Veckans Selfie handlar om köket

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

I dag har jag tid att delta i Klimakteriehäxans utmaning Selfie. Frågorna där gäller köket.

Den kryddan (förutom salt och peppar) använder jag ofta. 
Krossad svartpeppar, oregano och pizzakrydda.

Den kokboken rådfrågar jag ofta.
Kollar inte längre kokböcker, har en del recept utklippta från tidningar eller printade från nätet. Pappersversionerna är dock på utdöende för mig, googlar de gånger jag vill testa nåt nytt.

Den köksprylen är jag glad att jag har.
Mikrovågsugnen men framförallt brödrosten.

Den köksprylen använder jag så sällan att jag borde göra mig av med den.
En bakningsmaskin. Ska inte sälja den riktigt ännu. Jag kan få ny inspiration av den i en ny miljö. Men den har stått månader oanvänd i skåpet.

Det är viktigt för trivseln i mitt kök.
Att diskbänken är tom från disk, att disken finns i diskmaskinen. Och gröna växter vill jag också ha där.

Den prylen gör mitt kök speciellt.
En dator, som upptar köksbordet. Men det ska bli en ändring på det 😀

Glad måndag, 13-05-2024

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Igår firade vi mors dag i Finland. Den väcker känslor. Tacksamhet för att vi ännu har mamma kvar, hon är 89 år. Kändes fint när en del av hennes bekanta kom fram och pratade med henne, gav en klapp på axeln, frågade hur hon mår.

Mors dag betyder också att sociala medier översvämmas av fina bilder på stora familjer som firar tillsammans. Där finns också bilder av gravar med blommor, svartvita fotografier och minnen från tider som gått. Ja, där finns hela spektret.

Själv blev jag aldrig en mor. Det är ingen sorg för mig, jag har accepterat att så här blev livet. Nu börjar ändå det här med åldrandet och allt vad det innebär uppta en del av mina tankar. Vad vill jag få ut av den tid jag har kvar i mitt liv?

Jag såg på Eurovisionen i lördags och helt ok låt vann. Men showen har blivit utdragen, hos oss slutade den kring två på natten vilket är lite väl sent för mig. Jag tycker det blivit mer blink och skrik och nu även hotbilder och politik. Har det alltid varit så? Kanske jag har rosenröda minnen av hur allt var förr.

Nu ska vi får några varmare dagar framöver. Jag vill leva i nuet och fortsätta lyssna på mitt hjärta. Läser då och då några sidor i boken ”Medveten närvaro” som jag köpte i Sverige i slutet av mars. Den ger mig styrka och vägledning.

(Förresten… igår insåg jag att min Bloggroll, där mina favoritbloggar finns nämnda i min sidopanel, och länkarna till dem, hade försvunnit! Ingen aning om hur det hänt och när jag försökte få dem synliga såg de annorlunda ut. Jag kämpar nu med att få dem alla tillbaka)

Skyltsöndag, hur galet som helst

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

Bokstäverna på tavlan, där namnen på de boende i huset finns, har tydligen av någon anledning ramlat ner. Och den person som har lagt dem tillbaka har antingen ingen aning om att där borde stå NYA ÖSTIS, eller också vill personen skoja med tidningen. Any Sötis hade ju varit ännu bättre.

Skyltsöndag är en trevlig utmaning där du på din blogg kan visa helt regelrätta skyltar men även andra slags texter som finns på till exempel reklamskyltar eller planscher. Bloggvännen BP håller i trådarna för denna utmaning och många andra är med.

Those were the days

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

… det kunde vara en ny kategori här på bloggen, men jag har redan ganska många så jag vet inte om det är så fiffigt att skapa en massa nya 🤣

Men det var ändå vad jag tänkte när jag såg de här beachvolleybollarna, som hade kunnat gå ut som Färgsprakande fredag-bidrag men jag tog bilden i dag.

Ja, det fanns en tid då jag spelade volleyboll, och ofta även beachvolleyboll. I dag skulle mitt knä inte palla för det, och inte för badminton heller, som är en nog så ryckig sport. Men det är ju fint att ha en massa trevliga minnen från tiderna av lagspel och allehanda upplevelser från härliga segrar till försmädliga förluster 🙂

Promenerade idag för första gången på länge 400 meter. Hade staven med som trygghet, och bra var det, för efter ett par hundra meter började det kännas i knäets bakre del, där vi har senor – ja, jag vet inte vad den delen av benet kallas 🙂

Så jag känner mig lite som en maskros. Envist stretar jag på, upp genom asfalten bara solen lyser tillräckligt länge på rätt ställe.

Min läkare talade om tre månaders tid för läkning, alltså tolv veckor. I dag har nio veckor gått. Och visst känner jag att jag är på rätt väg. Det har blivit bättre, inte sämre. Men helt friskt är benet inte ännu.

Fem frågor är tillbaka, nu om känslor

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

Årets första så kallade ”mommo-blomma” är köpt till balkongen. Jag ville ha vita men enda färgen som fanns var laxrosa. Det är helt ok, jag hinner köpa vita senare.

Efter Elisamatildas semester, som vi alla förstås unnade henne mer än väl, är hon nu tillbaka med sina fem fredagsfrågor. Denna gång är temat Känna känslor, och det passar mig mer än väl.

Jag talar gärna och öppet om mina känslor. Det enda som hindrar mig att vara spontan i dag är då något större är på gång, och det är sådant som inte enbart berör mig själv. Måste jag vänta med att tala om alla känslor för den skull, att även andra är involverade, då gör jag det.

