Mindre yta – mera djup

Ett av mina vackraste sommarminnen. Nära havet vill jag bo.

Rubriken syftar till vad jag skulle vilja ha tid för på min blogg. Men med min arbetstakt finns sällan tid att reflektera.

Jag skriver snabbt, så egentligen tar det inte många minuter att knacka ner ett inlägg, inte ens om det är ett längre sådant, som det här nu blir.

Men då jag skriver om något djupare vill jag gärna ha tid att formulera mig, ens med LITE eftertanke.

Häromdagen tänkte jag att jag inte har gråtit på länge.
Ja, men det är väl bra, kan någon säga. Bra att ingen gjort Carita ledsen.

Javisst, jag har inte gråtit av sorg eller ilska. Men visst har jag varit ledsen från och till. Känt medkänsla då andra haft det svårt. Och tårar har jag fällt, men då har det varit för att jag sett något känslosamt på teve eller på bioduken.

Ofta funderar jag också djupt på det faktum att jag inte har träffat en ny livskamrat. Jag har varit ensam sex och ett halvt år.

Ibland uppstår tanken att det är något fel på mig eller mitt utseende. Men i nästa sekund tänker jag att jag vill duga som jag är. Jag ska inte behöva ändra mig för att passa in i någon annans liv.

Jag tänker också att det nog inte i mina hemtrakter finns tillräckligt starka män som klarar av en vara tillsammans med en offentlig person som dessutom jobbar minst 40 timmar i veckan. En kvinna som skriver blogg och som inte är beredd att sluta med den och gå in i ett skal.

Jag har aldrig sagt att jag utan tillstånd skulle lägga ut bilder och uppgifter om en ny man här, eller ens kräva av honom att få göra det.
Men visst skulle jag hoppas att han var stark nog att klara av det, att han kan ge blanka f-n i vad andra tycker och att han skulle vara stolt över mig och det jag gör.

Många säger till mig att denna man nog finns. Han dyker upp då jag minst anar det.
Nu har jag ju faktiskt inte jagat nån man 😀 När skulle jag ha tid med sånt?

De gånger jag kommit män nära under de senaste sex åren har de alla velat ha just det… SEX 🙂 Ganska omgående ska det ske.

Jag är inte ointresserad av sex, men jag tycker att ett förhållande ska börja på ett helt annat plan. Vi ska kunna umgås över en bit god mat, några glas vin, kanske pussla tillsammans och om ni läste PUSSAS, så även det.

Vi ska kunna prata om allt mellan himmel och jord och sedan när vi känner varandra bra, har skapat förtroende och allt sånt som utgör de viktigaste byggstenarna i ett förhållande – DÅ kan vi bli intima. Då sker en sådan sak helt naturligt.

Äh, jag får nog bara vänta och se…
Förutsättningarna att snubbla över någon i dessa restriktiva covid-19-tider är ju inte så goda, men… skam den som ger sig!

Ännu en fartfylld dag

Förmiddagen blev full av överraskningar. Telefonsamtal och mejl som betydde mera jobb än jag hade tänkt mig. Men jag hann bli klar till 11.30, då jag skulle iväg till ett pressinfo på ett galleri.

Några av Jari Matti Karhulas akvarell- och tuschteckningar. Det fanns också en del riktigt stora verk på utställningen i Galleri Teodor.

Tillbaka hem för att skriva om utställningen och för att göra så mycket som möjligt av andra jobb klart så att jag kan ta semester några dagar. Eftermiddagen slutade med besök i ett av de historiska husen, som vi fotograferar inför Lovisa Historiska Hus i slutet av augusti.

Från och med tisdag kväll bor jag i en stuga, och jag kommer hem därifrån tidigast lördag eller söndag 😀

Jag har haft så mycket jobb (tacksam för det ändå) – att jag försummat mina vänners bloggar. Jag har tittat in hos er så fort jag fått en stund över, men nu kan det hända att ni inte hör något från mig på fem dagar. Jag har gjort tidsinställda inlägg för min egen blogg så att där händer något varje dag. Eventuellt blir det något inlägg från stugan också, men jag garanterar inga sådana.

Att blogga är kul, annars skulle jag inte hålla på, så att skriva inlägg själv utgör inget stressmoment. Det är bara då jag vill vara närvarande i mina bloggvänners liv som jag på senaste tid känt med otillräcklig.

Jag tror att jag ska det lugnt, dra mig lite innanför mitt skal om det så känns, under fyra-fem semesterdagar 🙂 Bilden är från gården Muurinkukka.

