det vet alla som känner mig. Men vissa affärer finns inte i min hemstad, och allt finns annars inte heller att få, t.ex. brukar jag köpa minneskort till min systemkamera från Kar-Foto i Borgå.

Mikrokulma är en annan affär med stor yta och bra urval. Här hittade jag ett par tofflor. Har inte i Lovisa hittat sådana som inte har en kant där bak vid hälen. Tofflorna ska alltså vara lätta att kliva in och ur.

Och så köpte jag Muminklistermärken, av vilka jag lottar ut ett ark här på bloggen, och förstås köpte jag också blockljus. Sådana går verkligen åt hos mig från hösten, genom vintern och en bra bit in på våren.

Nu ska jag skriva en artikel. Sedan sätta igång med eldandet.
Ha det så gott allesammans!

Vuxna kan också få klistermärken 💕

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer
Jag var i dag på något som kanske ska kallas ettårskontroll, eller uppföljning av tidigare tagna prov, på Borgå sjukhus. Hade lindriga cellförändringar efter papa-prov för ett år sedan, och sedan dess togs prov på hösten i Lovisa.

Nu var jag där igen på polikliniken i grannstaden. Superhärlig läkare och lika fin sköterska. De berättar steg för steg vad de gör och bannar inte om klienten inte är avslappnad som en ”död sill”.

Efter den över halvtimme långa proceduren pustade jag ut och sa att jag tycker att jag borde få klistermärken för att jag klarade detta. Barn får klistermärken hos olika läkare.

Och vet ni vad? Jag fick inte några höjda ögonbryn och inga hum-hum-menande blickar utbyttes mellan läkare och sköterska. ”Klart du ska få klistermärken” sa sköterskan. ”Jag har skaffat sådana, för många andra har också frågat”.

Muminklistermärkena har jag köpt själv från en affär, men de två med björn och bambi fick jag från vårdcentralen ❤

Hurra, tänkte jag! Där ser ni. Det är inte löjligt att säga vad man anser – inte ens fastän det gäller att jag som vuxen vilja ha klistermärken som tack för att man klarat en undersökning som inte var direkt behaglig.

Men det var ändå en undersökning som jag är tacksam för att utfördes, det handlar alltså om kolposkopi.

Tror att jag visade bild härifrån ifjol också. Väntrummet till olika avdelningar.

Även om jag tycker att det är trist att vi ofta hänvisas till grannstaden, förstår jag att alla specialisttjänster inte kan ges i mindre städer, inte ens privat finns de att få… Så jag får vara beredd på att låna bil eller be om skjuts, eller sedan när och om jag blir äldre, ta taxi och betala en del själv och välfärdsområdet resten.

Har flera bilder på lager och sånt som hänt (inte på sjukhuset), men sparar dem till imorgon och framtiden.

Glad måndag, välkommen februari!

~ Carita Liljendahl ~ 22 kommentarer

Någon vintermänniska är jag inte, och februari är inte heller favoritmånaden. Men den är ett steg närmare våren än januari ändå 😂

Och jag fick vända blad i Muminkalendern.

Här tycks somliga med skräckblandad förtjusning ta del av vinteraktiviteter. Andra verkar mer morra över dem. Mig får nog ingen ut på vare sig skridskor eller skidor, i alla fall inte i den här förbaskade kylan som hållit oss i sitt järnhårda grepp sedan nyårsnatten.

Vi har -13 nu och de tre följande nätterna ska ännu vara kring -20. Då jag behöver bil, inte ofta men ibland, är jag oroad. Ska den starta, eller behöver jag starthjälp. Krävs mycket tid för planering och om plan A inte funkar så behövs plan B och helst även plan C för att få det mest nödvändiga skött. Till exempel årskontroll på ett sjukhus som inte ligger i Lovisa.

Jag är nu inne i en läsperiod. Håller på med boken om Tove Janssons liv. Då jag lånade den beställde jag en annan, men visste inte att den skulle komma så fort som den kom.

