Månad: juli 2011

Interrail för 25 år sedan, del 4

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Torsdagen den 5 juni 1986 tog vi tåget till Monaco. Här omkring Nice och Monaco är naturen storslagen, tåget går längs stranden, skriver jag.
Vi gjorde genast av med 42 F på vykort och frimärken. Här skulle det snobbas! Alla skulle få veta var vi var.
Vi tog en buss vars slutdestination var oklar för oss, men vi visste att den förde oss närmare Casinot. När vi hade fotograferat den sevärdheten började vi leta oss mot stranden. Vi fotograferade förstås också den berömda tunneln där Formel ett-bilarna en gång om året vrålar fram.

Ute på havet guppade ett par militärbåtar. Anne sa att dom försvarar nog Monaco, men senare visade det sig vara marin flotta från USA.
Vi tänkte att vi klarar nog att sova en natt på stranden i detta miljonärernas paradis. Men ganska snart fick vi höra att sådant förfarande är strängt förbjudet.

Dock hade vi tur och erbjöds sovplatser av två personer som jobbade i en Snackbar & Pizzeria på stranden. Vi fick låna små strandhytter med toalett och dusch. Annars hade vi aldrig haft råd att övernatta i Monaco.
Tillsammans med våra nyfunna vänner gick vi in till en bar i centrum för att se VM-fotbollsmatchen mellan Frankrike-Ryssland som slutade 1-1.

Fredag 6 juni 1986
Ingen skulle väl tro oss om vi berättade att vi övernattat gratis i Monte Carlo, skriver jag.
Hela dagen lapade vi sedan sol tills vi träffade två amerikaner från fartygen som låg utanför staden. Med dem umgicks vi tills det var dags för dem att återvända till the Navy job kring tiotiden på kvällen.

Lördag 7 juni 1986
På kvällen beslöt vi oss för att åka till Nice med våra franska vänner. Där besökte vi bland annat en jättesupermarket, men fattiga tågresenärer som vi var hade vi inte råd att köpa allt det vi hade velat köpa.
Kvällen tillbringades på olika barer i stan.

Söndag 8 juni 1986
Några av våra amerikanska vänner hade lovat att vi skulle få besöka Arkansas, en av amerikanska flottans båtar. Väl där ute blev vi nästan kroppsvisiterade, men sedan visades vi artigt runt av Robert och Vinny. Jag fick en Arkansas-keps. I dag undrar jag vart den tog vägen, hade glömt bort hela episoden.

Måndag 9 juni 1986
Jag hade vaknat på natten, gått ut och beskådat de amerikanska båtarna som upplysta lika två flytande cirkustält guppade på havet. På morgonen vid 8-tiden hördes signalerna då fartygen lämnade Monaco. Det var sorgligt. Vi hade ju lärt känna några riktigt trevliga människor från USA och nu skulle vi aldrig mer få se dem.

På dagen arrangerades något slags party på stranden. Kvinnliga fallskärmshoppare landade i en cirkel på stranden, eller så nära målet de kunde, och det firades med champagne. Vi som för en gångs skull hade bett om att få vatten av våra vänner fick inte det – bara champagne!

Vi dricker champagne i solen, skriver jag. En gumma snackar om Reagan och ryssar och liberalitet, och säger att vi inte borde dricka alkohol, men det är precis vad vi gör. Sedan går vi till en bistro för att se Frankrike-Ungern i VM-fotboll och vi, Frankrike, vinner 3-0. Papin är min favorit.

Hulabaloo Karamaloo

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Du som ännu inte tittat in i den lilla bodan Karamaloo i Lovisa ska göra det så fort som möjligt. Karamaloo öppnade förra sommaren och här säljs härliga, genuina hantverk från Gambia. En klänning eller väska är inte en annan lik. Materialen är underbart mönstrade och färgglada. Och om du gillar smycken i alla storlekar och färger måste du sticka dig in i den här strandbodan i Lovisa.
Det finns allt från stora till små personliga skulpturer, nyckelringar, flätade fat.

Jag som under se senaste åren börjat hata att prova kläder tänkte att här finns ju inte ens en provhytt. Men kvinnan som sålde just då visste hur hon skulle mäta storleken utan att jag behövde kränga kläder av mig och klänningen på.
Mycket personlig service fick jag och då jag vet vem som sköter företaget samt vart pengarna går känns allt rätt.

Jag har alltid känt en dragning till Afrika och tvekade inte en sekund då rätt storlek hittades.

