Läste nyligen en intressant intervju i Kyrkpressen. Där berättar Hufvudstadsbladets sportchef Filip Saxén om sin närkamp med sig själv. Han har blivit sexuellt utnyttjad som barn, och i dag är han också mycket känd för att stå upp för en jämställd sportjournalistik. Att han lyfter fram och försvarar idrottande kvinnor har han fått utstå en del spott och spe för.
I intervjun säger han att han varit jättebra på att utåt se ut att må bra. ”Om jag överdriver en aning så har jag skapat den professionella bilden av mig själv, som är annorlunda än den jag är privat. – – – Samtidigt går de sidorna av mig mer och mer ihop, mer nu än tidigare”.
Jag får också från och till höra att jag måste skilja på privata Carita och på Carita som är chefredaktör. De som sagt eller skrivit så till mig känner förstås igen sig nu, men jag skulle inte komma på tanken att lämna ut deras namn i något enda skede.
Somliga anser att detta är min privata blogg och där borde jag inte skriva om sådant som jag upplever i jobbet. I alla fall inte de gånger jag känner mig felbehandlad, mobbad eller kränkt på något sätt.
De här sakerna har jag svårt att förstå. Jag pekar ju inte ut någon av mina kritiker med bild och namn. De bara känner igen sig, och ibland känner sig fel personer träffade.
Egentligen är det ju mig själv jag blottar mest. Och de som följt min blogg genom de snart tolv år som den har funnits, vet att jag överlag är mycket positiv här.
Jag förstår inte heller varför jag måste vara två olika personer. En privatperson, och sedan spela en roll som chefredaktör. Det låter helt absurt i mina öron. Jag är ju bara jag. Carita är bara en person.
Sedan är det en annan sak att jag som offentlig person lite bör tänka efter vilken ton jag slår an i debatter, för att ta ett exempel. Men jag känner att jag inte heller där behöver vara annorlunda än jag är. Jag har alltid försökt tänka efter vad jag skriver och säger, jag försöker vara empatisk.
Lite mer har jag börjat säga ifrån nu då jag snart fyller 60. Jag är inte längre snälla lilla Carita som vill vara alla till lags och som därför är ett tacksamt mobbningsoffer. Det har i sin tur lett till att jag upplevs som en krånglig kärring 😀
”Ibland måste man bara våga vara modig” säger Filip Saxén. Och det är det jag försöker vara, helt modigt mig själv. Även under de stunder då det verkligen kostar på.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Det här är din blogg och du bestämmer vad du skriver.
Så länge, som du säjer, inte hänger ut någon.
Vem kan ha ont av detta?
Ibland förstår jag inte alla människor.
Fortsätt att vara dig själv!
Önskar dig en skön lördag!
Jag har aldrig hängt ut någon vid namn. Sedan är det en annan sak att folk kan känna igen sig ändå, eller tro att de känner igen sig.
Då jag skrev om skilsmässan 2014 var det ju ganska entydigt vem som var min ex-make och hans nya kvinna, så jag förstår att de blev ledsna ibland.
Försökte ändå skriva så fint jag kunde om mina känslor, fastän jag hade mycket sorg inom mig.
Tack för ditt stöd! Önskar även dig en skön lördag och söndag!
Det går inte att vara alla till lags, då blir man ju sedd som en mes. I en demokrati har man rätt att ha avvikande mening.
Svante
Jo, det har man. Och man får säga ifrån. Man behöver ju inte skrika och säga något elakt, man kan säga ifrån på ett konstruktivt och bestämt sätt.
Man kan opponera utan att vara elak, så länge man inte blir elakt bemött.
Svante
Ja, du har så rätt!
Skönt att inte vara ensam om den åsikten.
Svante
Nä, du är inte ensam Svante – du har många vänner, åtminstone på bloggen!
Hoppas det, för det har varit lite tunt med besök sista tiden.
Svante
Visst är det konstigt att om man är gammal kvinna så är man en krånglig kärring medan en gammal man har pondus. Var du den du är. Det om något borde verkligen vara en mänsklig rättighet om något.
