Fars dag med besök på kyrkogården

Ganska många tända ljus på gamla kyrkogården, fastän det inte syns så bra på bilden. Det är fars dag i Finland i dag. Min pappa har varit borta sedan 9.4.1978, en dag som för alltid är etsad i mitt minne. Pappa bestämde sig då för att han inte orkade leva längre. Jag skulle fylla 16 år följande månad.

Självmord blir trauman som många personer bär med sig sitt liv ut. De formar generationer av människor. Så många som har drabbats på olika sätt, och ändå upplever jag att det här är något vi fortfarande håller tyst om. Kanske det på något sätt är förenat med skam.

Alla har sina orsaker att inte prata om nära och kära som fattat beslutet om att ta sitt liv, och det får vi acceptera och respektera. Alla har sitt personliga sätt att sörja och bearbeta sorgen. Så ska det få vara.

Jag har valt att tala om det här alltid då det är möjligt. Men jag möter ju också människor som inte vill ta del av andras erfarenheter på detta plan. Då får jag förstå det och hålla tyst.

Sedan finns det tack och lov även människor som stöttar och som gärna sätter ord på sina känslor. Vare sig de upplevt det hemska själv eller inte, men som på något sätt ändå varit med om det som för alltid lämnar spår i vårt innersta. Det finns ju så många frågor vi aldrig får svar på. Men man lär sig leva även med dem.

Pappa ❤ Du är älskad och mycket saknad ❤ Du och mamma gav mig mitt liv, och jag är tacksam för de femton år jag fick tillsammans med dig. Vi ses nån gång igen, nånstans.

38 reaktioner på ”Fars dag med besök på kyrkogården

  1. Att avsluta sitt liv måste vara ett svårt beslut och vi måste bli bättre på att prata om detta. Mina erfarenheter är arbetskamrater vid två tillfällen. Båda unga tjejer och jag tyckte vi skulle sett det.
    Har tänt ett ljus hemma för pappa som gick bort 1963 då jag var 12 år. Det var cancern som tog honom.
    Kramar från oss

    1. Du har SÅ rätt min vän ❤ Vi måste bli bättre på att prata om det här.
      Ingen mår bättre av att hålla inne med känslorna. Ibland kan vi behöva tid, innan vi kan tala med andra om allt.
      Men den dagen kommer, då vi behöver lätta på locket, när något kokar där under.
      Gör vi det sedan på en blogg, eller med nära vänner hemma, eller hos en terapeut, det kvittar… bara vi får utlopp för våra känslor.

  2. Att behöva uppleva ens pappas självmord när man är 15 år borde aldrig ske. Inte tidigare eller senare heller för den delen. Så tragiskt och hemskt både för dig och din mamma.
    Kan inte ens föreställa mig hur ni reagerade på din pappas självmord, för precis som du säger – sådant vill man helst inte prata om. Det anses vara skämmigt och pinsamt.
    Tror absolut att den hemska händelsen har präglat ditt liv, det vore märkligt annars…

    1. Ja, det här har varit, och är kanske ännu i viss mån, ett trauma för vår familj men det fanns också många andra som kände min pappa och som minns den där dagen.
      Jag har lite börjat förstå vad som kanske var orsaken till allt, men jag kommer aldrig att få svar på alla frågor, och det har jag också accepterat.
      Att få skriva om det här och tala om det, med dem som orkar och vill, hjälper mig. Så tack för att även du läste och kommenterade ❤

  3. Heipp.
    Bra att du skriver om pappas bortgång. Det är en tröst för många.
    Min far dog ett år tidigare. Han var född 1922, var flera år i kriget. Ett sjukdomsanfall hemma. Något som följer med mej hela livet. Men glad att vi fick 14 år tillsammans😊

    1. Tack Roger för din kommentar här, den värmer ❤
      Jag visste inte att du hade mist din pappa då du var lika ung som jag.
      Ja, de här upplevelserna, minnena, är något som följer oss hela livet.

