Månad: oktober 2011

Caritas modifierade pasta al forno

~ Carita Liljendahl ~ 5 kommentarer

Så här såg min pasta al forno ut då den åkte in i ugnen. Toppad med mozzarella.

Så här såg rätten ut då den kom ut ur ugnen.

Jag gör nästan aldrig exakt så som det står i receptet att man ska göra. I stället är jag lite som svenska kocken i The Muppet Show – jag hummar och mummar och slänger i råvarorna lite så där ditåt.
I köttfärsrätter tycker jag att det nästan alltid – enligt receptet – ska vara oförskämt lite kött i rätten. Jag vill inte då jag äter anse att det är som om jag vunnit på Lotto då jag får syn på köttfärs i rätten. HURRAA! Jag hittade en färsbit!
Det kan hända att jag skulle ha fått en rejäl smocka av kocken Paolo Roberto, han är ju boxare, om han hade vetat hur jag våldförde mig på receptet. Bland annat lämnade jag bort rödvinet och fuskade med såsen (körde påsmix).

En spännande nyhet för mig var basilikabladen. De doftade starkt innan de gick ner i färsblandningen. Vågade inte ta mer än tio blad och klippte dem i bitar. Med facit på hand hade jag mycket väl kunnat ta 15 blad.

Det exakta receptet till denna mycket goda rätt finns här.
Och för att citera kocken själv: ”Den här maträtten är det maddalonesiska svaret på lasagne, vars smak de flesta ju känner igen. Som utmanare spöar pasta al forno lasagne sju dagar i veckan, eller åtminstone sex. Använd gärna ekologiska varor till den här rätten”.

Minst en HotShot per dag för tanten!

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Om doktorn ska ordinera något åt Tanten så är det inte ett äpple om dagen som gör susen för magen. Den här Tanten behöver minst en HotShot per dag.

Hon älskar att öörna bädgetar och nå Prostatusar. För varje nivå där tio utmaningar avklarats får hon en vacker relic.

Somliga är beroende av att sticka strumpor, lösa korsord eller plocka svamp. En del springer benen av sig i skog och mark, andra kan inte leva utan Emmerdale eller Bonde söker fru.

Just nu är Tanten beroende av några HotShottar per dag.

Varm vinter på kommande?

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

I Budapest hade vi två dagar klarblå himmel med sol och runt 15-17 plusgrader. När vi kom hem på måndag eftermiddag sken solen också i Helsingfors och det var +12 grader.
Ännu i dag ser min pelargon på balkongen relativt fräsch ut. Det är ju ändå 26 oktober och vi lär ha haft en frostnatt medan vi var utomlands. Tydligen nådde frosten inte upp till andra våningen.
I går surrade också en fluga vilsen omkring i köket. Betyder det här att tiden är helt ur led, eller att vi kommer att få den varma vinter någon grodgubbe spått om?

Bergbana i Budapest

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Bergbanan upp till Castle Hill hade två vagnar, Gellert och Margit, som gick i skytteltrafik upp och ner i en brant backe. En singeltur som var en dryg minut lång kostade 840 Huf (cirka 2,50 euro). Vi tog en liten buss ner eftersom vi har ett kort som vi får åka för i 72 timmar.
Utsikten var fin över hela Pest-sidan. Bron på lilla bilden heter Széchenyi lánchíd.

Sådant som är annorlunda här än hemma är att man får röka på restaurangerna. Vissa matställen har rökrum och rökfria rum vilket är bra. Annars har man ju redan glömt hur man också luktade som en rökt böckling då man kom från krogen i Finland för några år sedan.
Ganska ogenerat går folk också på gatorna med hela vinpavor och flaskor med mousserat i händerna. Man dricker lite var som helst.

Tiggare och uteliggare finns också här. Vakter, som vi kallar ”Farsorna på stan” står vid underfarter vid större avenyer samt vid tunnelbanened- och uppfarterna i sina reflexvästar. De skapar nog nåt slag av trygghetskänsla bara genom att synas.

Här finns så mycket att se, det blir ju bara en tusendel vi hinner med under tre dagar. I dag satsar vi på Stadsparken och trådbussarna.

Ett av resmålen bongat

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Ett av utflyktsmålen på Budapestresan var före detta Nepstadion, sedan 2002 Ferenc Puskas-stadion. Ett monument från en svunnen kommunisttid. Håller på att förfalla men här spelade Sverige en klassisk VM-kvalmatch mot Ungern 1973. Ralf Edström stod för ett sent kvitteringsmål då Sverige nådde 3-3.

Denna stadion ska oss veterligen rivas – hur nu det ska gå till. Man undrar hur dom ska göra det. Jämna den med marken? Ta tillvara något? Kanske inte plaststolarna men alla de fina strålkastarna, vad gör man med dem?

För att komma hit åkte vi tunnelbana. Men innan vi började åka ville vi ha ett turistkort som berättigar oss att resa hur mycket som helst med T-bana, buss, spårvagn och trådbuss under 72 timmar. Att hitta en plats som sålde kortet krävde att vi gick runt i en och en halv timme, men vi såg ju delar av staden under tiden 🙂

Det blev en hel del promenerat men i kväll ska vi nog ännu ut och åka spårvagn. I morgon kanske flodkryssning innan vi börjar heja på Tor i innebandyligan, på distans.

Framme i Budapest

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Resan ner till Budapest gick bra. Fastän maken sa att jag var arga tanten innan vi kommit med bussen förbi torget i Lovisa. Sätet i bussen gick inte att ställa i normalläge och en kille som satt några bänkrader fram luktade av en överdos rakvatten.

