– Den där Calle Haglund, är han nu faktiskt riktigt lämplig som europarlamentariker?

Adrian pekar på en rubrik i konkurrenten Hufvudstadsbladet. Skräpprat, läser jag.

– Vad är det för rater han tycker vi ska börja betala? Skräpp-rat? Om han tycker han är skyldig någon nånting får han tala för sig själv. Tycker han att jag också ska betala säger jag som östnylänningen, det va no skräppor de.

– Han kanske har problem med skräpp-ost också, säger jag.

– Alldeles säkert, säger Adrian. Och är man så ohygienisk kan man faktiskt betala sin skräpp-rat.

Varje gång Adrian besöker Lilla Staden morrar han i trafiken. Dels för att han anser att medtrafikanterna inte vet hur de ska gruppera. Dels för att Lilla Stadens gator liknar lapptäcken och numera ofta inte ens det.

– Också ett sätt att spara, muttrar han. Men kanske ändå inte ett så dumt sätt när jag tänker efter.

– Och hur kom du fram till det, frågar jag. Att det plötsligt är nåt positivt.

– Folk tvingas köra sakta, svarar han och bromsar in framför en stor grop på Östra Tullgatan. Satan i gatan alltså. Jag borde skaffa en begagnad bil att köra med här i Lovisa.

När vi sakta tagit oss genom gropen fortsätter han förklara.

– Stan behöver inte investera i farthinder, dom växer fram helt naturligt då det inte satsas pengar på gatuunderhåll. Inte behöver dom sätta upp trafikmärken med hastighetsbestämmelser heller. Vem fan vågar köra mer än tio kilometer i timmen här?

Adrian är arg. Hans granne har skaffat en väckarklocka som låter som en tupp.

Det är omöjligt att i skrift beskriva hur klockan låter.

– Jag borde ändå ha stulit den där bazookan från lumpen, morrar han. Då hade jag kunnat ge igen.

– Huu så du är aggressiv, säger jag.

– Jag? Tycker du min granne är klok?

– Din granne? Jag vaknade en morgon av att en katt flög ut genom ett fönster. Det var ett jävla brak och glassplitter som fyllde gården och…

– Katter kan inte flyga. Men tuppar borde kunna det. Om dom inte är fastbundna. Jag ska för fan anmäla honom för djurplågeri.

– När jag tänker efter kanske det ändå inte var en katt som flög ut genom fönstret, säger jag. Det kunde ha varit en förvirrad mås som flög in, eller en fasan.

– Kanske det är du som är den underliga grannen, säger Adrian. Som inte ser skillnad på en mås och en katt.

– Jukka och jag har kommit överens om att Lejonen ska spara på krutet,  säger jag som en förklaring till varför Finland vann med bara 1-0 över Tyskland i går.

– Sedan när har det blivit Jukka och du?

Jag låtsas inte höra vad Adrian morrar.

– Avsiktligt förlorade vi mot Danmark eftersom inget lag hittills vunnit VM genom att sopa banan ren med alla andra lag, det vill säga inget land har någonsin med rent spel gått genom grundserien och fortsättningsserien till semi och final. Nu har vi vår förlust bakom oss.

– För bara två dagar sedan hade du inte mycket till övers för den där Jukka Jalonen. Kort sagt ifrågasatte du hans kompetens på mer än ett område.

– Varför är du nu plötsligt så sur på Jukka? Jag försöker vända på steken och i stället för att se negativt på honom tänka att han är min bästa vän. Vi har samma filosofi. Spara på krutet i grundserien, sänk Sverige i finalen.

– När jag tänker efter tror jag att jag ska göra likadant, säger Adrian och ler inställsamt. Jag har en kompis som är potatisodlare och han ska sluta med sin odling. Han har ett lass PUTETER han vill bli av med och frågade mig var han kan dumpa det. Jag gav adressen till kommentator Kunnas hotell och bad odlaren täppa alla utgångar där. Men nu har jag ångrat mig och kommit på en bättre idé.

– Lägg av, säger jag.

– Hahaa, hojtar Adrian triumferande. Den där Jalonen vet inte vem han trampat på tårna. Han har satt sin sista PUTET!

Adrian suckade och stönade sig genom måndagens match i VM mellan Tyskland och Finland.
Inte så mycket för att den var spännande, han hade lagt det där åt sidan och sagt att han kan ändå inte påverka hur matcherna slutar. Jukka Jalonen tog ju inte Adrian Debutsky med i VM-truppen.

Nej. Adrian blir nervös på kommentatorn Kaj Kunnas. Härmar honom felfritt.
– Jag är nervöööös, jag är paaanisk. Jag kan inte förstå att Toni sitter där som en fiiiilbunke.

– Stöööön, tillägger Herr Debutsky sedan. Den där karln håller ju på och arbetar upp en hjärtattack åt sig. Förbannat bra att den där skadeskjutne Toni Söderholm sitter där och håller Kunnas sällskap just nu. Inte för att jag vet om han är så mycket bättre som kommentator, men läkare verkar han ha blivit.

– ? ? ?

– Ja, han började ju sändningen med att säga ”vi måste få igång hjärtat på finländarna nu”.

Den finske krigaren Pekka var hemma på permission från kriget för första gången på ett år.
Han springer upp mot huset, sparkar upp dörren, kastar av sig kläderna och sätter igång att älska med sin fru Sirpa så det sjunger om det.
Dom håller på oavbrutet hela fredagen och lördagen, äter lite i sängen och fortsätter flera dagar till på raken.
Efter en veckas vild älskog i sängen lägger sig Pekka på rygg, tänder en cigarrett och säger:
– Jo tu Sirpa, imorkon är tet sista kången tu ser mig på en vecka.
Hustrun skriker ut sin förtvivlan:
– MEN PEKKA! SKA TU TILLPAKA TILL KRIKET RETAN?
Pekka drar ett djupt bloss från cigarretten och svarar:
– Nej för tusan kvinna! Nu ska jag nulla tej pakifrån….

Källa: http://www.skrattemyndigheten.se