Men på Elisamatildas frågor kan jag svara 🙂

Vad får dig att känna dig ung?
– Ganska mycket egentligen. Solen och värmen, våren och sommaren. Då är allt liksom mer möjligt än på vintern. När jag får spontana leenden av kända och okända, när jag kan gå på mitt ben igen.

Vad får dig att känna dig äldre?
– Kroppen påminner mig om det ibland, att den inte är lika vig och smidig som för tjugofem år sedan. Och ibland inser jag att jag inte tillhör målgruppen för vissa tv-program eller nymodigheter, men det är ju inte mitt fel. De som kör in det nya gör det inte heller för att JAG ska känna mig gammal 🙂

Vad får dig att känna dig optimistisk?
– Trots krig och mycket annat elände inger våren och sommaren hopp. Och tanken om att allt ordnar sig på något sätt i vardagen och att tomatplantor och annat jag har sått gror 🙂

Vad får dig ur ett dåligt humör?
– Betyder det att komma bort från ett dåligt humör? Jag är sällan på dåligt humör. Men en rätt riktad humoristisk replik av en person som känner mig väl drar mig lätt bort ur en deppad stund.

Vad får dig att känna dig levande?
– Att jag fortfarande vågar lyssna på mitt hjärta. Ta sånt som andra kallar risker. Det som kallas att LEVA gör att jag känner att jag lever.

    Ytterligare ett miniväxthus, nu för de ätbara blommorna som jag köpte av misstag för nån vecka sedan. Jag trodde jag köpte vanliga blomsterfrön.

    Händer så mycket nu

    ~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

    … och det är bara spännande. Jag har dessvärre inte hunnit med här på bloggen och en del av allt som är på gång kan jag skriva om först senare.

    Igår fick jag hjälp av Pia, som vanligt, då det gäller omplantering. Jag tycker sånt är stökigt, och andra tycker det är härligt att sticka fingrarna ner i myllan. Men när allt väl är planterat, när frö blir planta och växer sig allt större – då är jag en baddare på att ta hand om dem 🙂

    Plantorna blir som små barn för mig. Jag flyttar dem i bostaden så att de får sol och värme, de fuktas och vattnas och jag pratar med dem.

    Kristihimmelfärdsdag, således helgdag. Även Europadagen. Väntar här på Östra Tullgatan på syrran som ska hämta mig för veckoinköp till mamma. Vi försöker undvika att handla på helgdagar, men min morgondag har späckad tidtabell så nu blev det bäst så här.

    Vårens andra och maj månads första glass i Mattsons café på Skeppsbron.

    Jättefint väder, bara +10 grader men jag tycker det är skönt väder då man är rätt klädd. Härligt att det varken snöar eller regnar och det blåste inte heller hela dagen. Snart är båtliv och sommaren igång här på Skeppsbron i Lovisa ❤

    Knärapport: varit ganska bra tre dagar, kunnat gå, ibland utan stav, ibland har stav behövts. Blir överansträngt och stelt om jag går mer än en timme såsom jag ofta gör då vi handlar till mamma och har andra ärenden. Men på nio veckor har framsteg skett.

    I dag andra delen av Eurovisionstävlingen. Orkar inte titta. Men kollade i tisdags då Finland tog sig till final. Jag vet inte ännu om jag ska kolla finalen på lördag. Men imorgon börjar hockey-VM!

    Mera hur galet som helst

    ~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

    Hittade här om dan en tidning som jag hade köpt före julen och inte läst klar 😀 Så jag läste den i början av maj istället. Det gick hur bra som helst. Julgranar och dekorationer till den, stämningsfulla ljus, gnistrande vit snö runt vackra gamla byggnader. Jag vet hur det känns i vinterns mörker och kyla, och jag föredrar den ljusa varma årstiden. Men lite mys-pys är det nog i december också, särskilt då julfriden lagt sig.

    Och så försvann grillkåtan

    ~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

    Det var ju bra att jag i slutet av april hann ta en bild av grillkåtan utanför Mattssons café på Skeppsbron. Den har, troligen med tillfälligt lov, stått här hela vintern och varit en populär samlingsplats. Nu har den forslats bort. Kanske den får komma tillbaka, också med ett tillfälligt tillstånd nästa vinter. Jag kan förstå att den inte permanent får stå kvar, men på vintern är den populär. Somliga har kommit längs Lovisavikens is med motorkälke till stranden för att grilla. Andra har kommit till fots eller med bil. Köpt korv i kiosken och grillat i kåtan.

    Men nu är det snart sommar och bara kylan skulle ge med sig (den återvände ju efter några varma dagar), så sitter vi åter här på terrassen med ett bakverk eller med en glass.

    Lovisabyggnader och lite Hgsh

    ~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

    Hgsh är förkortning för Hur galet som helst, som är en kategori på min blogg.
    Huset är Gamla Apoteksgården. Numera finns här bland annat bostäder och ett försäkringsbolag. Efter att apoteket fanns här har tingsrätten haft lokaler i byggnaden.

    Men det som jag såg först då jag tog fram bilden på datorn är att korset från kyrktornet syns på husets tak. Det är ju ändå inte där det sitter 🙂 Men själva kyrkan syns inte, eller jo, en liten del av den till vänster om byggnaden bakom träden och buskagen.