blogg

Blivit lite si och så med fotograferingen

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Så de bilder jag visar nu har ingenting direkt med blogginlägget att göra. Två kort jag fick i postcrossingen igår, ett från Nederländerna och ett från USA. Bland mina önskemål där har jag nämnt kort med olika visdomsord eller roliga texter, Inge Lööks roliga tanter, James Bond-motiv, Mumin och Snobben.

Man får ha önskemål men inga krav, och jag välkomnar alla slags kort. Det ska inte kännas övermäktigt för den som sänder ett kort tat hitta ett motiv jag gillar.

Den här växten fotograferade jag i servicehuset Esplanad för några veckor sedan. Helt otroligt stor och fin. Tror att det är en hibiskus, Kinaros, men kan ha fel.

Den här dagen har det åter varit full fart. Anhörigvården med mat och mediciner. Sotaren kom till mamma. Diverse egna ärenden försöker jag sköta samtidigt då vi rör oss med bilen. Planering av kommande jobb, ganska mycket mejlkonversation.

Solen skiner och värmer huset, tack för det! Iskall vind och bara +7 grader, men det gör inte så mycket eftersom solen som sagt redan värmer mycket, speciellt på eftermiddagen och kvällen.

Fler plantor finns nu och väntar här inne på att få flyttas ut till växthuset, men den tiden är absolut inte här än. Gurka, tomat, paprika och jordgubbar. Smultron, blommor och majsgräs.

Kämpar med att få mitt WordPress-konto, domänen och sajten förnyad. Hade inte haft problem förr men nu när jag ska byta kreditkort kommer det inget sms från banken. Kontaktade banken redan i söndags, har inte fått svar än. Tre arbetsdagar skulle det ta, men inget har hörts.

Får väl ta och gå in till banken personligen någon dag och försöka reda ut det här. Har googlat det mesta kring 3D Secure men inte kommit på någon lösning. Jag betalar ganska mycket för min WordPress och har tillgång till chatt-svar där dygnet runt, och där hänvisade mig i första hand till banken, men sade också att jag ännu har tid på mig att reda ut detta.

Vem bryr sig om vad du gör?

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

Jag minns en gubbe som för några år sedan skrev på min Facebooksida, ”Vem tror du bryr sig om att du steker köttbullar eller vad du äter, eller att du har låtit göra en ny frisyr?” Samma surkart till gubbe skulle säkert gärna skriva ”vem tror du bryr sig om att se dina pussel?”.

Nå, han fick då genom tiderna en åthutning av en kvinna som bad honom sluta vara elak på en privat Facebooksida och så tog han bort sin kommentar.

Så här såg det ut för tre dagar sedan så visst har en liten framgång skett 🙂 Jag har ju inte tid att pussla många timmar per dag, men vem har bråttom, och vart?

Idag var jag och förhandsröstade i presidentvalet. Vem bryr sig? Inte surkarten till gubbe i alla fall 🤣
Men många andra bryr sig och läser min blogg och jag läser förstås de bloggar jag själv gillar, och de är MÅNGA.

Om man inte gillar en blogg så måste man ju inte läsa den, det har vi konstaterat många gånger. Men många läser ändå och låter sig irriteras och skriver sedan dumheter. Det säger inte så mycket om mig och min blogg utan mycket mer om surkarten som skriver, eller hur?

Och jag kan också säga vem jag röstade på, för det har jag alltid gjort. För mig är inte ”valhemligheten” viktig. Jag röstade på kandidat nummer 10. Hade han inte varit med hade det blivit kandidat nummer 8.

Blandade bilder från balkongen

~ Carita Liljendahl ~ 26 kommentarer
Så här såg det ut i kväll då jag satt i min bekväma stol och kopplade av efter jobbet.
Så här såg det ut igår. Inte illa det heller. Nya vyer, varierande molnskådespel varje kväll.
Nyaste Vännen på balkongen. Sundaville, hoppas du trivs långt in på hösten med mig ❤

I morse såg statistiken på min blogg normal ut. Men ikväll har schweizarna åter kastat sig över mig så att jag fått 1830 nya besök. Sjutton från Puerto Rico förvånar också.
Skulle gärna se kommentarer från Schweiz också, så hallå! Ni som läser min blogg så flitigt… kan någon av er skriva en hälsning. Bitte, schreiben Sie etwas 🤣

Har varit gladare i dag. Tankarna snurrar förstås kring det här med varför, och hur länge, jag ska leva totalt ensam. Jag jobbar ju mycket och har inte tid att passa upp någon, men sedan då jag ger min tid till någon som jag tycker om, då är hela hjärtat med ❤

Ett frissabesök muntrade upp. Färgkorrigering, slingor. Hade förstås känts extra kul om det hade funnits någon som hade sagt till mig ”så fint det blev!”. Men jag får säga det till min spegelbild istället och min egen åsikt, mitt omdöme, är sannerligen icke att förakta 💪😎

Tecken från skyn och statistiken blomstrar

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer
Satt på en utecafeteria idag och hade precis ätit upp Lovisabakelsen då den här vackra skapelsen kom flygande och landade framför mig. Ett tecken från skyn! Men vad betyder det? 😀
Träffade en frilansare som behövde ett presskort och delade Lovisabakelsen med honom. Försvinnande god, lagom liten eller stor, inte för söt. Bjuder på många smakupplevelser.

