De här bilderna tog jag i slutet av mars i Lappträsk som är grannkommun till Lovisa. Kycklingsär en hembygdsgård och den står i sin absolut vackraste skrud på sommaren.
I dag ska jag besöka Öppna trädgårdar i Lovisa. En söndag i juli har de öppet och en söndag i augusti. Coronapandemin har satt gränser även för det här. Under tidigare år höll trädgårdarna öppet ett par veckoslut i juni också.
Det är bloggaren BPsom håller i trådarna för den här söndagsutmaningen med skyltar, planscher och allehanda andra texter.
Spontana träffar blir ofta väldigt lyckade. Såsom ikväll då Marina (till höger) messade och frågade om jag vill komma över på ett par glas mousserat i hennes trädgård. Till min stora glädje var dottern Anne också där. På grund av corona har vi inte setts på många månader.
Ja, så det var ju liksom lite det här som det handlade om.
Sol, skumpa, choklad! Innan efterrätten hade vi redan mumsat en hel del annat salt och gott ❤
Mannen i sällskapet, Robbe, vilade den här kvällen. Det har varit så pass länge varmt och torrt. Pilar han på varje dag blir gräsmattan ful och brun.
Ville stanna upp och ta en bild av cykelvägen då jag rullade hemåt. Plus tjugo grader. När sommaren är som bäst.
Så här fint ser det ut på gården till vårdcentralen. I dag fick jag en ny tand fixad där. Jag skulle fråga vilket material som användes, men det glömde jag göra innan jag gick ut. Nånting var det som skulle stelna innan det gick att slipa och andra tänder skulle också slipas så att bettet blev bra.
Det var en pärs att ligga där med alla instrument i truten, fysiskt jobbigt för käkpartiet faktiskt. Men… jag klarade även detta!
Överväger att visa en bild på tänderna senare, men ikväll blir det nog inte av.
Dagen började med en intervju. Har inte ens hunnit skriva ut den jag gjorde i tisdags, så morgondagen tänker jag faktiskt viga till att skriva… stänger av telefonerna så att jag får det gjort 😀
Efter tandläkarbesöket ett par glas mousserat och skagenröra, också för att en vän fyllde år.
Efter ”Halv åtta hos mig” blir det kvalitetstid med ”Sommar med Ernst” ❤
Den här bilden, juli månads bild i min Muminväggkalender, påminner mig om den fina seglatsen som Robin och jag gjorde 2016. Det skulle vara kul att ha tid att göra något liknande igen. Men nuförtiden har jag svårt att kunna hålla ledigt en hel vecka.
Här seglar Muminfamiljen bort från huset, eller är det en fyr?
Det är ett äventyr att vara till havs. Och där kan man inte ha bråttom, inga strikta tidtabeller. Speciellt inte om man seglar.
Det blåser en hel del i dag, så det är ganska tufft seglingsväder. Mörka moln hopar sig nu också utanför mina fönster. Muminfamiljen ser ut att ha det trevligare och lugnare i solen 🙂
… och så öser regnet ner och det blåser upp till storm som på hösten.
Ja, då får man bara säga ”det är finländsk sommar det”.
Snabb test av kamerainställningar i regnet.
När jag tog mig till intervjun lyckades jag hålla paraplyet så att det inte vände sig ut och in. Men vattenmassorna forsade över fötterna och in i skorna…
Eftersom intervjun bokades förra veckan då det var soligt och varmt hade jag sett framför mig hur jag skulle fotografera killen som jag intervjuade. Det skulle finnas gott om tid att pröva sig fram, ta en massa olika bilder med teleobjektivet.
Men Moder Natur ville något annat. Det hade i och för sig nästan slutat regna då intervjun var över och fotograferingen skulle börja. Men det duggade fortfarande och droppade massor av vatten från träden 😀
Finsk sommar. Och ett intervjuobjekt som varit med om allehanda olika väder i sitt eget jobb på radio och tv. Så visst gick det bra ändå. Visar bilden sedan då artikeln har varit i tidningen.
