Här stod jag och väntade över en kvart i dag och undrade varför dörren till Herrens hus var stängd. Jag skulle ju infinna mig vid ett visst klockslag för intervjun / kaffediskussionen som hade med fastan att göra och som arrangeras digitalt av Agricola svenska församling.
Här hann jag redan bli nervös. Jag tycker mest om att uttrycka mig i skrift, inte att tala utan att ha papper framför mig. Så jag hade en utskrift med lite stödanteckningar med mig.
Sedan visade det sig att dörren inte alls var låst. Den var bara trög och tung 😀 Och jag kom in helt lagom då sista tonerna av orgelmusiken ljöd under dagens digitalt sända gudstjänst.
Fredrik Geisor ledde diskussionen på ett avslappnat och bra sätt.
När sändningen började var jag inte alls nervös, för vem skulle behöva vara rädd i Herrens hus, frågade vi oss. Kaffe-te-diskussionen strömmades via församlingens webbsajt och via dess FB-grupp.
Och här är jag åter påväg hemåt. Plus tre grader, blå himmel och dripp-dropp ❤
Sista söndagen i februari. I morgon redan mars månad!
Februari månadsbild i den lilla roliga kalender jag fick av min syster i julklapp.
Önskar ju ändå att Winter time skulle vara över snart. Men prognosen för de följande fem, sex dagarna visar max plus fem grader och en del kalla nätter. Så det gäller att hålla ut. Vilket vi lärt oss i många sammanhang det senaste året.
Hos bloggvännen BP hittar du länkar till andra som är med i denna trevliga utmaning, Skyltsöndag!
Ramen till mitt pussel med damfotbollsspelare utgörs av 127 bitar, om jag räknat rätt. Sedan igår kväll har jag letat efter EN bit som efter en nål i höstacken. Jag trodde att den fattades där uppe till höger.
Jag gick igenom alla 873 bitar som finns sorterade i olika lådor. Men nej. Ingen kantbit. Så jag insåg det jag insett många gånger förr då jag pusslat, att jag hade placerat ett par bitar fel någonstans och nyss kom jag på var fyra låg fel 🙂
Så nu kan fyllningen av innanmätet börja!
Det har varit en fin dag med några plusgrader, sol och klarblå himmel. Vi har handlat åt mamma men annars har jag inte gjort så många knop här hemma. Svarat på några mejl, planerat kommande tidningar – kanske ett par timmar.
Imorgon åter halvfull arbetsdag, bland annat räkna arvoden och skriva ut ett reportage.
Ska också till kyrkan på en intervju. Den här gången är det jag själv som ska intervjuas i en strömmad direktsändning med frågor kring fastan. Spännande…
Bara en symbolbild. Jag vill inte vara som en frusen och spretig buske, inte ens fastän den är vacker. Jag vill vara full av liv och mitt ärliga jag.
Läste nyligen en intressant intervju i Kyrkpressen. Där berättar Hufvudstadsbladets sportchef Filip Saxén om sin närkamp med sig själv. Han har blivit sexuellt utnyttjad som barn, och i dag är han också mycket känd för att stå upp för en jämställd sportjournalistik. Att han lyfter fram och försvarar idrottande kvinnor har han fått utstå en del spott och spe för.
I intervjun säger han att han varit jättebra på att utåt se ut att må bra. ”Om jag överdriver en aning så har jag skapat den professionella bilden av mig själv, som är annorlunda än den jag är privat. – – – Samtidigt går de sidorna av mig mer och mer ihop, mer nu än tidigare”.
Jag får också från och till höra att jag måste skilja på privata Carita och på Carita som är chefredaktör. De som sagt eller skrivit så till mig känner förstås igen sig nu, men jag skulle inte komma på tanken att lämna ut deras namn i något enda skede.
Somliga anser att detta är min privata blogg och där borde jag inte skriva om sådant som jag upplever i jobbet. I alla fall inte de gånger jag känner mig felbehandlad, mobbad eller kränkt på något sätt.