Lovisa intresserar

Den här skylten finns utanför porten till huset där finska lokaltidningen Loviisan Sanomats redaktion finns. Den får symbolisera mitt Lovisa-inlägg.
Den här skylten finns utanför porten till huset där finska lokaltidningen Loviisan Sanomats redaktion ligger. Den får symbolisera mitt Lovisa-inlägg.

Många av de inlägg jag skriver om Lovisa, och där jag visar bilder av byggnader, engagerar människor. Merparten av kommentarerna får jag via Facebook där jag länkar till mina blogginlägg. Och jag tackar för responsen, den är både kul och lärorik att få!

Senast handlade det om de här byggnaderna. Där har BB funnits, och många berättade när de hade blivit födda där. Jag kom också på att det hade funnits en ännu äldre byggnad i trä, som också fungerat som BB, i närheten av de här stenbyggnaderna.

Ibland säger bekanta i affärer eller på stan att de läser min blogg och tycker att den är bra för att den handlar om min vardag. Den responsen känns också värdefull.
Statistiken visar att omkring 350 läser bloggen dagligen, men alla kommenterar ju inte.
Jag tackar och hoppas ni vill fortsätta läsa. Kommentera gärna också i ännu större utsträckning här på bloggen!

Fina fönster, del 137

Egentligen finns det tre F i den här bilden.
Fina frusna fönster.
Finns i nedre stan i Lovisa.

Här är det snöyra på gång. Och jag övar mig på att strunta i en person som tycker jag ska sluta med mina onödiga bloggar, för att ingen ändå bryr sig om vad jag gör. Personen tror att jag är jätteensam, men jag måste göra personen besviken och säga att just bloggarna gett mig ett väldigt rikt socialt liv och många nya vänner.
Det samma gäller förstås de jobb jag har som frilansjournalist 🙂

Fina frusna fönster.
Fina frusna fönster.

Nya idéer till bloggen?

Snart har vi ett nytt år. Jag ser det framför mig som en tjock dagbok med en massa vita, oskrivna blad.
Skulle vilja förnya mig här på bloggen lite, men vet inte riktigt hur.
Jag har i snitt 300 besök per dag och får rätt många kommentarer. Jag är nöjd och hoppas mina läsare är nöjda.
Har funnit massor av nya vänner och deras intressanta bloggar genom att öppna mig själv.

Så kanske jag bara ska fortsätta som förr?
Berätta om stort och smått i min vardag, visa bilder från Lovisa, från resor, från mitt hem.

levande_ljus

Om jag bara kunde…

Ett minne från slutet av augusti då jag besökte kafeterian Tuhannen Tuskan Kahvila.
Ett minne från slutet av augusti då jag besökte kafeterian Tuhannen Tuskan Kahvila.

Jag önskar att det kommer en dag då jag helt öppet kan skriva om allt. Både om saker som gör att jag sprudlar av glädje och som sådant som gör att jag känner mig ledsen och nedtryckt.

Många av mina följare, speciellt läsare i Sverige, skriver ofta till mig ”det är din blogg, du skriver vad du vill, det har du rätt till, de som inte gillar dig kan sluta läsa”.

Ack om det vore så enkelt!
Hur jag än gör finns det alltid personer som kan uppfatta det jag skriver på fel sätt. Vilket får mig att undra om vi i lilla Svenskfinland är mer känsliga än andra? Och om ankdammen är så jäkla liten att det finns personer som tycker att de har makt tysta mig.

Jag har vägt mina ord här på guldvåg de senaste två åren, men ändå fått höra bland annat av före detta chefer att det inte passar sig att jag skriver si och så på min blogg. ”Folk tar åt sig” har jag fått höra, eller ”jag har fått reaktioner på ditt inlägg”.

Tar jag upp mobbning, avundsjuka, missunnsamhet, förtal och annat som jag upplever att jag har blivit utsatt för är det också känsligt.

Mest blir det så att jag visar fina fönster och vackra väggar, blommor och blader och vyer från Lovisa. Jag berättar om hur glad jag kände mig då jag körde hem från Liljendal i dag och såg tre svanar i skyn. De tog sannerligen fågelvägen mot Lovisaviken, för mig dröjde det längre att nå dit.

Jag fick höra ”Jotain niin oikeaa” på Radio Aalto och minnen från min härliga sommar väcktes. Det var första gången jag lyssnade på låten efter en fyra veckor lång paus.
Jag kände mig tacksam och lycklig.

