Läste i Hufvudstadsbladet att det finns människor som vill att ryskan ska bli minoritetsspråk i Finland.

Bland annat skulle detta betyda tydligare skyltningar på ryska (ryska gatuskyltar) och bättre service på ryska.
En procent av Finlands befolkning lär nämligen vara ryssar.

Politikerna säger hittills nej. Min första tanke är också NEJ.
Min morfar har gett sitt liv på andra sidan gränsen för att Finland inte ska förryskas.
Han var finlandssvensk och så är även jag. Vi utgör en minoritet i Finland och vi tvingas redan nu kämpa för våra rättigheter. Oavsett vad grundlagen säger.

Men jag motsätter mig inte de ryska medborgarnas rätt till integrering i det finska samhället. De ska få socialt stöd då det gäller barndagvård, skola, åldringsvård etc. I synnerhet då de bott här länge och betalat skatt.

Dessutom måste jag erkänna att i dag då jag väntade på att kunna gå över en skyddsväg vid livligt trafikerade Mannerheimvägen svischade bilarna förbi en efter en.

Minst fjorton förare i finskregisterade bilar såg mig inte. Och jag hade inte dödsförakt nog att slänga mig ut på de vita ränderna.

Den första bilisten som stannade körde en ryskregistrerad bil.

Han var ju mer än en gentleman. Han kunde trafikreglerna.
Kanske han bott länge i Sverige…?

Hungriga tonåringar är inte att leka med.

Här om dagen blev flera elever vid en skola i Lovisa utan mat.

Nu är det synd om den lärare som ska hålla ordning i matsalen.

Bakom de stängda dörrarna flockar sig hungriga barn och unga. Snart är hela aulan fullsatt. Pressen mot den stängda dörren är enorm.

Inne i matsalen hör läraren och den enda köksan på plats det dova mullret. Ilskna hovar skrapar mot golvet.

När dörren sedan äntligen öppnas på givet klockslag stormar eleverna salen. Läraren hinner med nöd och näppe kasta sig i säkerhet.

Det är värre än tjurruset i Pamplona.
Vinna eller försvinna. Leva eller dö.

Finlands uteblivna framgångar i fotbollens EM-kval har fått sportpanelen i Min Morgon på FST5 att filosofera.

Minns inte vad dom där andra japparna där heter men Bobi Wallenius är ju så charmant att hans namn inte glöms i första taget.

Bland annat diskuterade panelen ordet PÄÄvalmentaja, HUVUDtränare.

– Det är precis vad Finland behöver, säger Adrian. Någon som tränar spelarnas huvuden.

Javisst. Huvudtränaren, eller förbundskaptenen som han kallas i Sverige, kan inte göra så mycket då han väl har spelarna framför sig. Det är klubbarna som fostrat dem. Under en EM-kvalserie hinner det inte hända så mycket mer än att spelaren i sin utveckling stampar på stället, eller också blir han lite bättre/lite sämre.

Att i det läget ägna sig åt mental träning, det vill säga träna huvudena, skulle inte vara helt fel.

Men nog är vi med Adrian optimister, precis som Bobi.
Åtta matcher återstår.
I dem kniper vi 24 poäng och då torde vi vinna serien eller åtminstone komma tvåa.

I  Sveriges TV4 presenteras vädret.

– Plus tjugotvå grader har vi haft HÄR.

En kvinna pekar på en karta.

– Det är ganska ovanligt varmt den här tiden på året.

Hon håller en konstpaus och ler in i kameran.

– Det beror på att vi har VARM luft som strömmar in i landet.

Adrian morrar.

– Att dom där svenskarna inte kan låta OSS räkna ut NÅNTING.

Finland, finländarna och kanske då närmast de finskatalande finnarna, brukar anklagas för att vara främlingsfientliga.

Vi tar till exempel inte emot invandrare i lika stor utsträckning som Sverige. Kort sagt är vi inskränkta och missunsamma.

Nej, nej, nej och åter nej! Det där stämmer inte.

Tänk bara på EM-kvalmatchen mot Moldavien i går. Finland var ju vänligheten och samariten personifierad.

Vi tyckte så synd om moldaverna att vi lät dem vinna matchen. Deras landslag hade ju fram tills igår inte vunnit en enda landskamp på tre år.

Finland är alltså ett vänligt, för att inte säga barmhärtigt land, som alltid värnar om de svaga och små.

Men Sverige som spelar i samma kvalgrupp är ju inget litet och svagt land.
Så självklart ska Finland piska Sverige.

– Skit i om finnen förlorar alla andra matcher, säger Adrian. Det viktigaste för Skogs-Olle är att han slår Sverige.

– Två noll till Moldavien, skriker TV-kommentatorn. Jag kan knappt tro att jag själv säger det. Det här är ju värre än att mista sina båda föräldrar i en trafikolycka och dessutom få katten överkörd.

Vad säger karln egentligen?

När har Finlands framgångar, eller uteblivna sådana, i EM-kvalet i fotboll blivit så viktiga att de kan jämföras med föräldrars bråda död?

Tror nog att TV-kommentatorn sårade väldigt många människor – men vem bryr sig?
Kanske någon kanalchef?