De här sakerna har jag svårt att förstå. Jag pekar ju inte ut någon av mina kritiker med bild och namn. De bara känner igen sig, och ibland känner sig fel personer träffade.
Egentligen är det ju mig själv jag blottar mest. Och de som följt min blogg genom de snart tolv år som den har funnits, vet att jag överlag är mycket positiv här.
Jag förstår inte heller varför jag måste vara två olika personer. En privatperson, och sedan spela en roll som chefredaktör. Det låter helt absurt i mina öron. Jag är ju bara jag. Carita är bara en person.
Sedan är det en annan sak att jag som offentlig person lite bör tänka efter vilken ton jag slår an i debatter, för att ta ett exempel. Men jag känner att jag inte heller där behöver vara annorlunda än jag är. Jag har alltid försökt tänka efter vad jag skriver och säger, jag försöker vara empatisk.
Lite mer har jag börjat säga ifrån nu då jag snart fyller 60. Jag är inte längre snälla lilla Carita som vill vara alla till lags och som därför är ett tacksamt mobbningsoffer. Det har i sin tur lett till att jag upplevs som en krånglig kärring 😀
”Ibland måste man bara våga vara modig” säger Filip Saxén. Och det är det jag försöker vara, helt modigt mig själv. Även under de stunder då det verkligen kostar på.
Jag är inte bra på att bygga ihop t.ex. Ikea-möbler. Får här hjälp av en väninna och jag tycker bilden bra kan illustrera Team Buildning fastän jag själv inte var till stor hjälp här 😀
Temat hos Elisamatildaär Team Building denna vecka.
Vilket var ditt första jobb?
– Jag är lite osäker på att jag minns rätt. Jobbade på kiosken vid badstranden innan den nya byggdes och där kom jag att jobba som vuxen. Var också vakt på badstranden. Men var det före eller efter det som jag diskade och plockade undan kärl på en mack som inte längre finns? Och sedan blev jag springflicka på Lovisa stad.
Vad läser du just nu?
– Mest tidningar men Katarina Gäddnäs bok ”Bara vara en trasa i Guds skimrande väv” är en härlig läsa-långsamt-bok.
Har du någon gång träffat någon känd person?
– Ganska många faktiskt, tack vare journalistjobbet. Alla från svenska artisterna Tomas Ledin och Niklas Strömstedt till blivande presidenter som Tarja Halonen och Sauli Niinistö. Fotbollsspelaren Nicolas Anelka, som inte spelar aktivt mer men som är eller varit tränare i Frankrike har jag faktiskt också träffat. Jag har hans autograf. Han spelade i Manchester City då.
Vilken talang skulle du helst vilja ha?
– Oh, tänk att kunna sjunga som en näktergal. Eller spela piano. Men jag är mer än nöjd med talangen jag har att uttrycka mig i skrift 🙂
Vad var det första du köpte för egna pengar?
– Ingen aning. Minns inte. Min första lön gick troligen till något som jag i dag upplever som onödigt men som då var det viktigaste: kläder eller kosmetika? 😀
Behövde pigga upp mig själv, få färg och glädje och lite vårkänslor in i livet. Köpte därför en bukett tulpaner till mig själv. De är fotade med nattverktyget i ett ganska mörkt rum, den här gången med systemkameran.
Har varit på många sätt en jobbig dag. Men också givande. Lite hur man ser på det hela. Mycket jobb. Första digitala redaktionsmötet, ett testmöte, löpte riktigt bra trots en del små tekniska trubbel för några deltagare.
Nyheterna på tv domineras av kommande nedstängning av Finland. Från den 8 mars och tre veckor framöver ska restauranger vara stängda (hämtmat tillåts) distansskola gäller för högstadier och andra stadiets skolor och det blir paus med hobbyer för tonåringar.
Mycket av det här drabbar inte mig. Har ingen familj att pussla vardagsarrangemang med. Klarar mig så länge jag får handla mat i affärer.