Men ibland skulle jag också vilja skriva om så mycket annat.

Jag skulle inte få skriva…

Symbolbild. Sol i sommargrönska gör mig glad.
Symbolbild. Sol i sommargrönska gör mig glad.

… att jag ibland mått dåligt i privatlivet eller att jag också gjort det på olika jobb jag har haft. Jag får rådet att hålla inne med allt det här, att inte älta mina bekymmer offentligt.

Men hur skulle jag må om jag inte hade delat mina känslor här? Ändå har jag ju inte på långt och när skrivit allt. Klart att även jag förstår att det finns mycket man inte ventilerar på en blogg.

Här får jag ovärderligt stöd av en massa kloka och insiktsfulla personer som träffar helt rätt i sina kommentarer. Bland annat därför väljer jag att skriva av mig vissa saker här.

Då jag på senaste tid skrivit att jag mår bra i det jobb jag har i dag har det tolkats som att jag rackar ner på de gamla jobben. Men det är inte arbetsplatserna det varit fel på. Jag har bara valt att göra det som känns mer meningsfullt för mig personligen i dag.

Och om nu någon vill veta så inte mår jag toppen alla dagar fastän jag försöker hålla en positiv stil här.
Jag bär på oro och bekymmer för framtiden jag också.
Jag måste tvinga mig att leva i nuet, att se nya möjligheter, att känna tillit för att allt ska ordna sig.
Men jag gråter jag också. Senast i går gjorde jag det.
Så fastän jag för det mesta ger en positiv bild av mitt liv här, för att jag VILL och önskar att allt ska ordna sig, känner även jag stor vanmakt då och då.
Jag är bara en människa, precis som du.

Händer mycket nu

Veckotidningar ger avkoppling och inspiration.
Veckotidningar ger avkoppling och inspiration.

I morgon tror jag att jag kan ta de första stegen i det liv där jag allt mer vågar vara mig själv. Där jag inte behöver känna oro kring vad jag kan skriva på min privata blogg.

I morgon kan jag berätta om ett av mina nya jobb och med tiden avslöjar jag mer om allt som är på gång.

Som sagt, det är det jag vill – vara öppen. Fastän jag får en del kommentarer om att jag kanske borde hålla inne med vissa saker… för att slippa att en del som läser bloggen retar upp sig.

Men gör jag så, då är jag ju inte sann – varken mot mig själv eller mot dem som följer min blogg.
Det här betyder ändå inte att jag viker ut mig totalt. Det finns massor av saker jag INTE berättar här. Om jag sitter en natt och dricker vin med en trevlig man i en spännande miljö – tro inte att jag skriver det här. I alla fall inte vem han är och var han bor – om han inte själv tycker det är ok att blottas 🙂
Jag skulle inte heller komma på tanken att på bloggen avslöja vem som säger sura saker om mig.

Nej, den här bloggen ska utgöra ett mix av min vardag. Den ska handla både om det som roar och om det som bekymrar mig.
Den ska handla om livet – och det är minsann inte alltid vare sig glättigt eller tillrättalagt, photoshoppat eller som klippt ur en livsstilstidning.

Glad påsk!

Det kan hända att jag inte hinner svara på era kommentar nu under påsken. Och då jag har kommentarsgranskningen på syns det ni skrivit eventuellt först på måndag.
Men det är heller inte hugget i sten att jag INTE är på bloggen under helgen. Beror lite på vart kosan styrs 😉

Glad_påsk!

Det finns en del skäl…

Jag är en fantastisk jordbrukare! :-D
Jag är en fantastisk jordbrukare! 😀

… till att jag inte hunnit blogga så mycket den senaste tiden.
Ett inlägg hinner jag med varje dag, eller rentav två, om det bara handlar om bilder och korta texter.

Men så värst personlig har jag inte hunnit vara.
Det blir mest förhandsinställda inlägg nu.
Tids nog hoppas jag kunna berätta vad som upptagit min tid – utöver jobbet och vänner på hemmaplan.

Tills dess är min nyhet att påskgräset växer så att det knakar (ja, det hörs *knak knak*).

Efter påsk tror jag att åter har tid att läsa mina kära vänners bloggar och kommentera mer aktivt hos er.

I väntan på våren och sommaren, en bukett till era mina kära vänner här!
I väntan på våren och sommaren, en bukett till era mina kära vänner här!