Trees on Tuesdays – men var finns han?

Det är bra att de flesta dagarna känns som bra dagar, eller ganska bra dagar.
Jag övar mycket på tacksamhet, att känna den – trots att livet inte alltid är lätt.
Vi har det bra i Finland, jämfört med hur vardagen ter sig i många andra länder.
Jag är, såvitt jag vet, frisk. Har ben som bär mig.
Jag har tak över huvudet, mat för dagen, ett givande jobb och många vänner.

Men just i dag känner jag mig ensam, och innerst inne vet jag själv varför det är så just i dag.
Allt oftare tänker jag nuförtiden… åtta år… och även tre månader över åtta år, har jag varit ensam.

Den första tiden behövde jag det. Ett par år behövde jag det, för att komma över smärtan efter skilsmässan.
Såren plåstrades tillfälligt om med korta förbindelser, via vilka jag förstod att det var möjligt att träffa andra.
Men det fanns inget djup i allt det där. Känslan av tomhet och otillräcklighet kom alltid tillbaka.

Det är skönt att gråta ibland och jag vet att också den här känslan går över.
Kanske jag inte behöver längta för evigt. Kanske den där intelligenta personen med den speciella humorn och värmen finns.
Eller ja, jag vet att han finns… men kanske han också någon dag finns för mig?

Tänk att få känna hans hand i min. Hans arm runt min axel eller midja. En kropp mot min och en kyss i nacken.
Jag är bara en människa med känslor då jag saknar just det.

Efter en lång sovmorgon

… går det bra att tillbringa en stund på balkongen och enbart betrakta moln. Det är skönt där ute nu, +22 grader. Tankarna kan flyga hit och dit.

Eftersom jag skrivit ganska mycket om mina känslor här, på senaste tid och genom åren, spinner jag vidare på det.

Om någon nu tror att jag inte längre är singel, att jag har hittat kärleken, en partner, så måste jag tyvärr säga att så är inte fallet. Jag har endast tinat upp. Insett att jag inte är djupfryst längre 🙂 Det finns känslor inombords och jag har känt väldigt mycket de senaste sex veckorna.
Jag hoppas det kan fortsätta så.

Och så syr jag också in Dagens fråga hos Orsakullan här:
Porslinsblommans dag idag, finns det en hoya/porslinsblomma i hemmet?
Svar: Jag hade genom tiderna en som var mycket gammal, en växt som gått i arv. Den klarade till och med flytten till Sverige och hem igen, och flera flyttar efter det i Finland. Men för ett par år sedan var dess saga tyvärr all och jag saknar den. Kanske ska skaffa en ny?

Jag känner – jag lever!

Denna balsmamin hör inte till det invasiva arterna såvitt jag vet. Hur som helst sprids den inte från krukan på min balkong. Fröna fick jag ifjol av Inge-Maj, och för mig är det ett litet skärt under att det från dessa små frön vuxit upp så här fina blommor ❤

Jag har suttit på balkongen ikväll och njutit av svalkan. +19 är ju rena himmelriket och nu mot natten ska det gå ner till +16 och rentav +13. Vädringsfönstren är öppna!

Ett tiotal tomater på kommande. Tycks dröja innan de blir röda, men vem har brådis?

I lördags innan jag somnade rann varma tårar längs mina kinder. Ikväll likaså.
Det är skönt med varma tårar. De bara stiger upp i ögonen och rullar ner. Det är ingen hysteriskt hulkande gråt som gör ont i halsen.

Jag skulle gärna skriva om allt som bidragit till att jag känner det jag nu gör, men för tillfället är det helt omöjligt.

Det enda jag kan skriva är att jag är oerhört tacksam för att jag får uppleva det jag upplever nu.
Jag tror att alla känslor, hela spektret, kommer fram nu då jag fått ha ”semester” några dagar. Jag har haft tid att känna efter, tid att gå in i mig själv, tid att fundera vad jag vill göra med resten av mitt liv.

Vad som än händer efter en vecka eller två, under sensommaren eller hösten – vågar jag säga att den här sommaren är den bästa jag upplevt på åtta år.

Jag gillar kontraster

Mörka moln har hopat sig vid horisonten åt olika håll flera gånger i dag. Jag tycker om kontrasten som solen skapar. Då solen väl gått bakom moln själv ser det inte lika dramatiskt ut. Nu har jag solen mot väst, bakom min rygg. Mot öst ser det hotfullt ut.

