Vad ska det bli av det här? Olika idéer börjar ta form.
Har i dag varit på pysselkurs. Man fick pyssla vad som helst, men de flesta gick in för att göra julkort, kort för julpaket och annat som hör julen till.
Det gick upp för mig att pyssel är en hel vetenskap. Så mycket material det finns! Olika sorters papper, tyg, kartong, band och prydnadsartiklar. Stämplar, färger, svampar, verktyg att stansa med… Jag blev nästan lite yr i bollen 🙂
Första kortet blev så här. Lite naivt kanske men verkligen hemgjort.
Kursen var fyra timmar lång och jag insåg rätt fort att om jag vill ha några kort klara redan i dag måste jag gå den enkla vägen. Om jag går på en kurs nästa år vet jag redan en del om verktygen och kan på förhand bestämma mig hur avancerade kort jag vill tillverka.
Med hjälp av schabloner, kartong och plattor i hårdplast som pressas genom de här maskinerna får man alla möjliga fina figurer till stånd.Nästan klara kort. Bara hälsningarna på baksidan fattas.Köpte rosetter, band och ett fenomenalt tejp som fäster både uppåt och nedåt. Hur har jag klarat mig utan sådant förr? Nu behöver jag knappast lim längre.I samma bord som jag satt en väldigt händigt tonårstjej och en mamma med tre små döttrar. De gjorde massor med fina kort. Så här såg bordet ut innan vi började städa 🙂
Tack Lovisa medborgarinstitut och läraren Ami för en lyckad kurs i trevligt sällskap!
Färgen kommer inte till sin rätt på bilden. Stereon är wasabigrön, precis som färgen på väggarna på mitt jobb. Östra Nylands färg. Och den har två högtalare 🙂
Har jag fått allt om bakfoten, eller är det inte ”köpa inget dagen” i dag?
Samtidigt som Black Friday firas i USA. Också hos oss i Lovisa är det Shopping by Night i kväll. Affärerna har öppet till klockan tio och många har specialerbjudanden.
Jag är inte den som köper för köpandets skull, men behöver jag något är det en annan sak. Och för det mesta försöker jag köpa allt i Lovisa. Riktigt alltid går det ju inte så, men som sagt – för det mesta.
Vi behövde en ny stereo hemma i arbetsrummet och jag fick välja färg. Det blev wasabigrön! Och bra ljud har den också 🙂
Besökte Kommunernas Hus på Andra linjen i Helsingfors i dag.
Var så pass kry att jag orkade ta mig med buss och till och från huvudstaden. Vi var ett gäng journalister som fick oss en järndos med fakta och scenarier som berör kommunernas framtid. Sammanslagningar, ekonomi, statsandelsreformer, social- och hälsovårdsreformer, ny kommunlag som planeras etc.
Tro det eller ej, men informationen var intressant. Ingen somnade en enda gång under de två timmar långa mötet.
Helsingfors nöjesfält Borgbacken / Linnanmäki badade i solsken. Men än är det ett tag till våren då fältet åter öppnar.
Hoppas de här slemlösande pillren ska göra mig frisk.
En gång per år, ganska exakt den här tiden, får jag skrällhosta. Har ingen feber och snuva men hostattackerna är gräsliga och värst på natten. När sömnen uteblir orkar man ju inte till jobbet heller så i dag har jag vilat hemma.
I fjol sa en läkare att jag kanske har astma. Min sjukdom verkar kronisk, eller i alla fall ständigt återkommande vid samma tidpunkt på året. Borde kanske genomgå spirometri, alltså en sådan där lungfunktionsundersökning.
Men nu orkar jag inte tänka på det.
Ville bara hälsa till er alla att jag nog sprattlar på än fastän jag inte uppdaterat bloggen varje dag.
Fick Frida Anderssons pinfärska skiva på posten i dag. Nu snurrar den i cd-spelaren.
I Svenskfinland är Frida Andersson från Ekenäs känd. Hon har rötterna i Pernå i Lovisa, där hennes pappa Bosse föddes. Bosse har förresten jobbat på samma tidning som jag jobbar i dag. Så kopplingarna är många.
I dag är Frida songwriter och bor i Stockholm.
Har du inte hört hennes ”Vilsen i Stockholm” hittar du den här. Och hennes Facebooksida finns här.
När jag för några veckor sedan fick chansen att förhandsbeställa hennes skiva, som släpps i Finland först sjätte december, beställde jag förstås den. I dag anlände den med posten, signerad med sångerskans namn och ett litet hjärta. SÅ fint!
”Håll mig hårt” är hennes första skiva på svenska och den bjuder på nio spår.
Tidningen Lovisa Jul berättar om allt som händer i vår stad i december.
De traditionella julhemmen öppnar åter sina dörrar under de två första veckosluten i december. Nyligen fick vi med posten en tidning som är fullproppad med information om allt som händer i vår stad.
Tidningen är rolig att läsa och låta sig inspireras av. Jag skulle vilja besöka varenda marknad och titta in i varje öppet hem. Men tiden räcker inte till för det. Jag vill ju njuta av det jag ser. Inte bara rusa i blindo från en plats till en annan.
Lovisa Jul bjuder på ypperliga tillfällen att köpa julklappar som både är roliga att ge och att få. Handgjort, hembakat, lokalt producerat.