Interrail för 25 år sedan, del 3

~ Carita Liljendahl ~ 3 kommentarer

Tisdag 3 juni 1986
Förbaskat kallt var det på natten, skriver jag om övernattningen på Bed & Breakfast-stället i Brighton. Och ännu lyser inte solen i det här landet. Frukosten bestod av bacon, ägg, tomat, toast, marmelad, te. En tjock katt svepte omkring i matsalen.

Innan vi lämnade Brighton fick vi till puben Argyle Lounge där Paul leende blandade vodkadrinkar åt oss.
Från Brighton tog vi oss tillbaka till London och där satte vi oss på ett tåg mot Paris. Efter att ha blivit dåligt behandlade av en konduktör kändes det ljuvligt att servitören på tåget glatt serverade Smirnoff, kallade oss loves och sa you are beautiful.
Situationen blev inte sämre då jag kom i samspråk med en snygg fransman. Att Bruno inte kunde många ord engelska och jag inte många franska gjorde ingenting. Plötsligt matade han mig med kex och chokladpinnar. Förblindad av hans skönhet hade jag inte en tanke på att det hade kunnat vara knark.

Onsdag 4 juni 1986
Vi hade övernattat på stationen. Jag med huvudet i Brunos famn och Anne endast måttligt förtjust över att bli ”par”  med hans kompis Vincent. Brunos och min ”romans” slutade lika fort som den hade börjat då killarna skulle på jobb och vi skulle dra vidare in i Paris.
Eftersom vi hade vaknat klockan sex på morgonen hann vi via Eiffeltornet innan vi återvände till Gare de Lyon och tog 11.23 tåget till Marseille.

Tåget var proppfullt, bland ockuperade en skolklass en hel vagn. De enda lediga platserna fanns i en rökkupé. Men landskapet i södra Frankrike imponerade på oss. Dock blev Marseille en besvikelse. Först var vi tvungna att ta taxi till ungdomshärbärget, det låg sex kilometer utanför centrum. Där fanns inga barer och inga butiker, och vid stranden fanns det bara vindsurfare för där blåste så fick vi sand i ögon och öron. Här kände jag första gången hemlängtan.

Men tillbaka i ungdomshärbärget var allt roligt igen. Sällskap fick av Randy, Sue Ellen och Steven från USA.

Torsdag 5 juni 1986
Vi sov som två små grisar till 7.30. Jag skrev i dagboken: Det är inte varje dag man delar frukostbord med sju superfräscha amerikanska killar.
Sedan skulle vi packa, vilket alltid var ett kapitel för sig. Mitt smör från Paris hade brett ut sig i kassen, kiva, kiva…

Hela tiden träffade vi nya människor, nu en kille från Kouvola som vi vandrade med till bussen som förde oss till metron som tog oss till St. Charles-stationen. Nästa anhalt var Nice. På tåget drack vi Smirre som Anne tyckte jag hade förstört med Brunos juice, men mig gav ju drycken enbart goda vibbar.

Från Nice drog vi direkt vidare till Monaco. Föga anade vi väl då att vi skulle komma att få bo gratis där nästan två veckor.

Kriminellt att sluta tillverka sådant som fanns då jag var barn!

~ Carita Liljendahl ~ 7 kommentarer

Vardagslycka – kan vara något så enkelt som en påse popcorn. Då man är sugen på sådana, och tror att man ska nödgas ty sig till popcorn som ska tillverkas i mikrovågsugn – då kan man bli jätteglad av att hitta en påse med färdiga popcorn.
Man kan nämligen inte längre ta det för givet att sådana finns, åtminstone inte i centrumaffären. Men i dag hittade jag dessa godingar där.
Om någon vet var jag kan hitta chokladpopcorn – please let me know! Sådana fanns då jag var liten och de var SÅÅÅÅ goda!
Det är kriminellt att tillverkningen av en massa sådant jag gillade som barn har upphört. Varför finns det inte längre kaffebönor till exempel? Ni vet sådana där små karameller med chokladkaffehölje och flytande kaffe (eller nåt slags kaffesmakande vätska) i ett sockrigt innandöme.