Sedan var det raka spåret genom luften från Vanda till den storstora staden Budapest, som vi inte sett så mycket av eftersom klockan var 19.30 då vi landade och då var det mörkt. Regnar gör det också och temperaturen är +8, men vädret kommer inte att störa oss, det är vad det är.

Vi har installerat oss på hotell Marmara Hotel och rummet som ligger på våning tre är fint. Utsikt mot en sidogata, riktigt bra för oss.

Vad vi ska göra de närmaste dagarna vet vi inte. En flodtur på Donau, besök  i något termalbad kanske, muséer, kyrkor? Köpa Budapestkort så vi kan åka metro, spårvagn, trådbuss.

Gjorde första promenaden i regnet till en liten närbutik. Två öl, en salt pastej, 2 liter vatten kostade 1000 Huf (drygt tre euro).

Andra prisjämförelser: taxi från flygfältet cirka 15 km, nästan en halvtimmes tur, 21 euro.
Vi hörs i morgon – hoppas jag 🙂

Min nya telefon saknar knockouthandske och stekmätare för julskinkan

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Huh-huh! Inte visste jag att den nya familjemedlemmen Nokia E7-00 skulle vara SÅ krävande. Den har pockat på min uppmärksamhet hela dagen. Blipp och blopp säger min lilla bebis. Den pensionerade telefonen ligger bredvid bebisen på arbetsbordet och suckar lite i stil med vad-var-det-jag-sa, allt nytt är inte bättre.

Men jag ser nog också att gamlingen är nöjd. Och jag tog det som ett rop på hjälp av kommunikatorn att den ville gå i pension då displayen sade upp kontraktet.

Jag kom slutligen i kväll på att det går att stänga av bebisen, lika väl som det går att ringa och skicka sms med den nya telefonen. Allt det där med videoeditering, redigering av bilder (ni vet, man kan sätta in pratbubblor, förvränga nunorna på dem man fotograferat osv.) är ju helt kul. Att ringsignalerna är uppdelade i mapparnas mappar var också häftigt men utbudet var så enormt att jag inte orkade traggla mig genom det.
Det enda jag saknar hos bebisen är: bankomatfunktioner (t.ex. sedeluttag), promillemätare, digital stekmätare för julskinkan, blodtrycksmätare, stegmätare, elvisp och en liten knockouthandske som jag i ett oövervakat ögonblick skulle kunna rikta mot usla domare i Tors innebandymatcher.

Att resa är inte bara att vara DÄR

~ Carita Liljendahl ~ 4 kommentarer

Att resa är inte bara att åka från plats A till plats B.
Att resa omfattar också förberedelser och förväntningar.
Vår resa till Budapest bokades 7 augusti. Successivt har vi kollat bilder och information på nätet samt bytt erfarenheter och åsikter med andra som varit där. I går plockades resväskan fram.
En betydande del av charmen med att resa är ju att planera. Då man kollar vänners fotografier, ser på bilder och kartor på internet, insuper information om sevärdheter … det är då man bildar sig uppfattningar och förväntningar. Vissa infrias, andra överträffas och en del saker blir man besviken på.
Men det hör till resandets natur.
Jag älskar att resa, se nya platser, våga ta ett litet hopp ut i det okända eller in i en suspekt bar.
Har tänkt blogga från Budapest, så vi får hoppas tekniken funkar. Vi åker ner torsdag kväll 20 oktober och lämnar staden mitt på dagen måndagen den 24:e.
Och bara för den lille inbrottstjuv som tänkte ”nu är dom borta hemifrån” så kan jag säga att vi som vanligt har lägenhetsvakter.

(OBS! Flaskorna på och i vinstället ska inte med)

Hela Djurgården kan inte tas med på resan

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

– JAG vill åka med!
– Jag vill OCKSÅ åka med!
– Tomten får ALLTID åka med, det är ORÄTTVIST!
Djurgårdens invånare skriker i högan sky och jag försöker medla bäst jag kan.

– Tomten råkar nu som äldste vara självskriven för varje resa, förklarar jag. Det kommer en dag då han inte orkar resa mer och då är ni bara tre att slåss om platserna.
– Ja, men nu är det MIN tur att åka tillsammans med Tomten, gastar Älgen.
– Nähä, du var med på lyxhotellet på Skatudden, skriker Mumin.
– Jag har inte rest NÅNSTANS efter Island, brölar Lammet.

Själv minns jag inte vem som varit var och när. Jag lovar därför införa en turlista för Mumin, Lammet och Älgen. Dessvärre blir det lotten som får avgöra vem som åker med oss till Budapest.
– Hela Djurgården får inte plats på resan, säger jag så milt jag kan.

– Djurgården? Va i helvete? Va? Va? Va?
Maken är så upprörd att han nästan sätter en icke-Ikea-köttbulle i halsen. Han hejar på AIK.

Lotten gynnar Mumin. De två andra surar en stund, men då de ser att jag skrivit en turlista börjar de redan fundera vart nästa resa går. För då blir det Älgens eller Lammets tur att följa med.

Aj äm söu bjuuutifull!

~ Carita Liljendahl ~ 3 kommentarer

Silver i håret har väl alla hört talas om. Och gubbarna, de har de grå tinningarnas charm.
Jag har aluminiumfolie i håret jag. Spejsad värre som The Mother of the mothership in the universe.
Det är jätteskönt att gå hos frisören. Inte bara för att man blir fin i håret och får skön massage då håret tvättas. Hårfrisörskan fyller en stor social funktion. Där snackar man om allt.