Härliga Lars Lerin och Junior

I går kollade jag på Lerins sommarö där Kalle Moraeus och Birgitta Corbell var gäster. Ett sådant härligt program! Jag tror att jag kan titta på fler avsnitt via SVT Play, men jag hör till den kanske något mer gammaldags skaran som gärna väntar på programmen tills de visas i tv. Samma gäller Ernst Jul när det så småningom kommer.

Jag gillar Lars Lerins och Juniors humor. ”Lars hjälper till i köket på bästa sätt genom att hålla sig härifrån”, sa Junior. Det visade sig att Junior är den som vill ha ordning, tallrikar av olika storlekar ska vara på rätt plats i skåpen och inte hur som helst, stora bland små 😀
Jag har inte så många tallrikar som Lars och Junior har på sitt sommarställe, men jag funkar annars rätt lika som Junior.

I kväll ska jag klippa gamla tidningar. Jag är gammaldags med sånt också 😀 Jag har ett eget textarkiv. Då tidningen kommer ut bara en gång i veckan blir det inga mängder att samla på. Hittills har jag fyllt ungefär två pärmar, så de får bra plats här hemma hos mig 🙂

Det är en av favoritsysslorna faktiskt, att klippa. Samtidigt får jag aha-upplevelser och tänker att den där grejen bör vi följa upp. Såsom den med skarp syn kanske ser är det artiklar från tidningar i somras som jag ska arkivera i kväll.

Får välja börja fota det som framför näsan finns…

Det finns dagar då jag inte lämnar hemmet och onsdagar är ofta sådana dagar. Från nio på morgonen, fem eller sex timmar framåt, går tiden åt till att ge ut texter till tidningen och att svara på frågor från layouten och från medarbetarna via mejl, ibland på telefon. Men telefonen avbryter mig mer än mejlen – mejl är lätta att svara på då jag hinner. De kräver inte omedelbar action.

Nya Östis webbnyhet i morse.

Då Lovisa stads julgran, som ska pryda vårt torg, hämtas från en gård är det alltid en stor nyhet. Då granen lite senare placeras på torget med hjälp av stora kranbilar finns det många som förevigar händelsen.

Denna webbnyhet var en del av dagens jobb fastän det inte var jag som skrev själva texten.

I går kväll tänkte jag i min desperation över att jag inte har nya foton att sätta ut på bloggen att jag får väl fotografera det som finns framför min näsa. En av mina lampor vid soffbordet 😀

Andra fotograferar svampar och vyer från naturen, vackra skogsstigar, träd, löv, byggnader, stenar, murar… och jag, jag fotograferar en lampa.

Snart är november månad slut

Den här vinterns andra hyacint, som är två i en kruka. Den första står sig fortfarande rätt fin.

Det som är positivt med att tiden rusar, det är att vi bara har en månad kvar till jul och efter det vänder det – blir ljusare! Vi går sedan mot en ny vår och en ny sommar ❤

Det som ibland känns mindre positivt är att jag inte hinner reflektera över så mycket då jag jobbar sex dagar i veckan. Jag ser fram emot en ändring av det här efter årsskiftet, då en person återvänder till jobbet och en annan har blivit inkörd i samma uppgifter.

Mörka kvällar, för det mesta ensam hemma, ser jag på tv, skriver dagbok, läser tidningar, kläcker en och annan idé för kommande tidningar, lägger pussel.

Jag har inte haft bråttom med pusslet, lagt kanske 20–30 bitar per dag. Men såsom jag tidigare ha sagt, vem har bråttom?

Detaljstudie.

Glad måndag! 23-11-2020

Första söndagen i advent firar vi först om en knapp vecka. Då tar jag fram adventsstaken. Men visst är det fint med olika ljuskällor och nu så här en månad före jul kan jag godkänna allt från tomtar till julstjärnor.

Man ser mycket i det här fönstret, som är Cafe Favorits på Alexandersgatan. Speglingar från byggnaden mittemot. En tomte, en kaffepanna, blommor, de röda fina trästolarna. Och så skylten med bilden av en hund. Här är alltså också hundar välkomna in ❤

Glad måndag och en fin start på veckan önskar jag er alla!

Bekymmerslösa Hulda

Hulda Huoleton blir översatt till svenska Bekymmerslösa Hulda 😀
Det är namnet på en hantverksbutik som funnits på flera olika platser i Lovisa. Nu finns den i Almska Gården.

Jag tror att platsen är bra eftersom människor kommer till huset bland annat för att se på konstutställningar. Då kan man passa på att titta in i rummet där hantverkarna säljer sina produkter.

Sedan då covid-19 är förbi eller då restriktionerna släpper brukar det arrangeras även andra evenemang i Almska Gården, och konserter.

Här finns många fina saker, både praktiska prylar och dekorationer.

Jag köpte inget här just i dag, men det är inte uteslutet att jag går dit på nytt.
Det jag köpte i dag var ett gåvokort från en inredningsaffär som en vän ska få, och ett megastort blockljus till mig själv. Från bokhandeln köpte jag en bordskalender för 2021. I den skriver jag upp allt viktigt som jag behöver komma ihåg.

Hello Winterland och fina Lappträskvägen

I morse när jag vaknade var marken vit. Det var inga mängder som hade kommit, men bra mycket ljusare blev det och under dagen hade vi mellan en och tre minusgrader.

Här står jag ofta och väntar då någon ska hämta mig med bil. Tomten mellan två av våra grannhus på andra sidan gatan är tom.
Lätt insnöade bilar.

