– Det är inte bara du som gottar dig åt att Beckham ser ut som en uteliggare, säger jag och visar fler bilder av fotbollsstjärnan på väg mot operationssalen.

Sliten jeansjacka, stickad svart mössa, skägg, rynkor och något som ser ut som eksem i ansiktet.

– Det kanske inte alls ÄR Beckham, fortsätter jag.

– Jodå, säger Adrian. Jackan är värd 600 pund, jeansen likaså. Mössan är värsta innetrashmodet. Ser du inte det?

– Kalsongerna då? Har inte han gjort kalsongreklam, den där… lodaren? Nix, världen har låtit sig luras. Det är en uteliggare från stadsparken i Åbo som gripit chansen. Beckham valde ett annat sjukhus. Och nu tror den där finske läkaren att han opererat en fotbollsstjärna!

– Victoria kom ju faktiskt till Finland för att ligga över på lasarettet med stackars David, försöker Adrian.

– Bah! När hon såg vem där verkligen låg i sjuksängen valde hon ett annat rum.

– Du låter faktiskt så initierad att jag börjar undra vems märkeskalsonger jag hittade när jag tömde tvättmaskinen i morse? Det var inte mina i alla fall.

– Och du då, frågar jag. Vad gjorde du i Åbo den där ena natten? Tröstade lilla Vickan, inte sant?

Vi är avslöjade. På hemmaplan.
Men lyckligtvis har journalisterna och fotograferna på Finlands största tidningar inte fattat ett dyft.

– Tänk så enkelt livet skulle vara om jag hette Antti Virtanen.

Adrian står i hallen och viftar med ett kuvert han fått med posten.

– Atrian Kuski.

Jag gapskrattar. Nyhetschefen har plötsligt börjat köra ut charkuteriprodukter.

En annan gång fick han ett brev adresserat till Herr A Debattskit. Förmodligen av någon som tyckte han skrev för mycket skit i tidningen.

– En gång fick jag ett brev där det stod Debutsky Snabela. Vad tänker folk med? Kukhuvudet eller?

– Nästa gång du får ett brev av mig kommer du att heta Adrian E-snuski, svarar jag och ger honom en klapp på baken.

I vänterummet hos plastikkirurgen.
Ser en mörkhårig kvinna som väger minst 9o kilogram och som måste ha fyllt femtio gå in till plastikkirurgen.
En halv timme senare kommer en 35 kilogram lättare blondin ut. Hon kan inte vara äldre än 25 år.

– Ganska bra jobbat, viskar jag åt Adrian. Men blond vill jag absolut inte bli.

Vi sitter vid frukostbordet. Adrian läser konkurrenten Hufvudstadsbladet. Jag ser hur ett snett leende letar sig fram över hans läppar. Han strycker handen över sin knappt synliga skäggstubb.

– Kolla, säger han och lyfter tidningen så också jag ska se.

Bilden visar en skäggig man med en alldeles för stor stickad mössa. Den är säkert jättemodern men på den här mannen ser mössan bara löjlig ut.
Mannens jeansjacka är säkert också design men den ser både fläckig och sliten ut. Han bär en ryggsäck och lutar sig mot ett par kryckor.

– Jag trodde dom hade gjort ett reportage om uteliggare men det här är ju Beckham, flinar Adrian. Fotbollens superstjärna från England. Ser du? Han har rynkor också!

Tänk att konkurrenten HBL en gång kunde rädda Adrian Debutskys dag.

Adrian skulle gratulera sonen till en kompis i Sverige. Ett lämpligt och snabbt sätt är ju att göra det via Facebook där man köpa virtuella gåvor.

Han satsade på två glas champagne. Killen skulle ju ändå fylla 18, bli myndig.

Döm om hans förvåning då följande meddelande ploppade upp på skärmen.
”Du kan inte ge denna present åt en minderårig person”.

– Fan att man ska bli ertappad här också, muttrade han. Allt håller dom reda på.

Att Sverige har strängare alkoholpolitik än Finland hade vi glömt.

– Jag kanske inte ska skriva ”puss på dig” åt Anders dotter Anna heller? Då kommer det väl upp en röd varningstriangel med texten ”PEDOFIL! Vi vet nog var du finns!”

Adrian kom hem nyss. Känner på mig att han inte sovit så mycket den här natten, han drog ju iväg i går på eget äventyr. Jag unnar honom allt det där. Själv är jag ju mitt uppe i Lovisa Tors ligakval.
Men Adrian är alltid fräsch. Vet inte hur han bär sig åt. 40+ och aldrig syns det om han festat för mycket eller sovit för lite. Ofta ger ju det ena det andra.

Nu beslöt han sig för att komma med till Björneborg och hålla reda på vad jag gör med ”dom där innebandykillarna”.
– Jag måste ju ta reda på vad som är så speciellt med dom, säger han. Dom verkar ju ha nåt jag saknar.

Huh-huh, tänker jag. Det är inte DÄRFÖR jag åker på alla innebandymatcher. Inte för att spana in killar. Jag kunde ju vara deras mamma och jag är INTE en Desperate Housewife.

– Nä men okay då, fortsätter Adrian. Låt mig då studera DITT beteende. Ta reda på vad det är som får dig att åka flänga land och rike runt, om det INTE är för att kolla på killar.

– Matcherna, säger jag. Dessa killar spelar innebandy och det är ett jäkla intressant, fysiskt och snabbt spel. Dessutom är jag på JOBB, om du nu inte råkat tänka på det.

Han ler sitt sneda leende. Det kan betyda vad som helst. Det där illmariga och kaxiga har alltid tilltalat mig.

– Jag ska helt enkelt göra en djupdykning i idiotoptimistens hjärna, säger han.

– Just så. Jag är ett psykologiskt experiment. Nästa steg är väl lobotomi?

Han försäkrar mig att vi inte ska gå så långt. Han vill ju att jag ska fortsätta skapa hans liv. Låta honom stå i centrum.
Jag lovar att göra det från och med 15 mars.

Adrian tog och drog iväg till annan ort över natten. Han vet ju att jag tillbringar helgen med innebandygänget. Säsongen kulminerar ju nu i ligakval.
Första matchen spelades i dag i Lovisa. Den förlorade vi knappt.
Andra matchen går imorgon i Björneborg, tredje på onsdag i Lovisa. Och sedan hoppas vi att på en fjärde match där Tor vinner sin tredje… hajar ni?

Däremot tror jag inte Tors lagkapten skulle ha förstått om jag hade tagit honom på orden då han i sin kolumn i vår tidning skrev ungefär såhär: ”Om ni blir nervösa, luta bara era huvuden mot min axel så löser sig alla problem”.

Hmmm. Hur skulle det ha sett ut? Om jag hade rusat ut på planen mitt under matchen och lutat mitt huvud mot lagkaptenens axel.
Tror ni domarna hade blåst av spelet? Eller hade Tor fått utvisning för att de hade sex ”spelare” på planen?
Ska testa imorgon i Björneborg.