Interrail för 25 år sedan, del 2

~ Carita Liljendahl ~ 1 kommentar

Söndag 1 juni 1986
Vi åkte alltså nattåg från Köpenhamn till Köln. Orsaken till att vi hade valt att besöka Köln var att jag ville träffa en tysk kille jag hade förälskat mig i under en Italienresa året innan. Jag hade lyckats få reda på adressen där han bodde. Vi tog till och med taxi från Kölner-domen tio kilometer bort. Men bara för att mötas av hans kompis som sa att killen jag sökte var i Kiel.
Vi tyckte det inte fanns nån orsak att stanna kvar i Köln, så vi hoppade på ett tåg som skulle ta oss till Oostende i Belgien.
Vi träffar en fransktalande man med utåtstående öron som frågar fåniga saker och inte låter oss sitta i fred. Det regnar från och med Bryssel, verkligen dystert. Och Oostende var heller ingen glädje för ögat. Ruskigt och svindyra priser för båten till Dover i England. Över 8o mark! Inga postkort, kioskerna stängda.

På båten över till England dricker vi förstås Smirre. En timme och femton minuter kvar av resan, och vi är antagligen fullast av alla på båten.

I Dover-terminalen träffade vi två engelska killar. Jag väste åt Anne att vi far INTE med mördarna nånstans.
Men hur det nu var fortsatte vi tala med Graham och Peter som snart hade hyrt en liten Fiesta. Vi åkte med ”mördarna” till London där Peter väckte sin mamma mitt i natten. Vi fick sova över hos Peter. Hans mamma gav oss snällt handdukar och en tvål.

Måndag 2 juni 1986
Peter åkte till jobbet 8.15. Vi blev kvar och sov till 10 hos dessa helt okända människor. Peters mamma sprang av och an mellan köket och vårt rum och gjorde allt hon kunde för oss. Hon till och med kuskade oss till tågstationen och förklarade hur vi skulle komma till Victoria Station.

Oj, så allt var stort, skriver jag. Vi lyckades inte låsa boxen där vi skulle förvara ryggsäckarna, så en stationsneger fick hjälpa oss (vilka ordval jag hade på den tiden!).
Vi hade tänkt se Piccadilly Circus men hamnade på Fuckingham Buckingham Palace där drottningen inte var hemma.

Sedan tog vi tåget till Brighton, där Anne tidigare hade varit på språkresa. Köpte Queens ”A kind of magic” och blev sentimentala.
I Brighton tog vi in på en Bed & Breakfast, pimplade lite Smirre och satte sedan kosan mot puben Argyle Lounge som Anne hade fina minnen från. Efter en liten pubrunda var vi också runda, under fötterna. Vi satte nyckeln i fel dörr i härbärget, men gubben som öppnade bara skrattade.

Interrail för 25 år sedan, del 1

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

Min dagbok är en skatt. En källa till glädje. Den väcker alla möjliga minnen. Ibland skapar den också skammens lätta rodnad på mina kinder. Vissa saker minns jag väl. Andra får mig att utbrista ”Nääe, var det verkligen så där”, och så undrar om jag inte i alla fall överdrev lite den där gången som jag plitade ner det där.

30 maj 1986 var en stor dag i mitt då 24-åriga liv. Det var då min första Interrail-resa startade. Jag åkte i väg med blott 17 år gamla väninnan Ann-Louise. Dagen innan hade jag sagt adjö åt bland annat mormor, som med tårar i ögonen gav mig ett resebidrag. Kanske hon trodde det var sista gången hon såg mig…

Vi tog Silja Line över till Stockholm och bland det första vi gjorde var att köpa en flaska Smirnoff. Det märket ville vi helst ha också därefter, bland annat i Monaco på midsommaren, minns jag.
Vid 20.55-tiden skriver jag plötsligt på finska i min dagbok! Vi får inte somna före klockan 23, då ryker hela Finlands rykte och resan är förstörd!

21.40 Väntar bara på att vi ska komma till Stockholm-Köpenhamn-Köln, och sedan till södern för att släppa loss.
Lite senare på båtens diskotek träffar vi amerikaner från Michigan som tror att det finns massor med strålning överallt i Finland på grund av Tchernobyl.

Lördag 31 maj 1986
Vi vaknar med stela leder efter att ha sovit dåligt då nån full finne pockat på vår uppmärksamhet nästan hela natten. Det fanns ju sleep-ins på den tiden, vi kallade dem sovbunkrar, tvåvåningssängar om jag minns rätt.

Ryggsäckarnas selar skär in i axlarna, men vi älskar att resa, skriver jag.
Utan större malörer klarade vi oss till Centralstationen, men där stötte vi på vårt första problem. Det fanns inte en enda plats på ett tåg till Köpenhamn, så vi trodde vi skulle tvingas åka i olika vagnar till Helsingborg. Och som två räddande änglar dök de amerikanska killarna som vi hade träffat på båten upp. Mark och Steven sa att vi kunde åka till Malmö och sedan ta flygbåten till Köpenhamn.

