Jag önskar att det kommer en dag då jag helt öppet kan skriva om allt. Både om saker som gör att jag sprudlar av glädje och som sådant som gör att jag känner mig ledsen och nedtryckt.
Många av mina följare, speciellt läsare i Sverige, skriver ofta till mig ”det är din blogg, du skriver vad du vill, det har du rätt till, de som inte gillar dig kan sluta läsa”.
Ack om det vore så enkelt!
Hur jag än gör finns det alltid personer som kan uppfatta det jag skriver på fel sätt. Vilket får mig att undra om vi i lilla Svenskfinland är mer känsliga än andra? Och om ankdammen är så jäkla liten att det finns personer som tycker att de har makt tysta mig.
Jag har vägt mina ord här på guldvåg de senaste två åren, men ändå fått höra bland annat av före detta chefer att det inte passar sig att jag skriver si och så på min blogg. ”Folk tar åt sig” har jag fått höra, eller ”jag har fått reaktioner på ditt inlägg”.
Tar jag upp mobbning, avundsjuka, missunnsamhet, förtal och annat som jag upplever att jag har blivit utsatt för är det också känsligt.
Mest blir det så att jag visar fina fönster och vackra väggar, blommor och blader och vyer från Lovisa. Jag berättar om hur glad jag kände mig då jag körde hem från Liljendal i dag och såg tre svanar i skyn. De tog sannerligen fågelvägen mot Lovisaviken, för mig dröjde det längre att nå dit.
Jag fick höra ”Jotain niin oikeaa” på Radio Aalto och minnen från min härliga sommar väcktes. Det var första gången jag lyssnade på låten efter en fyra veckor lång paus.
Jag kände mig tacksam och lycklig.
Men ibland skulle jag också vilja skriva om så mycket annat.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Hur kan nån tycka att du inte skulle få skriva vad vill känner på din egen blogg??Det kan inte jag förstå,det är ju sådant vi vill läsa, inte vet jag om det ger så mycket att läsa om dittan o dattan jag tycker att du som begåvats med skrivandes konst skall fortsätta med det och jag vill läsa om sådant som har nåt innehåll ,och stör det nån så logga ut då!!!!
Jag tror att det handlar om att någon kan känna sig träffad.
Någon läsare blir upprörd för att berättar att jag har blivit elakt bemött, behandlad som luft eller att en chef har sagt att jag bör låta bli att skriva om vissa saker på min blogg eftersom jag är en offentlig person, osv.
JAG förväntas alltså ta hänsyn, medan de som inte är schyssta mot mig ska skyddas.
Känns lite snedvridet ibland 🙂
😍 Förstår exakt vad du menar. Själv är jag likadan, fast jag har börjat kunna öppna mig mer och mer … dock så har jag vissa bitar som jag ännu bevarar för mig själv, pga att jag vet att det finns snokare från mitt gamla ”liv” med exet … inte för att jag är rädd, då jag inte gjort något ont, men jag skyddar den nya kärleken och mina andra nära. Fast egentligen, det jag undviker att skriva borde vara en bagatell, fast det är känslosamt. Ändå behöver nog gå ett bra tag till innan jag gör det. Även om det är 11/2 år sedan vi separerade … konstigt det där.
Ja, här trippar vi båda på tå och tar hänsyn till höger och vänster 🙂
Upplever inte att du nånsin skrivit nåt elakt, du heller.
Hoppas du kan bli allt mer öppen – och behålla balansgången!
Kram!
Hoppas jag med … men ibland brister gränsen nästan, när vissa av de ”andra” kommer in i butiken … vet inte om de vill snoka för att skvallra, eller om de bara rent av tycker om mig och vill se om jag mår bra … har aldrig frågat och kommer aldrig göra. Dock är de, de få som jag har tyckt om och saknat efter slutet, fast jag vet att det är exets vänner som jag lärt känna under de sju åren, men de verkar förstå. Jag vet inte … vi har inte pratat om det när de kommit och sagt hej. Om det är snokeri eller ej, vet inte jag. Men jag vet andra som läser bloggen som inte är mina vänner, men snokar på ett eller annat sätt.
Ja, nog finns det ju många som läser våra bloggar och aldrig kommenterar här eller som på annat sätt inte ger sig till känna. Jag tror att de också hör till dem som kritiserar, vände sig till ex-chefer för att få mig tillrättavisad. Dels nyfikenhet alltså, dels ett behov av att visa att man har makt och kan kontrollera.