Jag är inte riktigt lika ledsen nu som jag var i morse. Men känslorna ligger ändå på ytan.

Döm om min förvåning när jag såg att jag efter att ha skrivit inlägget ”var finns han?” såg att statistiken på bloggen blomstrade! Jag har vanligtvis runt 300 besökare per dag, men redan på förmiddagen hade jag över 1800!

Just så, tänkte jag. Jag hade inte ens delat inlägget med mina ledsna tankar på Facebook men ändå hade 1800 läst bloggen 🤔

Vid en närmare titt såg jag att flera gamla inlägg hade runt 14–15 besök och att över 90 procent av de lästa inläggen hade kollats i Schweiz! Har jag beundrare där? Nya läsare? Eller är det nåt slags robotattack?
Hur som helst, har inte fått skräpkommentarer och inga elaka påhopp, och om nu någon robot ”läser” så må det vara hänt.

Har någon annan av er som har WordPress varit med om något liknande? Schweiz känns väl ändå tämligen ofarligt.

Jag är bara jag

~ Carita Liljendahl ~ 21 kommentarer

Bara en symbolbild. Jag vill inte vara som en frusen och spretig buske, inte ens fastän den är vacker. Jag vill vara full av liv och mitt ärliga jag.

Läste nyligen en intressant intervju i Kyrkpressen. Där berättar Hufvudstadsbladets sportchef Filip Saxén om sin närkamp med sig själv. Han har blivit sexuellt utnyttjad som barn, och i dag är han också mycket känd för att stå upp för en jämställd sportjournalistik. Att han lyfter fram och försvarar idrottande kvinnor har han fått utstå en del spott och spe för.

I intervjun säger han att han varit jättebra på att utåt se ut att må bra. ”Om jag överdriver en aning så har jag skapat den professionella bilden av mig själv, som är annorlunda än den jag är privat. – – – Samtidigt går de sidorna av mig mer och mer ihop, mer nu än tidigare”.

Jag får också från och till höra att jag måste skilja på privata Carita och på Carita som är chefredaktör. De som sagt eller skrivit så till mig känner förstås igen sig nu, men jag skulle inte komma på tanken att lämna ut deras namn i något enda skede.

Somliga anser att detta är min privata blogg och där borde jag inte skriva om sådant som jag upplever i jobbet. I alla fall inte de gånger jag känner mig felbehandlad, mobbad eller kränkt på något sätt.

De här sakerna har jag svårt att förstå. Jag pekar ju inte ut någon av mina kritiker med bild och namn. De bara känner igen sig, och ibland känner sig fel personer träffade.

Egentligen är det ju mig själv jag blottar mest. Och de som följt min blogg genom de snart tolv år som den har funnits, vet att jag överlag är mycket positiv här.

Jag förstår inte heller varför jag måste vara två olika personer. En privatperson, och sedan spela en roll som chefredaktör. Det låter helt absurt i mina öron. Jag är ju bara jag. Carita är bara en person.

Sedan är det en annan sak att jag som offentlig person lite bör tänka efter vilken ton jag slår an i debatter, för att ta ett exempel. Men jag känner att jag inte heller där behöver vara annorlunda än jag är. Jag har alltid försökt tänka efter vad jag skriver och säger, jag försöker vara empatisk.

Lite mer har jag börjat säga ifrån nu då jag snart fyller 60. Jag är inte längre snälla lilla Carita som vill vara alla till lags och som därför är ett tacksamt mobbningsoffer. Det har i sin tur lett till att jag upplevs som en krånglig kärring 😀

”Ibland måste man bara våga vara modig” säger Filip Saxén. Och det är det jag försöker vara, helt modigt mig själv. Även under de stunder då det verkligen kostar på.

Den utlovade bilden!

~ Carita Liljendahl ~ 43 kommentarer

Med en Carita som inte bara är klädd i svart 😀

Men lite mörk i sinnet är hon tyvärr och ilskan riktas mot Facebook.
FB har åter valt att blocka mig, så att jag inte kan dela mina inlägg på min egen vägg. Jag bryter mot deras communityregler, men får aldrig svar på vad som hänt och varför jag gör det, då jag ställer frågor till dem.

Helt klart har FB inte resurser nog att svara på användarnas frågor 😦

Någon kan ha anmält min blogg och på pin kiv sagt att den innehåller stötande texter. Men nu tippar jag på att hackers är i farten, för någon hade försökt komma in på mitt konto och FB bad mig byta lösenord och vidta vissa andra säkerhetsåtgärder.

