Månad: maj 2011

Journalisten som INTE grillade Soini

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

I dag arrangerades det första av totalt fem sommartrav. Som vanligt var Sannfinländarnas partiordförande Timo Soini där. På bilden står han till höger. Han säger att han helst av allt inte vill missa ett enda av traven i Lovisa. De är så gemytliga. Dessutom har han en av sina hästar, A.T. Vihtori i travstallet på orten.

Då jag ryckte honom i ärmen i dag och presenterade mig som journalist kastade han ett snabbt öga på mitt block. Han såg något misstänksam ut. Det kan jag faktiskt förstå. Jag antar att han tänkte nu kommer dom igen, dom där eviga frågorna om regeringsbildning eller om mina partikamrater Hakkarainen och Halla-aho.

Men se där fick Soini tji. Jag ville bara tala om hans travintresse. Och jag såg hur lättad han blev. Han pratade med grillkorv i munnen och berättade till och med hur mycket pengar han vann på ett trav en gång i tiden. Då som vi hade hederliga gamla MARK och inga dumma euron i Finland.

När jag sedan tackade för pratstunden trodde han säkert inte att det var sant. Hade han verkligen träffat en journalist som inte ville grilla honom?

Tja, jag ville ge bilden av Timo Soini på travet i Lovisa, inte Timo Soini i riksdagens korridorer. Och jag hoppas han förstod att det betydde välkommen tillbaka på nästa trav som arrangeras 20 juni!

Statistikerns nyaste idé

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Jag älskar statistik. Då jag började skriva dagbok för trettiofem år sedan förde jag statistik över antal sidor jag skrev per månad.
På jobbet förde jag, också för mer än femton år sedan, statistik över hur många grattisannonser vi fick in per månad. De var nya på den tiden.
Och för att bara ta något exempel till för jag statistik över hur många besökare jag har på bloggen. Jag har inte möjlighet att se antalet besökare på min andra blogg: nyhetschefen.blogg.ostnyland.fi men här på min privata blogg ser jag hur många besökare jag har per dag, vecka, månad, år osv. Jag kan också se från vilka sidor läsarna hittat mig, vilka sökord de använt för att komma hit eller hur de slumpmässigt hittat mina skriverier.

Det är oerhört fascinerande att läsa allt det där. Så jag är kanske inte riktigt normal, eller i alla fall en torrboll.
I skolan var jag urusel på matematik, fick alltid 4- i alla prov (i Finland är tio högsta vitsordet). Min matematiska logik är lika med noll. Men då vi hade prov i statistik fick jag 9+ och var nästan bäst i klassen.

När jag förnyade den här bloggen vid årsskfitet lovade jag mig själv skriva minst ett inlägg per dag. När jag har skrivit det här inlägget har jag presterat sammanlagt 192 stycken sedan 1 januari. Och antal dagar som gått det här året är i dag 150. Så än håller löftet med råge!

Min nyaste idé gällande statistik är att skriva upp hur mycket jag cyklat den här våren. Målet är 2000 km och dit är det en bit kvar… så jag lär nog cykla ännu på julaftonen.

Kort i rocken – men inte rådlös

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

I går skulle jag köpa en påse ostbågar. Men jag vet inte vad köpmannen i affären egentligen hade tänkt. Kanske att korta tjocka tanter inte  ska nå dessa frestelser?

Med klackskor var jag 173 cm lång men jag kunde ändå inte nå översta hyllan med snacks där bågarna fanns.
Skam den som ger sig, tänkte jag. Förr har jag bett om hjälp av långa karlar på samma plats.
Jag spanade mellan hyllorna. Men inte en lång själ så långt ögat kunde nå. Ej heller något biträde jag kunde be om hjälp.
Bredvid snackshyllorna finns hyllorna med olika produkter för husdjur. Bland annat en liten spade som man ska plocka kattbajs med. Jag tog den i handen och nådde snackspåsen, men förstås var den ordentligt instucken i papplådan. Jag fick INTE ner påsen.
Lyckligtvis (eller pinsamt nog) dök en bekant kille upp. Han hade helt tydligt svårt att hålla sig för skratt när han såg mig med kattspaden i högsta hugg. På tal om desperata tanter som gör vad som helst för att få sin snackspåse.
Han fick ner påsen, jag sa tack-tack och jag bjöd dig åtminstone på dagens skratt, och sedan cyklade jag (just det – MOTIONERADE) i väg till sommarstället där jag med gott samvete började knapra i mig bågarna.

Buddha, buddha, buddha

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Då jag blir stressad försöker jag komma
i håg vår semester
i Thailand december 2008-januari 2009.
Det var där jag lärde mig tänka buddha-buddha-buddha, vilket för mig betyder dra några djupa andetag, bli inte arg, stressa inte – för då mister du ditt ansikte.
Thailändarna är bra på att le och de kan ta lugnt. Ett leende och en lugn approach får nästan vilka aggressiva människor som helst att bli som tama lejon.
Men det är inte alltid så lätt i vår västerländska värld att minnas den österländska livsfilosofin.
Jag köpte några av de där vackra tvålarna då vi var i Thailand. De var egentligen hutlöst billiga. Där har någon suttit i timmar och karvat fram den vackraste blomman eller lilla miniatyrelefanten och så begär de inte mer än 150-200 baht för konstverket med hölje och allt.
Jag brukar öppna locket och sätta näsan fast i tvålen då och då. Jag tror nämligen att det bor en liten Buddha där inne. Om jag är ledsen, stressad eller arg – då ler han bara och tar det lugnt.