Sedan bar det av längs Lappträskvägen mot Skinnarby där jag brukar vara på massage varannan vecka.

Vackert med solen på tallarnas stammar. Det är inte jag som kör samtidigt som jag fotograferar 😀
Sagolikt vackert med sol och lite snö. Här vid korsningen mot Påvalsby.

Även om avverkningar gjorts här för ett tag sedan är det otroligt vackert med puderlätt snö, gnistrande vit i solen. Hur vackert det är syns inte på bilden som är tagen nästan motsols.

Tant med foliehatt

Alla har väl hört talas om tanter med blomsterhattar?
Och många har väl också hört uttrycket ”foliehatt” – Inte så särskilt smickrande.

Såhär kan man se ut i frissan.

Efteråt såg jag ut såhär.

Jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt svårt att visa bilder av mig själv där jag inte har nån make up (använder nästan aldrig!)… Rynkor, dubbelhaka… ja, varför är man så sträng mot sig själv?

Jag ville ha lite ljusare hår igen. Känner inte igen mig i det mörkare, rödare. Så nu är det okay åter ett tag 🙂

Och så är det Elisabeths namnsdag i dag. Även Lisbets och Liisas (finskt namn). Stormen som har dragit fram över Finland fick därför namnet Liisa.
Mitt andra namn är Elisabeth, så grattis till mig!

Tycks också vara den internationella mansdagen i dag. Så grattis alla män som jag känner ❤

Lång arbetsdag, alla behöver stötta alla

Under en kort paus i jobbet fick jag skjuts till en av de lokala supermarketarna för att fylla på förrådet av mat och annat nödvändigt.

I dag var det slutspurt med en 44 sidor tjock tidning som är ett så kallat storspridningsnummer. Det går ut till även sådana hushåll som inte prenumererar på tidningen. En sådan här drive gör många tidningshus en gång i månaden. Nya Östis har kapacitet att göra det ungefär två gånger per år.

Det kräver stora insatser av många personer, allt från planering av artiklar till förverkligande av dem – att man skriver och fotograferar. Sedan ska texterna läsas och stiliseras, och efter det placeras ut på sidorna av layoutaren och färdiga sidor ska korrekturläsas. Utöver detta är annonsförsäljningen och den grafiska framställningen av dem viktig. Och detta är bara en del av en stor helhet som då det gäller produktion av en tidning.

I dag blir arbetsdagen ungefär tio, elva timmar lång då jag ännu ska följa kvällens fullmäktigemöte på distans. Lyckligtvis är det så här fullspäckade och krävande dagar bara en gång per månad.

I serien aldrig-fotat-förr-och-jag-hinner-inte-fotografera-annat-då-jag-bara-jobbar… Här kan man tanka bilen vid S-Market.

 

Något djupare, om att acceptera läget

Den här formen av frestelse måste man inte motstå.

Varning för att detta kan bli ett lite längre inlägg än vanligt 😀

Jag har läst en sida per dag sedan årets början ur Henri Nouwens bok ”Ovillkorligt älskad”. Där fann jag nyligen ett citat som satt som ett smäck!

När vi krossas som druvor kan vi inte se framför oss det vin vi en dag kommer att bli.

Nej. Jag såg inte i maj 2014 vilket vin jag kunde bli efter skilsmässan. Men det var inte enda gången jag kände mig krossad i livet. Jag krossades då min pappa gick bort när jag bara var femton år gammal. Jag krossades även många gånger efter det, i olika sammanhang.

Men idag har jag förvandlats till ett vin som jag hoppas mina vänner kan njuta av ❤

Jag såg en annons någonstans om denna underbara chokladask.
Direkt dök denna tanke upp: Du ska inte var för sträng mot dig själv, ät vad du vill, när du vill. Njut av livet” Jag tror att jag hörde det på TV igår i programmet ”Efter Nio” där en kvinna som  haft anorexi och bulimi uttalade sig. ”Detta eviga bantande… varför?

Finsk choklad är ett kapitel för sig. Svårt att hitta nåt bättre. Svenska Marabou och Cloetta (om de nu är svenska numera?) – är också goda jättar.
Men Lindt, från Schweiz… jag säger bara LLLLL, då jag inte kan säga MMMM som i Marabou.

Kvällssysselsättning.

Den här veckan gör vi en extra tjock tidning, troligtvis 44 sidor. Vi kallar den storspridning då den går ut till 10 000 hushåll. Många får Nya Östis gratis och det här gör vi ett par gånger per år i  hopp om att få nya prenumeranter och annonsörer.

Varje torsdag är det skönt då tidningen kommer ut. Då blir det ett par dagar i lite lugnare takt. På söndag börjar jobbet med följande tidning. Och så här är det varje vecka, året om.

Men jag tycker om mitt jobb. Och så här i coronatider, och speciellt då jag levt ensam nu över sex år, ger jobbet livet innehåll.
Jag har jobbat som journalist sedan 1987, så egentligen vill jag säga att mitt jobb är en livsstil.

Dessutom handlar mycket nu om att acceptera läget.
Jag lever rätt isolerat.
Jag använder ansiktsskydd då jag går till affärer.
Jag tvättar händerna ofta.
Jag tänker inte delta i några julfester eller andra sammankomster och tror knappt att sådana arrangeras här som jag bor heller.
Jag reser inte utomlands, ytterst sällan utanför Lovisas gränser.

Som sagt. Jag har accepterat att mitt liv kommer att vara begränsat på detta sätt åtminstone till sommaren 2021. Kanske längre än så.
När man accepterar något blir det ofta lättare att andas och gå vidare.