Men sedan finns det ju härliga människor som kommer fram och säger att de läser våra bloggar, fastän de inte skriver kommentarer. Folk som vågar ge sig till känna alltså.
Att en del människor tar åt sig, det går inte att undvika. Någon kanske känner sig trampad på tån, fast det inte var menat så. Fanns där inte några missförstånd skulle vi aldrig ha några gräl.
Den är svår, den där balansgången. Det skrivna ordet. Om man säger något, kan man neka till att det har jag aldrig sagt. Men inte det skrivna, det står där och glor.
Jag undviker att skriva om negativa saker, därför att nära och kära läser min blogg. En del är för privat. Då får man vara anonym och det vill inte jag.
Så, till saken. Återigen – det är din blogg. Och dina gamla chefer har du inte längre. Du är en självgående kvinna.
Trevlig lördag och kram ❤
Ja, det där med gamla chefer är ju skönt, jag behöver inte bry mig. Samtidigt vet de, om de läser det här, att de varit med om att säga att jag inte får skriva om jobbet på bloggen, eller att jag borde tänka om jag ska vara så privat, vem sårar jag osv.
Själv tycker jag att jag varit snäll i överkant här, för det är inte min stil att skriva elakt – däremot gärna om mina känslor, vilket är nåt helt annat.
Men en balansgång som du säger.
Lördagskram ❤
Du får kanske gå på din magkänsla
Det är en evig balansgång…
Jag är – – – – arg. Måste skriva ett mail. Punto.
Mejl är ju ofta bäst – om man är arg av olika orsaker – för nog måste man väga sina ord på bloggen 🙂 Kram!
Instämmer till fullo med det du skriver; det är svårt att kunna vara så ärlig som man ibland skulle önska i sin blogg. Ibland skriver jag några sidor bara för mig själv, för att lätta på trycket.
Kram till dig!
Jag skriver i min privata dagbok precis vad jag tycker och om allt som trycker – DEN skulle nog inte kunna gå i tryck utan att såra andra 🙂
Kram till dig också!
Vet att du älskar ditt Lovisa. Nackdelen med att bo och arbeta på en så liten ort är att alla känner alla. Å visst är du till viss mån en offentlig person. Det är ju självklart att man inte skriver negativt om sitt jobb, för då kan man få sparket, vilket har hänt i Sverige, å med hel rätt.
MEN nu är du frilansare, det är din blogg! Att man inte hänger ut andra personer, sårar dom med mera är ju självklart, men du borde bry dig betydligt mindre om vad andra tycker och tänker. Antingen är du innerst inne väldigt osäker eller så vill du vara alla till lags. Det första kan du jobba med, det andra ska du absolut inte eftersträva. För då ryker din personlighet, som du ju ändå har!!!
Jo, precis så är det – inte ska man skriva negativt om jobbet och det gjorde jag inte heller. Jag skrev bland annat att jag var glad för att jag hade fått andra uppgifter då jag inte är så jättebra på att skriva nyheter. Men det kan förstås tolkas som att jag inte GILLADE det jag gjorde innan, vilket inte var fallet. Jag var bara nöjd med att jag fick uppgifter som passade mig bättre.
Jag är innerst inne osäker och jag vill inte såra folk, så du har rätt där med.
Förnuftet säger att man inte kan vara alla till lags, än mindre vara omtyckt av alla.
Den stora frågan är hur man ska reagera då det OMVÄGAR kommer kritik på bloggen, dvs som då förr, via en chef – de som klagat har inte varit rakryggade nog att komma direkt till mig. Det var därför jag upplevde det som tillrättavisande och mästrande, och även fegt.
Det beror väl på om du skriver för tidningen här eller om du skriver i egenskap av privatperson?
Det kommer alltid att finnas folk som väljer att läsa in saker i det skrivna ordet, att deras bagage speglar det dom läser men om man ständigt gör andra människors problem till sitt problem så blir det inte mycket gjort. Men det handlar även om att veta vem man själv är och vad man står för, när man gör det så vet man precis vad man kan skriva och inte skriva och vad man ska bry sig och inte.
Kloka ord!
Jag skriver i egenskap av privatperson här. Tycker ändå det är roligt att ibland berätta vad jag upplevt i mitt omväxlande jobb, förr som anställd reporter, nu som frilansjournalist.
Mest skriver jag ju om lättsamma saker, inte tar jag upp andra människors problem här. Det vill säga, det här är inte ”den andra tidningen” – det här är en privat blogg. Så här kort sagt.