Tipset om boken hittade jag i Hemmets Journal. Och vad passar bättre just nu än att ta emot tips om hur jag ska överleva även denna vinter 🙂

Jag tror inte att jag kommer att läsa vartenda ord i denna bok, men jag tar till mig sådant som ger mig lust och ork.

Glad måndag! Vinterkylan till trots. Hoppas att i alla fall NÅN av er alla har det lite varmare ❤

Veckans foton, ett är extra roligt!

~ Carita Liljendahl ~ 27 kommentarer

Jag har väntat på att få publicera den här bilden. Dels för att jag tycker bilden blev fantastisk utan att jag visste att den skulle bli det, dels för att jag ville kolla med dem som syns på bilden om det är ok att jag publicerar fotot.

Jag skulle egentligen bara fotografera den fina kakelväggen, speglarna och lamporna i toaletten som hör till Lahnajärvis tämligen nyrenoverade kafeteria. Vi hade paus där då vi var på väg till Lovisa Tors match i Mynämäki för några veckor sedan.

Så roligt det blev med mig själv och några kompisar som också kommit ut från toan!

Sedan blir det lite andra foton från veckan som gick. Nya Östis reporterträff, varje sista torsdag i månaden. Denna gång på Cafe Favorit där jag tog kombinationen fastlagsbulle (den andra för i år) och skumpa.

Några affärer i kvällsbelysning vid Drottninggatan samma kväll som jag gick hem från kaféträffen.
Vinterstämning utanför en annan affär, där det bland annat säljs inredningsprylar, kläder och allehanda verktyg som behövs i hemmet.

Och förstås ska det vara en skylt på Skyltsöndag. Här svävar barn i luften 😀

Nä, men här fanns förr två daghem, den röda och den gula byggnaden till vänster. Ganska ofta går här numera också barn över övergångsstället då det fortfarande finns två skolor och ett daghem i närheten.

Skyltsöndagens arv förvaltas av Christian, och BP som länge höll i utmaningen är också fortfarande ofta med på ett hörn.
Veckans foto är en utmaning av Åke som vill att vi ska visa bilder av det vi upplevt under veckan.

Kylan håller oss i ett hårt grepp här. Bar nyss in två kassar ved och ska börja elda. Vi är inne på den femte veckan med hård kyla. Hade någon enstaka dag där med minus sju grader, kändes som värmebölja då. Nu -15 och sol, på nätterna kring -25 grader. Eventuellt blir det aningen varmare på onsdag. Nu är det bara olika överlevnadsstrategier som gäller här.

Mönster, Mumin och massa annat

~ Carita Liljendahl ~ 18 kommentarer

Temat hos Nacka-Åke är MÖNSTER i dag då vi hoppar på hans tåg.

Hade inga bilder på lager men den här metallstjärnan hänger på min kakelugn, där den inte blir jättevarm. Och här ser vi ju mönster i olika former, dels av stjärnan, dels av skuggor och kaklens fogar.

I dag, den sista januari, har jag lärt mig känna en ny person, från ett annat land. Återkommer till det senare då intervjun gått ut. Så ”nyårslöftet”, målet om att få ett rikare socialt liv, tycks avancera bra 🙂

På vår tevekanal Yle Fem Teema och på Arenan pågår sedan igår Muminmaratonläsning och en av dem som inledde läsningen, både på svenska och på finska, var vår president Alexander Stubb.

Stubb är en person jag verkligen är stolt över. Han kan många språk, han har vuxit in i sin roll, han bjuder på sig själv och syns i många sammanhang, inte enbart i politiska. En president måste inte enligt min åsikt vara en allvarlig landsfader. Förstås ska han vara det då läget så kräver. Men han ska ha förmåga att leva i samtiden.

Och så dags för lite marknadsföring av Nya Östis igen. Lösnummer kan köpas via Lehtiluukku.

Det är nu, ett år och fyra månader efter att jag slutade som chefredaktör, som jag äntligen känner att jag kan säga och skriva vad jag tänker och tycker.

