Feijan – det låter ju nästan exotiskt.

Men om jag erkänner att jag tillbringar nyårskvällen på Feijan, kommer folk att tro att jag saknar ett liv då?
För Feijan är ju inte någon söderhavsö.
Feijan är Facebook är Ansiktsboken är Naamakirja är…

När alla dessutom ser att jag nått Emerald Blaster-status 45 på Bejeweled Blitz blir de ju helt övertygade om att jag inte har ett liv.
Så som jag spelar.
Och då vet dom ändå inte hur mycket jag spelar på matcher av olika slag. Eller hur mycket pengar jag vinner.

Eller vad jag gör med pengarna som jag vinner.
Jag som inte har något liv.

I morgon ska ni minsann få se att jag har ett liv. DÅ börjar det hända saker här på bloggen.

Då blir det bilder och bling och blong och allt som hör en modern blogg till – så det så.

Då är det bara att välja – gilla eller inte gilla.

Ett, två, tre – på det fjärde ska det ske.
På det femte gäller det, på det sjätte smäller det. Pang bom!

Det var en ramsa jag lärde mig i barndomen och den finns ännu kvar i min hjärna i avdelningen ”Totalt onyttigt vetande”.

I den avdelningen finns väldigt mycket sparat, så sist och slutligen är det ändå säkert frågan om ”Totalt nyttigt vetande”.

Nedräkningen till nya bloggen började i går.

Det kommer att bli mycket ”dagens…” + ett eller två ord.
Så kan jag variera mig i oändlighet och alltid hitta läsare som gillar nånting på min sida.

Ge Eder till tåls människosläkte.
Den första januari tjugohundraelva händer det något revolutionerande här.
Missa inte det unika.

Två veckor kvar.

Sedan är det meningen att den här bloggen ska börja leva ett nytt liv.
1.1.2011 ska det ske.

Fortfarande ska den förstås handla om sådant som rör sig inne i huvudet på en författare. Så mycket annat kan jag inte erbjuda, för då börjar jag skriva om andra människors liv. Och du vill nog inte att JAG ska skriva om DIG.

Tänker inte avslöja något om nya bloggen ännu – ni får bara ge er till tåls.

Utseendet på sidan ändras inte märkbart, inte typografin heller.

Men innehållet – det ska bjuda på något helt nytt. Helt gratis dessutom.

Det är inte första gången det händer något före, efter eller under mina semesterresor.

Dagen före julafton reser vi till El Gouna i Egypten och vad får vi höra från bekantskapskretsen då?
– Åk ni dit bara och simma med dom där hajarna.

Då vi var på väg till Thailand för två år sedan blev det oroligheter i Bangkok ett par veckor innan vårt avresedatum.

I Lettland i fjol protesterade folk mot den höga arbetslösheten, antalet olyckliga utan jobb blev fler från dag till dag.

En vår i Berlin började helikoptrarna snurra över staden och det stod poliser med pistoler och öronsnäckor i varje gathörn. USA:s dåvarande utrikesminister passade på att besöka staden samtidigt som vi var där. Vi kände oss riktigt hedrade.

Efter att jag kom hem från Island hösten 2008 blev det finanskris i landet.

Då vi lämnade Israel bakom oss i början av januari 2001 bröt kriget ut…

Så när jag bokar semester nästa gång kan ni vara säkra på att något kommer att hända, före – under – eller efter resan.

Bubid o jag har snuba.

– Där bedar du äta upp pepparkaksbubisarda, frågar Bubid.

– Bubisarda?

Jag är chockerad. Kad ej förstå att bid lilla Bubid pratar om BOOBISAR!

Bed så kobber jag på vad bid lilla kära Bubid bedar på riktigt….

– Vi tar bed dob till Egypteb, svarar jag.

– Ska di äta Bubisarda där?

– Ja, det ska vi. Dob är ju redad så bruda. Dob behöver icke ber sol.

(skrib.anm. Bubid = Mumin på snuvspråk)