Jag hör också till dem som välkomnar Helsingin Sanomats beslut om att övergå till tabloidformat.
Nu kommer också andra tidningar att tänka om.
Kanske även finska Borgåtidningen Uusimaa kunde vakna?
Det enda som egentligen bekymrar mig är om jag måste bygga om brevinkastet. Hur ska söndagens Helsingin Sanomat annars få plats. Det är ju med nöd och näppe den kan tryckas in så tjock som den är i dagens läge. Söndagens HS måste ju i tabloidformat bli tjock som Bibeln!
Datorspel, för att nu inte tala om spel på smarttelefoner, har inte funnits så väldigt länge. Då jag var barn fanns inga datorer och därmed inget internet. Vilket måste kännas totalt obegripligt för dagens tonåringar. Kanske ungdomarna rentav tror att tanten yrar. Vadå-att-det-inte-fanns-dator-det-har-väl-alltid-funnits-datorer-eller? Höh?
När JAG var barn spelade vi i Forums ungdomsgård tennis på en svartvit teve. En vit boll studsade mellan racketarna som fanns på varsin kortsida av skärmen. Då man blev duktig på spelet slog man via väggarna och använde ett snabbare tempo. Jag tror de här retrospelen blir populära nu igen.
Sedan kom Nintendon med Mario Bros och Tetris. SÅÅÅ avancerat 🙂
Också i dag, fem före femtioårsdagen, spelar jag massor av spel. Men nu är det spel på Facebook, Zynga eller via GameHouse. Och senaste roliga spel som en släkting till släkten i Sverige introducerade för mig är Wordfeud. De spelar vi på tumis, oberoende av var vi befinner oss i världen. När som helst på dygnet, då som det passar var och en av oss bäst. Och det är jätteroligt!
Jag ser fram emot att frossa i tidningen ”Skriva”. Så vitt jag vet säljs den endast i Sverige – rätta mig om jag har fel. Där finns den bland annat i tobaksaffärer, på Pressbyrån och på Seven Eleven berättade en annan bloggare åt mig. Det är en ganska ny tidning och jag tror jag kan hitta mycket intressant där.
Med sig i bagaget från Sverige hade Guuben också KexChoklad, jag blir så glaa! Fick dessutom en fin spegel från Fotografiska museet. Men det bästa av allt var ju att Guuben hämtade hem sig själv. Jag har saknat min bästa vän väldigt mycket. En bukett blommor fanns förstås på bordet i köket som välkomsthälsning.
Jag är en sådan där ganska typisk on- eller off-människa. Med det menar jag att jag ofta går in med full entusiasm för något, tills jag tröttnar. Promenadbandet var en sak. Då jag tröttnade sålde jag det och köpte ett piano i stället. Som någon kallade pulka 🙂 På det har jag inte tröttnat än. Segar mig långsamt, långsamt framåt. Målet är att kunna spela något stycke utöver ”Idas sommarvisa” i slutet av maj.
Just nu har jag biblioteksperiod. Efter att inte ha satt min fot där som privatperson under ett par år ränner jag nu där minst en eller två gånger i veckan. Lånar pianonoter och äventyrsböcker.
Efter att ha gjort fem skeppsbrott på en långseglats beger jag mig nu mot Nordpolen. Bort från slask och blask. Ska det vara så ska det vara – antingen rejäl vinter eller rejäl sommar!
Ett av mina favoritprogram på SVT är Antikrundan. Jag skulle gärna själv göra ett program om antika saker, men helst som parodi, och då skulle jag ju inte få in några saker som är antika på riktigt.
Där skulle jag stå med den lilla dalahästen, en leksak från 1800-talets början, värd otroligt mycket. Jag skulle väga den i mina händer, berätta hur lycklig ägaren kan vara över denna dyrgrip. ”Ta väl hand om den”, säger jag och ska precis ge den tillbaka till ägaren då den slinter ur mina händer… och jag ser det som i slow motion, hur den faller mot golvet och där går i bitar.
Detsamma händer med den fina porslinsfiguren från Asien. Och då jag ska titta närmare på signaturen på en gammal tavla, som står och lutar mot en ställning, snubblar jag och faller rakt in i konstverket.
