Temat hos Elisamatilda är Team Building denna vecka.
Vilket var ditt första jobb?
– Jag är lite osäker på att jag minns rätt. Jobbade på kiosken vid badstranden innan den nya byggdes och där kom jag att jobba som vuxen. Var också vakt på badstranden. Men var det före eller efter det som jag diskade och plockade undan kärl på en mack som inte längre finns? Och sedan blev jag springflicka på Lovisa stad.
Vad läser du just nu?
– Mest tidningar men Katarina Gäddnäs bok ”Bara vara en trasa i Guds skimrande väv” är en härlig läsa-långsamt-bok.
Har du någon gång träffat någon känd person?
– Ganska många faktiskt, tack vare journalistjobbet. Alla från svenska artisterna Tomas Ledin och Niklas Strömstedt till blivande presidenter som Tarja Halonen och Sauli Niinistö. Fotbollsspelaren Nicolas Anelka, som inte spelar aktivt mer men som är eller varit tränare i Frankrike har jag faktiskt också träffat. Jag har hans autograf. Han spelade i Manchester City då.
Vilken talang skulle du helst vilja ha?
– Oh, tänk att kunna sjunga som en näktergal. Eller spela piano. Men jag är mer än nöjd med talangen jag har att uttrycka mig i skrift 🙂
Vad var det första du köpte för egna pengar?
– Ingen aning. Minns inte. Min första lön gick troligen till något som jag i dag upplever som onödigt men som då var det viktigaste: kläder eller kosmetika? 😀
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Tomas Ledin har jag sett live i ungdomen men inte träffat. Kunna sjunga vore kul, sjunger hellre än bra och knappt det…. Spännande med journaliskarriär. Trevlig helg!
Jag sjunger också hellre än bra 😀
Trevlig lördag till dig!
Genom ditt yrke som journalist har du säkert träffat många kändisar, det förstår jag.
Man kan önska sig en talang, men jag är också nöjd med det jag kan, räcker mer än nog.
Trevlig fredag!
Jo, jag är nöjd med de talanger jag har. Kan t.ex. vifta på öronen 😀
Lördagskram till dig!
Jag vill också kunna spela piano!
Trevlig helg!
Kram, Ingrid
Jag tog ju lektioner för några år sedan. Det var trevligt, men svårt – man måste öva hela tiden och inte bara plinka på tangenterna lite då och då 😀
Kram!
Första jobbet är det väl bara de, som fortfarande har samma jobb, som kommer ihåg.
Svante
Ja, det var svårt för mig att minnas.
Sedan finns det barn som haft små jobb, redan som 8-åringar t.ex. Jag känner en som hjälpte sin farfar, han sprang små ärenden och fick en slant.
Det är ju också ett jobb, men förstås inte sånt man betalar skatt för 🙂
Jag har inte varit någon, som stannat länge på anställningar, förrän Storstockholms Lokaltrafik.
Svante
Där ser man – vi är två journalister som gärna hade varit sångerskor!!!
Hahaaaa! Nåja, jag trivs mycket bra som journalist – har varit det över 33 år.
Att kunna sjunga vackert skulle vara en bonus, men man kan inte få allt i livet 🙂
Vilken skön insyn man får genom dessa frågor och svar.
Mitt första jobb var på en typ bank. Agrobank. Där blev jag mobbad på första gången och blev också på sista gången.
Min första köp var en skivspelare. Fick spara länge för att köpa.
Den mest kända jag träffade var väl kungen. Så även killarna på Fabrice och Robert från bandet Milli Vanilli.
Dansade bredvid Sylvester Stallone. Otroligt kort han är. Hade uppbyggda skor idag skulle man säga platåskor. Han hade vakter med sig.
Usch, SÅ trist med mobbning. Jag har blivit mobbad på flera arbetsplatser, ibland tydligt, ibland utstuderat och mer osynligt.
Kanske för att jag är ganska snäll och vill vara alla till lags. Nu när jag slutat med att vara alla till lags upplevs jag som en besvärlig kärring 😀
Kul att du ger dina svar här. Och att du dansat bredvid Stallone 🙂
Jag tror att jag redan berättat mobbningshistorien förr. Eftersom att bodde och jobbade på huvudstaden så uppsägning var min lösning. Att de ville inte släppa mig (avdelningschefen) var lite intressant. Så alla i min grupp blev inkallade för att reda ut allt. Och det gick att reda ut. Men jag ville inte stanna ändå. Jag tyckte att det är bäst för alla. Och jag har aldrig ångrat , aldrig heller sprang på henne någonstans ( antagligen hade inte heller känt igen henne med mitt dåligt ansiktsminne.
Alla mina andra jobb var perfekta. Jag har tagit på mig att va alltid välkomnande på den som kommer sist in i gruppen.
Hahaha .. Stallone. 😂 jag är 162 cm lång i strumplästen. Han var nog inte så van att inte vara omsvärmad då det många som dansade kände väl inte igen honom. Det här var på 90-talet. Fanns inte heller dagens mobiler. 😀
Med dagens mobiler hade han varit fotograferad tusen gånger och du hade kommit på samma bild troligen, och vem vet – landat i nån skvallertidning som hans nya tjej 😀
Allvarliga saker… mobbning är så hemskt. Det är också svårdefinierat, då man ofta som offer får höra att man är känslig, måste klara kritik osv.
Kritik är en sak, men man känner nog på sig då saker är satta i system. T.ex. har jag sparat brev där man skrivit till mig ”kom ihåg, jag kan göra livet riktigt surt för dig, jag har mina lakejer överallt, de ser och hör vad du gör”. Det var ju ett hot, obehagligt – men jag ville inte låta mig skrämmas. Jag vill vara den jag är.