Men nog börjar de flesta av oss vara innerligt trötta på coronaviruset som härjat snart ett helt år…
Ska bjuda på en liten bildkavalkad från Lovisa. Ofta tänker jag, ”de här vyerna har jag visat till lust och leda, alla byggnader likaså”… ”inget nytt under solen, här lufsar jag på i samma spår dag och dag in, och coronan ger mig ju inte heller några vidgade vyer precis” 😀
Men, så får jag respons av mina läsare här på bloggen. Lena i Wales skriver ofta att hon älskar mina Lovisavyer. Och många andra bloggare gillar också, så tacket går även till er ❤
Östra Tullgatan. Ett stenkast från mitt hem, vägen jag promenerar då jag ska till exempel till K-Supermarket såsom i dag.Välsandat i backen framför församlingshemmet.
Såsom ni ser var det lite dimma idag. Ett par minusgrader, kanske på plussidan ett tag. Har inte följt med så noga. Men många pratar och skriver om det underkylda regnet som skapar halka och även is som är svår att skrapa bort från vindrutorna på bilarna. Det finns även personer som vittnar om att de tvingats stanna flera gånger under sin färd för att skrapa rutorna på bilarna, att de annars inte ser ut… och gör man inte det ska man ju inte köra på vägarna.
Nästan framme vid K-Supermarket.
Hoppas att där inte blev någon bil under den där snöhögen 😀 Närmare två meter hög gissar jag.
Svårforcerad trottoar för fotgängare.
Här var det nästan omöjligt att promenera, på trottoaren alltså. Så jag fick bli ”flickan som gick på gatan”… Några kunder fick jag inte och lika bra så. Jag hade blivit förskräckt om någon stannat mig och frågat vad jag kostar.
De som körde förbi mig där jag gick på gatan undrade troligen närmast vad tanten gjorde där på körbanan.
Men ingen idé att klaga. Tids nog smälter det här bort och sedan gnäller vi då det är för varmt på sommaren. För många flugor, myggor, getingar och Gubben-Gud-vet-vad 🙂
Man kan BRINNA för sitt jobb eller för något annat man är mycket intresserad och uppslukad av.
Hos mig får ljus BRINNA så gott som alla kvällar, både inomhus och på balkongen.
Jag tror det är dags att ta itu med följande Jan van Haasteren-pussel i dag 🙂 Har inte räknat antalet bollar, men många är dom!
Den här dagen har formligen flugit iväg. Det är SÅ mycket jobb med tidningen, i alla fall det tre första dagarna i veckan. Och ändå har jag en biträdande redaktionschef som hjälper mig. Nya Östis har vuxit, förväntningarna bland läsarna därmed också.
I går var det rätt många minusgrader men ändå regnade det. Med den påföljd att regnet förvandlades till is (underkylt regn) och isen klirrade melodiskt mot fönsterrutor och fönsterbleck. I dag har många bilägare svurit då det krävts en halvtimme minst för att få isen bort från fönstren.
Jag kom ut på en kort promenad då jag skulle till bokföringen med Nya Östis fakturor och andra papper. Sedan hade jag ett fotouppdrag några hundra meter bort vid ett egnahemshus. Ett äldre par som flyttat från Helsingfors till Lovisa för att komma undan coronan. Helt slipper man förstås inte hotet om smitta i en liten stad, men här är onekligen inte alls samma trängsel som i affärerna i huvudstaden.
Paret älskar lugnet i Lovisa ❤ sitt fina hus och trädgården de får uppleva för först gången på våren nu 2021.
En enkel lektion i finska samtidigt. Pysäkki är ett slags förkortning av pysäköintipaikka (P-hållplats).
Bjuder nu åter på en klassisk skylt, en riktig skylt.
Det här är skylten vid en av två turistbusshållplatser i centrala Lovisa.
Första gången som jag nu någonsin blev lite fundersam när jag såg den.
Turister? Kommer sådana med buss till Lovisa i vår och sommar?
Hoppas de kommer. Åtminstone sedan när de flesta har fått vaccin mot coronan och om alla virusvarianter inte tagit över.
Det är bloggvännen BPsom tycker att vi ska skylta på söndagar, och många andra än jag är med i utmaningen.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 