På båten fanns en läbbig svettig gubbe som tafsade på alla, mest på män.

Sedan blev det tåg från Köpenhamn till Köln och vi delade vår lilla burk till sovvagn med 29-årige Walt från Oregon, USA.
Tänk så fördomsfritt och oplanerat jag reste på den tiden… man tog dagen som den kom och det var bara att gilla läget 🙂

Missa inte del 2 som publiceras i morgon 28 juli!

Värdetransportrånarna fick tji!

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Häromdagen ringde en operatör till mig. Operatören meddelade att jag inom kort skulle få ta emot en värdetransport. Det var mycket fifflande med koder, socialskyddssignum och samtalet bandades.
Jag såg framför mig den svarta bepansrade skåpbilen och vakterna med vapnen.
När papperet med de viktiga uppgifterna anlände undrade jag varför jag var tvungen att ta mig till posten i Lovisa mitt på ljusa dagen. Där skulle ju alla se mig och alla vet ju också att värdetransporter helt fräckt rånas, just det – mitt på ljusa dagen.
Modigt åkte jag i väg. Men hur jag än spanade mellan träden i parken såg jag ingen värdetransportbil. Kanske den hade kört in i ett underjordiskt garage? För att få försändelsen kunde jag inget annat göra en gå till tanten bakom disken inne i postkontoret. Mot en liten symbolisk betalning överräckte hon ett brunt paket åt mig.
Hahaaaa! Värdetransportrånarna som låg och ruvade i buskarna fick tji. Ut vandrar jag med ett vanligt brunt paket. Genialt av posten!

MC-gäng intog terrassen

~ Carita Liljendahl ~ Lämna en kommentar

Fördomsfull? Jag? Nej då – aldrig! Jag bara kollade så där
i förbifarten, i största allmänhet alltså, att de största sedlarna vi hade fått in i kiosken låg i säkert förvar och inte vid dagskassan. Mobiltelefonen puttade jag längre in på hyllan och väskan med den bärbara datorn åkte längre in under bordet.
Och så smygfotograferade jag. För att jag inte vågade fråga om jag får ta ett kort på gängmedlemmarna.
För visst pirrade det lite av spänning i kroppen när motorcyklisterna från Tartu Hangaround Estonia League anlände till Playa del Lovisa.
Sedan var det jätte roligt att få servera kaffe och tillreda köttpiroger åt det trevliga gänget. Några köpte till och med glass.

Och jag kom i håg en sommar för si så där tio år sedan. En mc-knutte med stor cykel brummade in på parkeringen. Andra gäster kunde inte låta bli att antingen stirra eller också lite försynt spana och undra vad det var för en kriminell typ. Skulle han dra fram k-pisten, eller…?
Så jag vet inte om folk blev besvikna eller inte men det enda som hände var att mannen pep fram fem ord: Kunde jag få en vaniljpinne?

Tyst minut klockan 13 i Finland

~ Carita Liljendahl ~ 2 kommentarer

I dag klockan 12
i Norge, i Sverige och i Danmark hålls en tyst minut för att hedra dem som föll offer för Breiviks attentant. Den tysta minuten infaller klockan 13
i Finland.
Jag hoppas att så många som möjligt kan vara med och hålla den här tysta minuten. Jag vet att yrkeschaufförer inte kan stanna mitt på motorvägen, ambulanser kan inte sluta rulla, flygplan kan inte landa för en minut. Men vi som kan vara tysta en stund klockan 13 i dag borde vara det. I affärer, på torg, hemma hos, på badstränder, i hotell, på servicestationer, i ladugården… ja, det finns många platser där vi kan visa att också vi har berörts av det som hänt.

Uppdaterat inlägg.
Så här gjorde vi i kiosken. Eller nästan. För bilden är rekonstruerad. Vi drog ner luckan, satte lappen mot fönsterrutan, släckte belysningen och stängde dörren. Sedan gick maken och jag ut på gräsmattan. Där höll vi om varandra och mina tårar började rinna. Vi har ju varandra. Men tusentals av människor miste nära och kära den 22 juli i Norge.
Att hålla kiosken stängd fem minuter var det minsta vi kunde göra. Tillsammans med några släktingar och vänner ägnade vi en tyst minut till att tänka på offren och deras anhöriga.