Skål på riktiga dagen!

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Min riktiga födelsedag började med frukost och den glada överraskningen var en flaska mousserat som vi delar med Guuben just nu.
Blomman här till vänster fick jag av svärföräldrarna och FasterAster. Den övernattade på släktens sommarställe mellan fredag och lördag men nu pryder den Åsbalkongen.
Solen skiner och det är nästan högsommarvärme! En sådan fin dag!
Hoppas på lika fin lycka med vädrets gudar nästa sommar då jag fyller 25 x 2.
Men det må då vara med vädret hur som helst – fira ska jag. Det finns ju gasolvärmare och partytält!

Om man redan har allt

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Fyller i morgon femförefemtio men firade av olika orsaker födisen redan i går. Dels har det ju i massmedia spridits information om att jorden ska gå under i dag, men det fanns också helt praktiska skäl till att jag valde att inte skåla på en söndag.

Då man redan har allt man kan begära men ändå får önska sig vad som helst av Gubben, vad önskar man sig då? Jo, en heldag utan måsten, en heldag utan sekunder då vi är ifrån varandra.
Och önskningen ska bli uppfylld. En junilördag åker vi på insjökryssning. Låt gå för att där kommer att finnas några andra gubbar och gummor ombord. Men jag väntar ändå på den här dagen då jag får en HEL dag då jag inte behöver vara i från min älskade en enda sekund.

(jag vet vad ni tänker – så jag svarar jo, om JAG så vill måste han följa med mig på toa, för en heldag utan varann ska vara en heldag utan varann, det ingick i önskningen)

Mer än en druva i Koskenkorvabålen

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Jag fyller år på söndag men firar det redan på fredag. Naturligtvis med besked så som det anstår en riktig finne.

Men då jag insett att det inte är så populärt med alkoholreklam just nu, så här kort tid efter hockeylejonens mycket synliga hemkomst från VM i Bratislava, väljer jag att publicera bilder av salladsingredienserna i stället.

För nog serveras det mat på festen också.
Lite mer än bara en vindruva i Koskenkorvabålen.

Och blomman sade ”Köp mig”

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Jag hade precis passerat den här blomman. Lämnat frisörsalongen och intilliggande blomsteraffär bakom mig.
Jag hade sneglat på de vackra blomstren.
Det var då jag hörde pelargonen tala. Den sa Stanna, snälla. Gå inte förbi mig. Lämna mig inte här. Köp mig.
Och jag vände om. Såg på blomman som hade talat till mig. Och köpte den.

Skulle blogga om…

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Många idéer har man men vad göra då tiden inte räcker till? Jag skulle blogga om mina nyaste blommor, eller åtminstone visa bilder på dem.
Och när jag kom hem från Helsingfors med bussen i torsdags skulle jag blogga om hur tråkigt det såg ut längst bak i den. Där är det ju lätt att skita ner och söndra. Jag tycker om att sitta där men inte för att jag ska kunna hänge mig åt ofog av olika slag, utan mest för att få vara ifred. Så som finnen vanligtvis vill vara 🙂
Så nu slog jag två flugor med en smäll. Men min avsikt är nog att fortsätta blogga här minst tre-fyra gånger i veckan.
Fastän jag också finns här nuförtiden. På den bloggen skriver jag ett par gånger i veckan, och om lite andra saker än här.

Minnen från 1995

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Oj-oj vilka minnen väcks till liv av de här fotografierna! Det var maj månad 1995 och jag hade åkt till Stockholm för att se hockey-VM. Jag skulle tillbaka på jobb på måndag, så finalen såg jag inte på plats. Men herregud så kul jag hade.

Och jag minns att många svenskar – då den värsta besvikelsen hade lagt sig – var glada för att Finland vann sitt första hockeyguld genom tiderna då.

Jag minns…
… hur jag satt i Skarpnäck hos Outi och målade finska flaggan på ett vitt lakanstyg. Jag hade bara en medeltjock blå filtpenna till mitt förfogande.
… hur jag i tunnelbanan några dagar före final sålde min finska flagga (inte lakanet) åt finländare som inte hittade finska flaggor någonstans till salu, men som skulle se finalen på plats.
… hur jag sparade bilagorna med bilder och texter från kvällstidningarna, det fanns ingen Facebook då och internet var nytt.
… hur jag följde guldfesten från Salutorget på TV.
… hur tårögd jag blev då Lejonens flyg hem från Stockholm fick följe av Hornetplan.
… hur jag sjöng ihanaa Leijonat ihanaa, ihanaa Leijonat ihanaa…
… hur jag på en karaokebar i Uusikaupunki sjöng Den glider in, den glider in, den glider in i mål igen… fastän en kratta sjunger vackrare än jag.

Det var en stor händelse. Finlands första hockey-VM guld.
Visst finns det fattigdom, krig, svält och våld i världen. Visst finns det viktigare saker än en hockeyfinal.
Men nog måste man få vara glad och förväntansfull också.
I kväll SKA vi ta guldet!