  4. Så ung du var, så ung din far måste ha varit. Ett trauma som aldrig går ur men som helt säkert är lättare att bearbeta om man vågar tala om det. Jag tycker att det är så det ska vara men jag vet ju, liksom du, att alla vill inte, klarar inte av att tala om självmord. En svår nöt att knäcka med så mycket känslor av olika slag i bakgrunden.
    Ha det fint och tack för att du delar med dig av det smärtsamma.
    Jag är säker på att det ger tröst och styrka till andra som har varit med om liknande.
    Karin

    1. Ja, pappa skulle ha fyllt 54 då. I dag när jag själv är 60 känner jag ju att livet inte ska sluta med självmord vare sig man är 15 eller 30 eller 50…
      Men den som fattar det beslutet ser ofta ingen annan utväg.
      Att prata om det här, är enligt min åsikt en utväg, nåt slag av hjälp för mig och för andra.
      Kram till dig och tack för din kommentar!

    1. Tack ❤ Din omtanke berör. Det här är en sorg jag och många andra lever med, så länge som vi lever.
      Hans val, hans bortgång, präglade mig i mycket. Att bli övergiven av någon jag litar på och håller av har varit svårt – och jag har blivit det många gånger i mitt liv.
      Men – jag har klarat mig, och vuxit som människa, tror jag.

  5. Att uppleva det när man är 16 år måste vara fruktansvärt. Det är en ganska känslig tid i livet redan.
    Min pappa dog 1975. Tänker fortfarande nästan varje dag på honom. I Tyskland är Fars dag redan i maj månad.

    1. Ja, vi har ventilerat det här förr – och det är jag tacksam för, Kristallina ❤
      Jag tänker kanske inte längre på pappa varje dag, men det gjorde jag en lång tid efter att han gick bort.

  6. Vad fina ord till din pappa. Självfallet får vi respektera personers val när det gäller att prata eller inte prata om privata angelägenheter. Det var en klasskompis som avslutade sitt liv när jag gick i högstadiet, då var det tabu att prata om. Ett självmord för typ 20 år sedan, min dotters bästa väns pappa, har påverkat våra liv och det har vi kunnat prata om. Hoppas innerligt det inte är förknippat med skam!

    1. För min del har det aldrig varit förknippat med skam. Det som pappa gjorde var ju hans beslut, inget jag kunde påverka.
      Men jag har under långa tider kämpat med tankar kring vem jag bör ta hänsyn till av alla som berörs av detta.
      Nu är det 44 år sedan han gick bort, så nu vill jag inte längre vara tyst kring det här. Sorgen finns ju i mitt liv, hela tiden.
      Den har ändrat skepnad, jag har börjat förstå hans val.
      Men svårt är det ju alltid.

  7. Så lessamt – ingen borde behöva må så dåligt att de tar sitt liv. Tyvärr händer det än idag. Vi borde verkligen bli bättre på att prata om allt det svåra – det är ju inget att behöva skämmas över.

    1. Jag tror att ju mer vi talar om detta – skriver – vågar blotta vad vi känner, vare sig vi ämnar ta vårt liv, eller hör till dem som drabbats av förlusten då något begått självmord, – så borde vi våga öppna oss kring det hela. Före helst – men annars, efter.

  8. Och jag skulle fylla 17 år när min pappa lämnade oss. Även pappa begick på sätt och vis självmord. Han var alkoholist och trots att han visste att han gick mot döden kunde han inte låta bli spriten. Han dog bara 49 år gammal.
    Kram

    1. Kära Ingrid – min vän sedan år tillbaka här i Blogglandia ❤
      Tänk att vi på sätt och viss, ovetande av varandras öden, har liknande upplevelser
      Sprit eller andra problem, mentala funderingar.
      Sorgligt, hur som helst.
      Kram.

      1. Vi är många som från och till inte har ork, men det är ett drastiskt beslut att ta sitt liv… bara den som gör det vet ju innerst inne varför den orkade leva… och personen hade säkert försökt stå emot, få hjälp osv. men sedan bara inte orkat mer 😦

  9. Beklagar din fars bortgång så tidigt och följt av ett så drastiskt beslut. Jag tycker det är bra att du är öppen med detta så att andra som upplevt detsamma kan känna sig mindre ensamma i sorgen. Jag har många släktingar som vilar på Lovisa kyrkogård men det var längesen jag var där.