Sedan frågar jag ännu en kund hur mycket hon tror att ryamattan är värd.
– Tiotusen kronor kanske, säger hon hoppfullt.
– Hahahaaa, svarar jag. Trodde du det? Hahahaaa… nehej du, den där trasan är inte värd mer än en femma. Trodde du att jag satt här och värderade min egen handväska? Hahahaaa… då misstog du dig rejält!
Bilden är fotograferad från soffan då Antikrundan visades i teve i går.
Visst är det vackert med orörd vit snö? Ingen har plogat gården i dag.
Så varför känner jag oron gräva i magen? Det ska väl inte vara så svårt att komma bort från eller hem till gården då vi har en Stor Volvo? En Grankullatraktor, så som en granne sa.
Problemet är bara att jag faktiskt en gång fastnat i backen upp till gården. Och jag tvingades gräva, skuffa, backa, försöka köra upp, kämpa och kämpa i den lösa snön… medan en GUBBJÄVEL satt i sin bil och tittade på… gäääääsp, när ska den där kärringen komma ur vägen så att jag kommer bort från gården…
Han lyfte inte ett finger för att hjälpa mig fastän jag gestikulerade och visade att jag behövde hjälp. Så det slutade med att jag faktiskt lyfte MITT finger (mitt mittfinger) då jag äntligen kom bort.
Hoppas gården är plogad i morgon senast klockan 10.30 då jag ska på jobb. Jag tror vi betalar bolagshyra för det…
Äkta fastlagsbulle har mandelmassa och grädde, och mandelflarn på topplocket. Men visst är de goda med sylt också.
Utan hetvägg tack! Och en kall bulle direkt från kylskåpet… naminam!
Gjorde i dag en utlandsbetalning, till Sverige. Det skulle vara BIC hit och SWIFT dit och bankens adress och mottagarens adress.
När allt detta hade knackats ner… och jo då, jag tycker det är bra med noggranna krav på identifiering kring betalningar bland annat med nätbankskoder… så skulle jag godkänna betalningsvillkoren.
Och vad dök då upp framför min näsa på datorskärmen? Jo, en pdf på fem sidor med tät text. Tror ni att jag läste den från början till slut?
Det finstilta, alla de där villkoren har väl kommit till genom åren för att juridiska processer ska kunna undvikas… typ, det fanns inget skrivet nånstans att jag inte får torka katten i mikrovågsugnen och djuret dog…
Så jag litar på banken och väljer JAG GODKÄNNER. Jag skulle ändå inte ha förstått ens hälften av texten i dokumentet.
”Jag hörde hur det pyste i kaffetermosen, men maken har alltid sagt att det bara beror på trycket och att det inte är farligt när det pyser. Det är ungefär som då man behöver gå på toaletten. Det kan kännas som ett tryck och komma ut något ljud, men då du besökt toan har du lättat på trycket. Inget farligt alltså. Men aldrig hade jag kunnat tro att termosen skulle explodera!”
Kvinnan är fotograferad i köket där kaffetermosen ligger i små bitar på bordet och fönsterrutan har flugit ut.
Skulle du tro på den nyheten?
Nähä? Lika lite som jag trodde på den där nyheten i svenska medier, och i dag i tryck även i Husis, om mannen som hade överlevt två månader i en igensnöad bil. Han var utmärglad men hade överlevt för att han hade ätit och druckit snö.
En urban legend, säger jag. Vad säger du?
I dag hade jag de så kallade spendeeranbyxåna på mig.
– Jag vill ha den dyraste whiskyn ni har att bjuda här på krogen, sa jag.
Med det något försiktiga tillägget ”men den får inte kosta mer än hundra euro glaset”.
– Nå men den kanske kostar 99,90 då, sa väninnan.
Låt gå, tänkte jag. Ska de vara så ska de vara! Inte kan man vela fram och tillbaka.
Det dröjde ett tag men flaskan kom till bordet. Den var grön, jag inbillade mig att den såg dammig ut, hämtad från en nästan bortglömd källare. Tjugoett år gammal, var det inte ungefär så länge sedan som restaurangen byggdes?
När räkningen kom sa Gubben ”Grattis!”.
Förmodligen riktade han ordet åt sig själv – i eufori över att vi har skild ekonomi.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 