Bästa Carita, börja skriva en dagboksroman ock publisera den ändast till din bästa trovärdiga vän- vänner fast dagligt, innan du en dag ger ut din roman. Kunde kanske fungera 😊
Jag skriver ju dagbok och har tänkt att jag någon gång i framtiden kunde ge ut antingen en roman, med fiktiva personer, som berättar om en skilsmässa – eller en mera faktabaserad bok där även terapeuter skulle säga sitt.
Men det får vänta ett tag ännu.
Det jag skulle vilja skriva mer om på bloggen nu är hur roligt jag har på jobbet i dag 🙂
Folk är väldigt lättkränkta när det gäller allt möjligt, kanske de som är det också är så egenfixerade att de inte kan se saker i ett större sammanhang. Låter snarare som att de behöver jobba med sig själva än att racka ner på din blogg, såvida de inte kommer med konkreta godtagbara förklaringar om varför. Förstår att det är en svår balansgång. Jag måste tyvärr också välja min ord ibland mest för jag vet att även jag har människor som förmodligen skulle ta väldigt illa upp, samtidigt är jag ju jag och jag har också känslor och det är ju mina upplevelser jag vill skriva om. Ibland är det skönt att få uttrycka dem i text och få peppande kommentarer från människor som kan känna igen sig. Jag håller på dig! Kram från södra Sverige där det också finns en hel del människor som känner sig kränkta över allt mellan himmel och jord. 😉 ❤
Tack Fru Månsson! Känner igen mig i alla dina tankar här. Tror att de som rackar ner på mig har problem själva.
Känns också konstigt att bara få signalerna via chefer, inte direkt från dem som känner sig ledsna. EN person har tagit kontakt och undrat om jag skrev om hen, men det gjorde jag inte, hen bara trodde att det var så för att det jag skrev om hade kunnat handla om hen också… så där ser man.
Att få uttrycka sig hjälper mig, dels får jag ut glädje och sorg, dels styrka via kommentarer av bloggvänner.
KRAM bästa du ❤
Kram, kram 🙂
Det är säkerligen är lättare att blogga när man bor i storstan.
Det finns ju det fria ordet som gäller väl även i Finnland och Lovisa.
Kanske är finnarna är lättare att kränka och de läser mer mellan raderna än vi andra gör. Jag vet att många har två bloggar, en för att skriva under antaget namn, eller att man i inställning gör vissa inlägg privat och behåller den privat eller bjuder in goda vänner med lösen för att kunna reflektera över saker. Det är svårt och ohälsosamt att hålla mycket inom sig. Man måste få ut saker för att kunna läka och må bra igen.
Ja, du har rätt. Lättare att blogga, ta alla möjliga bilder av okända personer, då man själv är rätt anonym i en storstad.
Ändå älskar jag ju min lilla hemstad.
Det där med att ha två bloggar, en där man har ett alias och ingen känner en – vore ju en idé!
Samtidigt vill jag kunna vara öppen och ärlig. Just för att, som du säger, få ut saker och ting och kunna må bra.
Tack för att du kommenterar och delar med dig av dina tankar!
Då får du vara en pionjär som bryter mark. 😍
Kram!
Det vill jag också vara.
Tack för att du stöder och ger så många råd ❤
Det är så litet så.
Kram!
Kram!
Jag håller med de flesta ovan- och det finns så många olika sidor av allting. Jag tror att man får följa sin egen röst helt enkelt- det finns ingen som vet eller riktigt kan förstå det vi går igenom. Därför får man lyssna på råd, känna efter och sedan göra. Eller bara göra- utan att tänka efter.
Så följ ditt hjärta! Skriv det du vill- du vet ju att det blir konsekvenser av en del av det du skriver-men så länge du vet det och är beredd så går det!
stor kram
Det bästa med bloggen är ju alla vänner jag fått, alla som delar med sig av erfarenheter och råd.
Jag vill följa hjärtat och har för det mesta mod att göra det, inte alltid… men oftast. Och vill uppmuntra andra att göra samma.
Kram till dig ❤
Varför inte börja skriva en bok, du är säkert snabb på att skriva! Eller så skriver du ett filmmanuskript för framtiden. Allt för att skriva av dig och få ner dina upplevelser.
Jag har min dagbok från den värsta tiden som stöd, annars skulle jag redan ha glömt en hel del.
Mycket möjligt att det blir en bok en dag, men just nu känner jag att varken tid eller ork för det finns. Få se!