Något regn har ändå inte kommit. Hörde på nyheterna i går att Sverige skulle drabbas av oväder.

Fick undan en del tidningsjobb på förmiddagen. Samma dag som Nya Östis kommer ut börjar jobbet med följande veckas tidning. Sedan hade jag min varannan-vecka-massagedag och ikväll ska jag ännu ge ut lite texter, planera de två kommande tidningarna och även ett nästan dagslångt möte som vi har i morgon.

Min massör är en underbar kvinna och en ”gammal” vän från skoltiden. Hon lär mig knep och ger mig verktyg för att hantera olika situationer i vardagen och i livet överlag.

Jag vill bli mera öppen, skaka av mig det pansar jag av någon anledning bär på. Ett skyddspansar som mycket väl kan finnas kvar även från tidigare liv, om man såsom jag väljer att tro på att vi haft sådana.

Olika motgångar i livet, till exempel då jag blivit övergiven – och då handlar det inte bara om före detta förhållanden – har också bidragit till att jag skapat detta pansar, så att jag inte ska kunna såras och skadas hur lätt och hur ofta som helst.

Nu återstår det att se om verktygen jag fick leder till något intressant 🥰

Stenläggningen nästan klar

En månad har det tagit att få bryggan och stenläggningen nästan klar. Svettigt värre 😀 Några hus har jag byggt här och där, en fyr och ett par båtar är också nästan klara. men mycket återstår. Bland annat att skapa himmel och hav 😀

Ett utomordentligt sätt att koppla bort jobb och andra ”måsten”. Den här dagen har jag varit extra känslig och blivit ledsen ett par gånger.
Att vara en high sensitive person har sina sidor. Men det har också sina fördelar om man lär sig hantera HSP på rätt sätt.

Det var ett tag sedan jag grät, men i kväll föll några trötta ledsna tårar.
Jag tränger inte tillbaka dem, förnekar inget, försöker bli bättre på att förstå mig själv varje dag.

Att du ORKAR vara positiv

… kan jag få höra ibland. Det finns människor som tycker att jag skulle vinna på att vara negativ. De talar om den hälsosamma effekt det lär ska ha att låta negativa känslor komma ut.

Och det är helt sant. Allt det svåra, negativa, arga och tunga man eventuellt bär inom sig – det SKA ut. Men man har ju rätten att välja i vilka forum man låter ilskan pysa ut.

Många häver ur sig ilska på sociala medier och tycker det är en bra plats där man kan kritisera andra. Man gör det för det mesta i sitt eget namn, men inte ansikte mot ansikte med dem man kritiserar.

Jag väljer, för min egen skull, att alltid åtminstone försöka se det positiva. Jag mår själv bättre då. Jag vill också uppmuntra andra, säga snälla saker, stötta och finnas till. Till och med fastän det i enstaka fall lett till att jag fått skit i nacken. Välmenande personer är lätta att utnyttja, att frysa ut och att förtala – det är sällan snälla personer ryter ifrån.

En gång skapade jag en grupp på Facebook. Då jag slutade med verksamheten inom gruppen bad andra personer mig om att ge över administrationsrättigheterna till dem. Jag tvekade men gick sedan ändå med på det. Så fort som jag hade gett rättigheterna ifrån mig blev jag blockerad och kunde inte längre delta i diskussioner eller gilla inlägg där. Flera år efter att det här hände fick jag en fråga, ”varför skriver du eller gillar du inte längre något där?”

Samma gällde några personers inlägg som jag förut hade gillat och uppmuntrat. Personerna hade blockerat mig för att de tyckte att jag var ”äckligt positiv” och nu skulle jag få stå där med mitt ”så kallade stora hjärta”. Jag skulle inte tro att jag hade några vänner…

Alla kommentarer, privata mejl och Messenger-meddelanden har jag förstås sparat, om jag någon gång skulle behöva bevisa att den här formen av trakasserier förekommit.
Men för det mesta försöker jag intala mig själv att ställa mig ovanför den här formen av utstuderad vuxenmobbning.

Strunta i gnäll – eller prata om det?

När sommaren är som vackrast.