Märkligt att skriva och hota. Men kanske gjordes anonymt. Att folk har energi till det har jag svårt att förstå. Och med internets intåg värkar som gudarna har blivit tokiga.
Jo, jag fick flera anonyma elaka kommentarer via bloggen. Men just det här om lakejerna som kollar upp mig vet jag från vem det kom, då det kom via Messenger.
Men jag ser ingen idé i att gå vidare med det nu längre, har dock sparat massor av sånt som skrivits till och om mig.
Man må tänka vad man vill om andra, men jag tycker att man gör klokast i att hålla sånt för en själv. Inte skriva ut svart på vitt då man är som mest förbannad eller bitter.
Sant.🌸
Då har jag lärt mej lite nytt om dej. Kommer inte ihåg vad jag köpte för första lönen. Den var inte så hög så det blev nog inte något extra.
Kramar från oss
Det är så mycket som jag inte minns… därför är frågorna som handlar om ”förr” ofta ganska svåra. Man får gräva i minnets garderober 🙂
Kramar!
Det var journalist jeg hadde lyst til å bli, eller arkitekt, men så endte jeg opp med regnskap…
Alltid blir det inte som vi har tänkt. Jag ville bli författare och blev det också – men sånt kan man inte leva på i Svenskfinland 🙂
Att hålla på med bokföring är också viktigt, om jag förstår ordet ”regnskap” rätt?
Gillar din ”kändisspalt”! Så roligt att du har Nicolas Anelka med där. Då har vi båda två en viss fotbollsanknytning med våra kändisar.
Det är ju det roligaste med att ha ett yrke där man får chansen att träffa kändisar. Det är berikande. Ibland kan man förvisso även bli besviken när man träffar en kändis irl. Men bara att få chansen är coolt tycker jag:-)
Ja, så är det. Tomas Ledin var överraskande ”kort” – han såg längre ut på tv hade jag alltid tyckt innan jag träffade honom.
Visste att du skulle veta vem Anelka är 🙂 Förstås!
inte dåligt att kunna uttrycka sig i skrift. kan inte hitta den där boken av Katarina Gäddnäs på något svenskt bibliotek. när har den kommit ut?
Den är alldeles ny, utgiven av Fontana Media i Finland – litet förlag. Lite trist att de böckerna tydligen sällan hittar till Sverige.
Men du hittar Fontana Media genom att googla och de har nätförsäljning.
Jag börjar gilla de här ”fem en fredag”, försöker hitta egna svar. Märkte att de kändisar jag träffat (”träffa” betyder för mig att jag måste ha pratat med dem) inte är stora kändisar för folk i allmänhet: Soile isokoski, Matti Salminen, Mika Kares, Esa Ruuttunen, Aarno Kronvall. Monica Groop… Så den största blir då Micke Björklund… Trevligt veckoslut! Koppla av!
Här kände jag endast namnet Monica Groop… och jo, träffa betyder för mig också att jag talat med dem. Inte bara stått och tittat på dem.
Via jobbet har jag ju fått träffa Remu från Hurriganes, till och med hemma hos honom då han bodde i Vik i Helsingfors… och Micke Björklund, javisst, även träffat honom.
Juice Leskinen, Kirka Babitzin m.fl.
Jo, försöker koppla av denna lördag – varit mycket negativt tyvärr – du vet.
Hade nog fått tunghäfta om jag träffat Tarja eller Sauli. Men gillar bägge.
Att jobba som badvakt var väl skoj de dagar solen sken. Regniga dagar kanske ni bara slappade…
Regniga dagar satt man inne i under tak, läste, spelade kort, lyssnade på radio 🙂
Skönt att få hjälp med att fixa ihop möbler … här hemma är det jag som får fixa det där, hmf! 😉
Jag tappar nerverna med alla små skruvar och allt annat som man måste veta exakt var de ska sitta.
Det har ju hänt att man monterat fel och får skruva upp igen… och ofta behövs fler händer än två, så jag hjälpte till ibland.
Så då har vi nåt gemensamt, jag har också träffat Tomas Ledin och Niklas Strömstedt, men dock inga presidenter!
Spela piano har jag också önskat att jag kunde, och ja, vem vill inte kunna sjunga vackert!
Ha en trevlig helg!
Va kul att du också träffat dem 🙂 Jag har träffat många finska kändisar också förstås, men jag har så många läsare från Sverige här så jag valde Tomas och Niklas.
Vet inte om så många känner igen Kirka, Juice Leskinen, Remu från Hurriganes osv. Men dem har jag också träffat 🙂
Ha en trevlig helg du med!
Intressant läsning. Att sjunga som en näktergalen vore kul. Jag kraxar som en kråka
Detsamma gör jag – kråkan sjunger vackrare än jag 😀
Den här veckans frågor var roliga att läsa svaren på. Klart att du träffar många i ditt jobb, kul! Jag har märkligt nog också träffat ganska många men det som impar mest kanske är att jag har druckit te i morgonrock med vår kung som då var prins. Första riktiga lönen minns jag så väl, en barnflickelön under några veckor: en tunn ljusrosa polotröja. Jag skulle också ha velat kunna spela piano, det låter så vackert. Sångrösten fick jag beröm för ofta, men den försvann med astmamedicineringen. Det är en av de saker jag saknar mest av det jag måste avstå.
Sen tänker jag att de där småjobben, eller kortare jobben som brickflicka eller inom åldringsvården är så nyttiga att ha varit med om. Det ger förståelse för dem som dagligen sliter med sånt.
Oj så bra du minns allt från ungdomen – för mig var det inte lika lätt det där med första lönen t.ex.
Och att ha druckit te med blivande kungen – DET var nåt det 🙂
Kul med andras svar och med kommentarerna här!