  10. Att mista en anhörig på det viset sker tyvärr alldeles för ofta.
    Mental ohälsa som leder till dylika tragiska och svåra beslut är ofta dold.
    Fortfarande mycket tabu kring depression och ångest vilket verkligen är synd. Ingen skäms väl över att drabbas av cancer tex?
    Det är klokt av dig att skriva om detta! Tack för att du delar med dig av denna tunga erfarenhet. Ovetandes eller vetandes kanske du har hjälpt ngn annan. 😊❤️

    1. Ja, det är mycket tabu och skamkänslor kring det här. Varför kunde vi inte hjälpa, är ju en fråga. Hade vi kunnat göra nåt annorlunda?
      Vill dela med mig just av den orsaken du här nämner, kanske jag kan hjälpa någon. Såra vill jag inte, så jag försöker väga mina ord.
      Vill inte lägga börda på börda.

  11. Vilket trauma för dej i unga år, vill också skicka en kram till dej som 15-åring ❤ och nu också såklart! Psykisk ohälsa har jag tyvärr också bland mina nära och kära, det är så svårt!
    Kram!

    1. Tack för kram och omtanke!
      Vi har nog alla på ett eller annat sätt drabbats, eller haft närstående och vänner som drabbats – så jag menar den vägen – av det här med mental ohälsa.
      Det är jobbigt.

  12. Hoppas att du har fina minnen av din far medan han levde. Märkligt att det är så mycket skam runt så mycket, cancer, olika sjukdomar, ohälsa, depression.och självmord.
    Men med tiden blir det säkert öppen och blir inget tabu belagt.
    Kram!

      1. Folk kommer att öppna sig så småningom, Jag märkte detta oviljan då jag sa på min silversmideskurs för många år sen att jag just började med medicinen mot min depression. Det blev otroligt tyst i rummet. Och efter en något för lång tystnad, sa först kursledaren att hon äter också medicin mot depression, Sen ytterligare fyra till. Vi var bara 12 personer i gruppen. Och sen var ytterligare 1 till som öppnade sig. Lite chockad blev jag, för vad finns det att skämmas för? Snarare blir det lättare om man får prata ut.

      2. Ja, visst lättar det då vi får prata med andra som varit med om liknande saker, som går igenom något svårt just då.
        Men det finns mycket skam kring detta – och oro för vad andra ska säga och tycka.

      3. Jag står oförstående inför varför är saker skambelagda. Jag kan bara inte förstå det.
        Det är som med barnlöshet. Jag har inget barn, har aldrig velat ha det, och har inte heller ångrat mig. Har någon frågat sa jag krasst att jag inte har det och vid frågan varför så sa jag att jag inte ville ha det, då jag gillar inte barn. Och när den frågan kom upp hos min granne, som var en svensk kvinna med 2 vuxna söner, sa jag att jag inte har barn . Då kom frågan varför…och jag sa för att jag gillar inte barn och troligen inte skulle bli nån vidare mor. Svaret följdes av en låååång tystnad så jag började känna att hon kanske tog illa vid sig. När hon sen öppnade munnen, sa hon bara, jag förstår dig, jag har 2 söner, men jag har aldrig gillat dem. Och hon verkade lättad att hon kanske första gången vågade säga det,

      4. O ja, det finns massor av saker som är skambelagda – tabu, mänskor vill inte tala om dem, av olika orsaker.
        Jag har inte heller barn. Ville ha en gång, men det blev inga och jag har accepterat det. Tycker om barn, men som sagt – jag fick inga egna.
        Det där med att inte kunna välja sina föräldrar, som barn – eller att som förälder inse att man inte tycker om sina barn – det är en komplicerad fråga.
        Troligen skambelagd den också. Eller svår att tala om i alla fall.

      5. Det är nog svårt att prata om att man inte gillar sina barn eller nån av sina barn. Fick veta nyligen att min kusin inte gillar en av sina barn. och det visar hon också tydligen. Det är så hemskt .

      6. Ja, och kanske det är inte måste sägas högt i alla sammanhang om det är så att en inte gillar något av sina barn.
        Barnen måste ju inte älska sina föräldrar och tvärtom är det väl inte helt givet att en förälder älskar sitt barn heller.
        Svåra frågor.

Glad för varje liten kommentar – ha en fin dag!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.