I mina dagböcker har jag kunnat skriva mina innersta tankar och funderingar, mina sanningar. Men är du chef, eller har du en position, något slags offentlig roll eller vad det än må kallas – då är du ofta tvungen att väga dina ord så att de inte sårar än den ena, än den andra. Det finns ju tusen möjligheter eller risker till missförstånd och feltolkningar…

Det kändes tungt många gånger. Att inte ens på sin blogg kunna lufta alla åsikter. Än mindre skriva dem på sociala medier.

Jag är fortfarande försiktig även där, men på något sätt känner jag hur jag dag för dag kan lösgöra mig ur en tvångströja som jag aldrig ville dra på mig, men som blev min i vissa sammanhang ändå.

I slutet av kolumnen skriver jag så här:

Något annat som irriterar mig allt oftare är att det ska skrikas så mycket i alla tv-program. Inte ens mitt favoritprogram Bingolotto på Sveriges tv är längre fritt från skrik. Och allt det där blinkande, som om livet var ett fyrverkeri.

I en värld som är som den är, där den enskilda människan inte kan göra mycket för att stoppa galna ledare i andra länder, väljer jag vad jag tar till mig och vad jag låter bli att konsumera. Kan själv, väljer själv.

Blir inte ofta irriterad, men…

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

… ska ta och svara på Elisamatildas fredagsfrågor som har IRRITATIONSMOMENT som tema.

Egentligen kan bildvalet kännas lite fel, för vi har alltid fått så fin service här på hälsocentralen. Speciellt för mamma de senaste åren som hon behövt komma hit till labbet, få sårvård eller annat.

Men visst avspeglar bilden TVÅ irritationsmoment. Vintern med sträng kyla som hållit i sig sedan nyårsnatten. I natt hade vi -21 och många har haft det kallare än så. Nu då solen lyser på dagen är det -17 grader.

Jag känner också irritation för att vår fina bäddavdelning nummer fem i denna vårdcentral ska stängas… De som behöver vård flyttas till andra orter, kanske närmast grannstaden Borgå som ligger fyra mil bort. För anhöriga som är äldre, eller som inte har bil, blir det besvärligt eller omöjligt att besöka den som lagts in för vård 😦

Vad stör du dig på i vardagen?
Nu är det utan tvekan kylan som gör mycket besvärligt. Annars blir jag ofta lite irriterad om jag blir avbruten i mina jobb, så jag försöker allt oftare ha telefonen på ljudlöst så att varken samtal eller aviseringar avbryter.

Vad stör dig mer ju äldre du blir?
Skrikiga program och mycket blinkande. Våldsamma program på teve.

När tappar du tålamodet snabbast?
Om jag ska läsa långa bruksanvisningar eller knåpa ihop t.ex. en Ikea-möbel med massor av skruvar och pluggar osv.

Vad stör dig med rutiner?
Egentligen inget. Rutiner är bra.

När kan du inte sova?
Om jag har tidig väckning. Då är sömnen orolig eller obefintlig och jag vaknar flera gånger eller flera timmar innan klockan ens hinner ringa.

    Kära dagbok ❤️ I dag fyller du 50 år!

    ~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer

    Den 29 januari 1976 skrev jag de första anteckningarna i det jag då kallade loggbok.
    I dag fyller således min kära dagbok hela 50 år!

    Oavbrutet har jag skrivit, nästan dagligen. Jag hade några pauser, har inte exakt kollat åren.

    Det första dagbokshäftet fylldes från januari till maj 1976. Jag var tretton år då jag började skriva och fyllde 14 den 22 maj.

    Den 16 augusti skrev jag det här. Jag återkom också efter det till hur Anne Frank inspirerade mig att skriva.

    Namnet Randi föddes för att dagböckernas ryggar bildade ränder av olika färger då jag klistrade ihop 3–4 stycken då i början. Dagboken var randig 🙂

    Jag hade lärt mig ryska alfabetet, minns inte vilka vägar, men med en kompis krypterade vi mycket som vi skrev genom att använda kyrilliska bokstäver. Jag skrev på svenska men använde de ryska bokstäverna, ibland även i min dagbok.