Jag var skräckslagen hela förmiddagen ända fram till klockan 15. Då om möjligt ännu mer nervös i väntrummet.
Jag berättade för en sköterska som råkade komma ut ur ett av rummen att jag var rädd och att coronatiden gjort allt värre då alla de tider jag hade bokade till våren inhiberades. Hon satte sig ner och gav sig tid att lyssna på mig och det visade sig sedan att hon var min tandläkares sköterska, assistent eller vad de kallas.
När jag låg i stolen klappade hon mig på axeln och sa att allt kommer att gå bra. Så empatiskt ❤
Hela proceduren, som jag trodde skulle kräva en timme, var över på femton minuter. Vi skojade och pratade, så gott det nu gick med instrument i munnen och sedan en sådan där vit propp som stoppar blödning.
Tandläkaren sa heller inget i stil med ”varför kom du inte för tjugo år sedan”. Han var också mån om att få följande steg i ingreppet fixat innan han far på semester. Följande tid har jag på torsdag och nu går jag dit utan rädslor och med glädje!
Länge leve Lovisas kommunala tandvård. Även om jag tvingats möta massor av olika personer där har allt alltid gått bra och alla har varit vänliga.
Ett stort fång rosor borde dom få varenda en ❤
Få se om jag överlever denna måndag…
Jag har länge tänkt skriva om detta, och gör det nu kvällen innan jag ska till tandläkaren… detta är således ett förhandsinställt inlägg, om det skulle gå så att jag inte klarar av att skriva något måndagen den 29 juni.
Vi kämpar väl alla på likt små maskrosor, som invasiva eller icke-invasiva arter på jorden.
För snart ett år sedan tog jag mod till mig och gick till tandläkaren… hade inte gått på över tjugo år på grund av allehanda rädslor som bottnade i barndomen.
Rädslorna är sådana som få kan förstå. Bara de som själva genomgått något liknande kanske kan sätta sig in i min situation.
Jag skulle liksom hellre dö än att gå till tandläkaren… och om jag ändå går dit är jag otroligt rädd för att få panikångestattack, svimma osv.
Det oaktat… jag gick till kommunala tandvården sommaren 2019. En vän stöttade mig hela vägen, kom med till mottagningen och jag blev väl mottagen där. Fick förtroende för kvinnan som vårdade mig. Men nån vecka senare gick hon i pension. Jag fick en ny tandläkare, och många gånger även nya hygienister.
Varje gång var jag tvungen att upprepa min historia. Jag ville berätta om min tandläkarskräck. Det blev som en mardröm, att möta nya personer gång på gång. Varje gång upplevde jag stor press och stress.
Jag tror att det handlar om att jag känner mig utlämnad till en person jag inte känner. Jag är inte trygg då jag möter en okänd läkare/hygienist. Hur ska jag kunna veta om han eller hon är empatisk?
Ett stort ingrepp måste göras i min mun. För ett år sedan blev mycket öppet kring det. Vem klarar av att göra det och när? Ska det ske kommunalt eller privat? Månaderna gick. Slutligen bestämde jag mig för att NU måste det ske. Den 14 april fick jag tid till ett större ingrepp.
Men som ni vet blandade corona bort allt. Tre tider som jag hade bokat inhiberades. Situationen med tanden förvärrades. Oron har ökat dag för dag.
Förra veckan ringde jag tandvården och sa att även om jag inte har värk så MÅSTE något göras nu, jag har väntat snart ett år.
Det känns som att domedagen är här.
Känns lite krystat att säga Glad måndag i dag. Men hoppas att jag kan säga det från hjärtat på sena eftermiddagen i dag…
Sista söndagen i juni månad firas med en av utmanings-favoriterna, Skyltsöndag. Bloggaren Pumita startade den en gång i tiderna och bloggaren BP förvaltar arvet, och har en lista på skyltsöndagsbloggare hos sig.
Bilden togs redan i våras, såsom av det ”bruna” trädet i bakgrunden syns 🙂
Här behöver jag inte agera översättare. Eller jovisst, för första skylten. Laddningsplats för elbil, står där.