I huvudsak strävar jag till att hålla den här bloggen positiv. Lyfta fram saker som gör mig glad, publicera bilder från Lovisa, peka på det fina och det sköna.

Men livet är ju inte bara en dans på rosor, där finns den där törnen som vi alla känner till. Och jag har skrivit det förr – att min blogg blir opersonlig om jag bara visar fina fönster, vackra väggar och hur-galet-som-helst-bilder. Söndagsskyltar och Glad måndag i all ära, men lite mera djup vill jag bjuda på ibland.

Därför skrev jag i går på Facebook så här efter att ha sett ett bra tv-program: ”Samtal om livet är SÅ bra. Lars Lerin också. Så många kloka saker sa han. Strunta i vad andra tycker. Något som känns extra aktuellt för mig i dag 🙄Och det har inte med Pin-up att göra, för där har jag fått massor av fina tillrop. Men tidigare i dag fick jag ta del av en hel del negativt gnäll. Lovisa-syndromet? Avundsjuka och missunnsamhet 😥

Kommentarerna lät inte vänta på sig, och jag tackar för alla! Jag förstår också dem som är välmenande och säger att jag ska strunta i sura kommentarer, för att de som måste kritisera kanske mår dåligt själva. Jag ska inte låta mig sugas med i det negativa. Kloka ord som jag för det mesta följer.

Men det finns ett MEN.

Ibland anser jag mig ha rätt att berätta hur jag känner mig. Sopar jag bara allt under mattan, vänder jag allting ryggen – då växer det svåra, det som gör ont och som gör mig ledsen, så att det slutligen blir en stor klump som gör mig sjuk.

Allt för många av oss biter ihop, visar en fasad utåt, som om vi var gjorda av teflon, som om inget och ingen lyckas såra oss för att vi är så tuffa och coola.

Skitsnack, säger jag. Vi har alla känslor, och inga känslor är någonsin fel.
Låt dem komma ut, prata om dem och våga visa din sårbarhet.
Det om något är styrka.

Ett tydligt vårtecken!

Mina fina vän Saga-cykeln ❤ har tagits ut ur vinterförrådet hos min mor.

För ganska exakt tre år sedan köpte jag en ny cykel. I slutet av mars var jag ute på en av de första turerna med den. Då jag påminns om något som hände hösten 2013 eller våren 2014 går mina tankar ofta, men inte alltid, till skilsmässan. Jag blir inte ledsen mer, men tanken kommer oundvikligen – alltså i stil med ”då jag skrev det där var jag glad, lyckligt ovetande om vad som hände bakom min rygg”.

Nuförtiden stannar allt vid en ganska flyktig tanke. Det är ju ett minne som för evigt kommer att vara kopplat med ett visst datum, och en viss period i mitt liv. Det går inte att sudda ut och varför förtränga? Det är trots allt bara tankar.

På Facebook blir vi ju också påminda om minnen. Vad hände för ett år sedan, för två år sedan, för fem år sedan – beroende på hur länge vi varit med där. De minnena är oftast väldigt roliga att titta tillbaka på.

Ännu är det rätt smutsigt och grått i naturen. Men om några veckor ska det väl redan vara lite vackrare?

Här är två bilder tagna vid och från bron som går över ån till stadsdelen Garnison. En del av den bildar en ö som är omgiven av två åar. Ån delar på sig ett stycke norrut och flyter sedan ihop igen ett stycke söderut och vattnet rinner ut i Lovisaviken.

Våga prata, lyssna, gråta

Ser på Tillsammans mot cancer på Sveriges TV4 i kväll.
Blir väldigt berörd av alla öden där. Men speciellt av den berättelse som mannen som miste sin hustru och som blev kvar med två barn i tonåren hade att berätta.

De valde att prata öppet om allt. Om rädslorna innan hon gick bort, om sorgen efteråt, om saknad, om ilska, om kärleken de fortfarande känner … ja, de pratar moget och finstämt om precis allt som har med sjukdomen att göra.

Även om jag själv inte drabbats, kan jag säga att jag kanske är en av dem som får cancerbesked i morgon – och om det är så, då vill jag också vara en av dem som talar öppet om precis allt.

Men samtidigt härmed sagt. Alla gör sina individuella beslut. Och alla har rätt till dem och till sina känslor.

Livet. Det är här och nu.
Livet. Det är här och nu.