Visar säkert bilder från de här helgerna sedan när de stundar 7-8.12 och 14-15.12.
Men före det ska jag på pysselverkstad och tillverka julkort. Få se vad som kommer att forma sig under mina händer där. Månne det blir något jag vågar visa upp här?
Korvsoppan jag tillredde i går. När den nästan var slut kom jag på att jag kanske kunde fotografera den.
Om jag ändå alltid hade kameran med mig. Då skulle jag uppfylla regel nummer ett.
Om jag sedan också skulle komma ihåg att använda kameran. I ur och i skur. Då skulle jag uppfylla regel nummer två.
För att kunna servera er aktuella och kanske rentav intressanta blogginlägg.
Nu serverar jag bara soppa och focaccia.
Köpte en focaccia i samband med vinprovningskvällen i går.
Hahaa, ser först nu att brödet ser ut som ett ansikte. Ett förvånat sådant 🙂
The focaccia asks: How did I end here?
(jag kan inte säga det på italienska)
I går var vi på vin- och champagneprovning som två företagare i stan arrangerade. Efter festen såg jag ut så här 🙂
”För mycket är för mycket” hette den här lilla tavlan med miniatyrkärl.
På tillställningen gavs några konstnärer möjlighet att ställa ut sin konst. En del verk var väldigt udda, andra hade jag mycket väl kunnat tänka mig köpa.
Uppläggningsfat av formpressat glas.
De här uppläggningsfaten är fina tycker jag. Nu köpte jag inget sådant men av alla konstverk gillade jag det här bäst.
Guuben sa att han kan nog också köra över en flaska med bil, men riktigt så enkelt gick det väl ändå inte till 😀
Företaget som marknadsförde sina viner och champagnen delade ut listor med priser på dryckerna. Urvalet går inte att köpa i Alko (finska systembolaget).Vinflaskor i väntan på vinprovare.Ett bord som såg ut som en champagnekork. Fanns också stolar i material som liknade kork. De var bekväma och blev varma då man satt på dem.
En tidning späckad med intressanta recept. En tidning som jag faktiskt aldrig köpt förr, men någon gång ska väl vara den första.
Det ska väl sägas från början att jag inte är särskilt bra på att baka.
Men ivern är det inget fel på. Och då jag ser läckra bilder i tidningar med glänsande omslag… då tror jag att också jag ska kunna bli en mästerkock.
Bröd klarar jag av, de brukar bli riktigt goda. Men många kakor och bakverk och framför allt godis som ser så läckert ut brukar bli olika slags små missfoster då jag släpps loss för att testa recepten.
Kanske jag inte har tillräckligt med tålamod, kanske jag slarvar med måtten, rör för länge eller för kort tid. Eller är det fel på ugnen i de fall sådan behövs?
Jag ger ändå inte upp. Jag SKA lyckas med något av de hundratals recept den här tidningen bjuder på. Det är en tidning jag kan spara länge, för även om här finns mycket julinspirerat, så finns här också sådant som kan käkas året om. Och vem har sagt att man inte kan äta pepparkakor till påsk?
Ett sådant här stekpannebröd har jag aldrig bakat förr. Men det verkar inte speciellt svårt att få till.Däremot vet jag att det är en konst att göra biskvier. Bottnen av mandelmassa ska vara lagom seg, och att få chokladglasyren vackert på… Nä, jag vågar inte börja konkurrera med min svärfar som är pensionerad konditor.
Tapio Suominen, känd sportkommentator i Finland, talar öppet om sin depression. Bland annat i Östra Nyland tisdagen den 19 november 2013.
Förra veckan tackade jag ja till uppdraget att intervjua Tapio Suominen.
Jag visste att han jobbade på Yle och att artikeln skulle handla om depression.
Jag bokade telefonintervju med honom till klockan tolv i dag. Vi kom också överens om att någon tar ett foto av honom och mejlar det till oss så att vi får allt material till tisdagens tidning.
Ärligt sagt – jag hade bråttom på jobbet förra veckan. Jag tyckte namnet Tapio Suominen lät bekant men att han jobbade på Yle fick inga större klockor att ringa i mitt inre.
I dag slog jag en signal till Suominen precis som överenskommet. Han svarade och vi hade en givande pratstund.
Någon gång mitt under intervjun slog det mig att ”hej, jag talar ju med den kände tv-profilen, han som refererat från otaliga stora idrottsevenemang, han som kvällstidningarna jagat hela sensommaren och hösten för att de vill skriva om hans sjukdom, om hans skilsmässa, om hans nya flickvän…”
För en gångs skull kände jag mig nöjd över att jag hade varit dum. För att jag inte visste vem han var. Och för att jag därmed inte hade gett mig tid att läsa alla reportage som kvällstidningarna och veckotidningarna skrivit om honom under hösten.
Då jag talade med Tapsa (så som han själv kallade sig senare i vår mejlkonversation) var han inte en kändis i mina ögon. Han var en helt vanlig människa, han hade kunnat vara vem som helst.
Och är det inte precis så som vi journalister ska bemöta dem vi intervjuar? Sådana som de är. Inte sådana som vi tror att de är. Sådana som annan media målat upp dem att vara?
En kort version av intervjun med Tapio Suominen hittar du här.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 