    Jag kan bokstäverna än i dag och hade förstås nytta av mina tidiga kunskaper då jag senare började studera ryska. De studierna kom dock av sig efter tre år, någon gång på 1990-talet?

    När jag nu läser boken om Tove Janssons liv ser jag att hon började skriva dagbok, för hand såsom jag, när hon var tolv år. Känns ju lite förmätet att jämföra sig med en så stor konstnär som hon, och vem orkar nånsin läsa mina dagböcker den dag jag går bort?

    Men de finns, och kanske jag någon gång på ”ålderns höst” skriver mina memoarer 🙂

    Grattis på din stora dag, just i dag, min kära dagbok Randi ❤️

    Snart är jag skarpaste kniven i lådan

    ~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

    Kom-ihåg-att-fota, har redan etsat sig in i min hjärna.

    Sedan var det en annan sak jag hade tänkt på länge. Att komma iväg till biblioteket som ligger bara ett par stenkast från mitt hem. Bilden tog jag på väg dit.

    Men varför bara tänka ”jag borde gå dit”. Res dig upp, stig in i icebugsen, gå iväg!

    En enorm skärpning pågår alltså här. Snart är jag vassare än vass och den skarpaste kniven i lådan.

    Vi har en del sådana där roliga uttryck i Svenskfinland. Bland annat kan vi säga om någon som inte riktigt hänger med, någon som är lite ”borta med vinden” att hen inte har alla sina Mumin eller Mumisar i dalen.

    Men nu har jag också snart det! Hemma läser jag två böcker om Tove Jansson, långsamt, för att jag äger dem. I dag lånade jag den här boken. Tjock som bara den med över 600 sidor och väger uppskattningsvis ett par kilo.

    Hur långt jag kommer i denna bok på den månad jag har tid på mig att läsa vet jag inte. Men jag har i alla fall kommit till bibban och fått med mig hem en bok därifrån. HURRA! Och så blev det ju några steg också.

    Ett HURRA till, då det för perioden torsdag 22 januari–onsdag 28 januari blev hela 17.435 steg. Rekord i år!

    Nu får ni se på andra bullar!

    ~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

    För nu har Carita försökt tjata för sig själv ”kom ihåg att fota, kom ihåg att fota”. Det må sedan vara vad som helst som hon fotar. Sin egen hand som håller i en påse med en bulle till exempel. Så föds och lever en vardagsblogg.

    Jag gick till R-kiosken för att posta ett par försändelser. R-kiosken är ungefär det som heter Pressbyrån i Sverige. Här finns lite allt möjligt. Så jag köpte en påse ostbågar också och vid kassan kände jag den oemotståndliga doften av nybakad bulle!

    Jag blev helt såld, och sedan var också bullen såld! Jag började äta på den redan då jag promenerade hemåt. Så någon motionsrunda för att bli av med kalorier blev det här ju inte 😀

    Har jobbat hela dagen hemifrån. Planerat kommande jobb via telefonsamtal och mejl.

    Efterhand som sidor för tidningen Nya Östis blir klara hos layoutaren dyker de upp i vårt redaktionssystem och jag läser korrektur på dem. Det kan alltså göras hemifrån. Och jag är bara vikarie nu då ordinarie korrekturläsaren är på resa.

    Var och en sida öppnas för sig separat med Adobe Acrobat Reader och sedan gör jag mina noteringar där på felstavningar och annat som ska korrigeras.

    Nu har jag en del foton sparade också för söndagens Veckans foton och jag gör så gott jag kan för att fylla på mappen med bloggbilder som jag har på datorn.

    Minus åtta grader. Jag önskar att vintern vore förbi, men det önskar ju inte alla de som vill åka skidor och skridskor. De får nog sitt lystmäte ännu eftersom kölden inte ska ge vika på ett par veckor.