Samma anser jag. Mänsklig rättighet att få vara den man är. Tack Skogsnuvan ❤
Och tyvärr är det ofta som du säger, kvinnor som säger ifrån är krångliga kärringar medan männen har pondus och många har per automatik respekt för äldre män.
Det blir alltid fel när man spelar en roll. Oavsett i vilken situation. Endast om man är sig själv är man ärlig. Allt annat blir skådespeleri.
Exakt så har jag också tänkt. Kanske den som sa till mig att jag måste veta när jag är privatperson och när jag är chefredaktör inte avsåg rollspel.
Det oaktat är jag alltid mig själv. Jag har ingen chefredaktörsmössa och privatmössa som jag switchar mellan 🙂
I min blogg skriver jag både om jobbet och om mig själv.
Skriver inte elakt om någon, kan däremot ta upp lägen då jag känt mig orättvist behandlad, men pekar inte ut personerna som kritiserar mig.
Då det handlar om tidningen vet jag att den är omtyckt, många vill vara med om bestämma om innehållet osv.
Av dem önskar jag att de satte sig in i mitt jobb ordentligt, kanske under ett års tid. Visar man ett genuint och ödmjukt intresse kan man lära sig mycket.
För just den här tidningen produceras ju inte som en vanlig lokaltidning.
Nåja… detta om detta – en del människor lär sig aldrig förstå.
Tack för att du ofta engagerar dig och stöttar!
Fortsätt vara som du är. Undrar när vi blir bedömda som män. Har alltid sagt ifrån på jobbet och kallats gnällig kärring men killarna har fått beröm för sitt engagemang.
Kramar från oss
Ja, ibland känns det som om vi lever på 1900-talets början… Vi får fortsätta kämpa och hålla ihop!
KRAM och tack för att du alltid peppar!
Man är som man är. Spelar man 2 eller 3 versioner av sig själv då är man psykopat. Men man kan skala av. Och det gör du fint.
Jag minns en historia jag var med nu väldigt många år sen. Jag blev arg på en vän då hon tyckte att jag var för nyfiken. Fast det var saker som andra också frågar när någon var ute på en kväll på middag. Typ var var ni, vilka var med, vad åt ni m.m. Helt vanliga frågor. Så jag skrev om det i min blogg med påhittade namn på oss. För att veta om jag är nyfiken över det normala.
Min vän har aldrig läst min blogg varken då eller senare. Förutom just den gången. Och hon kände igen sig och situationen. Och tyckte att jag var på sandlådenivån. Jag vet inte vem som var mest sårad hon eller jag, men vi pratade inte med varandra ett bra tag.
Vad jag ville säg@ att man kanske inte läser allt men ibland får folk för sig att kolla bloggen och då står nåt som de reagerar på.
Ja, men det var helt vanliga frågor du ställde i sällskapet.
Och jag vet hur det där känns, då personer känner igen sig, vare sig det handlar om dem eller inte.
Om hon tyckte att du var på sandlådenivån uttryckte hon sig inte särskilt konstruktivt. Du hade inte nämnt hennes namn eller insinuerat annat elakt.
Men ja, kanske det är lite galet allt det här med bloggar och sociala medier, – jag vet att många läser min, men alla kommenterar ju inte.
Är man rädd för att bli igenkänd? Rädd för att vara en av dem som stöttar, för att man då kan råka ut för mobben själv?
Och visst – om man bara läser enstaka inlägg då och då kan det vara svårt att hänga med. Om man inte vet vad som hänt mig eller dig för ett eller två år sedan.
Nåt som hänger ihop med det vi skriver i dag.
Blogg är ju fräschvara. Särskilt de textbaserade.
Som tur kan ma blocka de som inte kan vara normala. 🙂
Jag har inte på länge haft problem med mobbare via bloggen. Har inte behövt blocka nån, inte radera kommentarer på ett par år.
Jag tror att de som förr skrev elakt anonymt vet att det finns en risk att jag får veta vem de är.
Går ju att spara även kommentarer som inte kan gå i tryck, att spåra upp dem osv.
Skönt att de lugnade sig.
Ja, men jag vet aldrig när trollen dyker upp igen 😦