Så på DET sättet funkar FB:s försök att hjälpa, men en förklaring till varför dom då och då blockerar oss bloggare (för jag är inte den enda som råkat ut för det) får vi aldrig.

Känslor borde inte vara farliga

~ Carita Liljendahl ~ 12 kommentarer

Det är härligt när solen åter hittar in i min bostad och gör vackra skuggspel på väggarna.

Det är också ett privilegium att få jobba med sådant man tycker om. Att få vara med om att utforma framtidens lokala papperstidning. Att tillsammans med andra likasinnade få fundera på vad läsarna vill ha, och att ge dem just det.

Medievanorna har ju ändrats med åren. Jag tror inte att alla kräver att lokaltidningen ska vara snabb med nyheter från till exempel olycksplatser, fastän trafikolyckor, bränder och dödsfall eggar.

Sådana nyheter finns överallt nuförtiden. Det du sällan däremot får är riktigt lokala människonära grejer. Texter om folk du känner, evenemang som ska arrangeras eller som har arrangerats där du bor.

Den enkla är ofta det vackra.

Jag har återfått förtroendet av Facebook, verkar det som. Jag kan åter länka mina inlägg från bloggen, de anses inte längre som olämpliga.

Min statistik har blomstrat de senaste dagarna, fastän de som anmälde min blogg kanske önskade motsatsen. Det KAN också hända att ingen anmälde mig, det kanske var en attack av robotar som drabbade många WordPress-bloggare.

Över 300 gamla inlägg från åren 2009 till 2019 har lästs, vilket får mig att tro att FB kanske ändå kollar inläggen jag skrivit. Och efter det har de bedömts som icke-hatiska, icke-olämpliga ❤

En vän skrev till mig på Facebook att man tydligen bara ska vara ytlig på bloggar. Inte skriva om känslor, inte nämna att man upplevt sig orättvist behandlad, att man blivit ledsen. För då finns det alltid någon som känner sig utpekad.

Då jag tänkt efter riktigt noga har jag nog blivit mer utsatt för utfrysning, förtal och sådant som kan likna mobbning då jag varit vuxen än då jag var ung. Eller kanske jag har förträngt det som hände då jag var yngre, eventuellt har jag alltid varit annorlunda, gått min egen väg och därmed inte riktigt accepterats.

Det har genom åren funnits några som inte gillar min blogg, men med 130 000 läsare per år vågar jag påstå att de som försöker stoppa mig är ganska få. Jag har fått massor av nya vänner den här vägen.

Och jag har inte tänkt låta mig tystas. För det är just de svåra sakerna vi måste kunna tala och skriva om. Jag skriver även om ytliga saker, men livet är så mycket mer än yta.

Glad måndag 31-12-2018 och gott nytt år!

~ Carita Liljendahl ~ 24 kommentarer

Vad ska det nya året hämta med sig?

Lite mer fundersamma än glada ser Mumintrollet och hans vänner ut. Och visst finns det mycket att bekymra sig för i världen.

Men jag ser också en viss nyfikenhet hos de här för mig så kära figurerna. Snölyktan är fin, och att stirra in i en låga ger inre frid.

Den här kalendern fick jag i julklapp av min syster. Jag har under ett par år haft en kalender med motiv av Minna L. Immonen, men i år valde jag den här för omväxlingens skull. Så varje månad visar jag en ny bild från kalendern.
Det här är pärmens bild, så januaribilden kommer senare.

Återkommer kanske med fler bilder ännu i kväll, men önskar ändå redan nu alla bloggvänner ett nytt fint bloggår, och till er som inte har en egen blogg men som läser andras – ett givande år som bloggföljare 🙂

Nya utmaningar!

~ Carita Liljendahl ~ 14 kommentarer

Att träffa vänner som man vet var man har, det är guld värt. Några få som stöttar i ur och skur. Som vet vad jag gått igenom de senaste tjugo, trettio åren. Vänner som inte låter sig luras av skitsnack och som inte nöjer sig med ytskrap.
Fick en trevlig stund på veganrestaurangen i dag, har nästan blivit tradition att äta där på fredagar.

Det här med nya utmaningar har mest med bloggen att göra, och lite med mitt liv överlag. Jag ska försöka börja göra saker som jag aldrig gjort förr, och till exempel att baka är inte min starkaste sida.

När det blir av och vad jag bakar vet jag inte. Men det ska ske.
Jag har en del lyckade bakverk bakom mig men mest misslyckade 😀
Så även om det jag gör, vare sig det är bakverk eller nåt annat nytt, misslyckas – så får ni veta det också!

Lovisabyggnad och vårkänslor

~ Carita Liljendahl ~ 8 kommentarer

Jag hade en kort period här då jag tänkte att jag har bloggat om allt och visat alla bilder som visas kan. Det kändes lite som att trampa i tjära. Visst får jag utan större problem ihop ett inlägg eller två per dag, men särskilt djuplodade har de inte varit 😀
Den här känslan upplever nog alla bloggare nån gång. Jag har ju ändå snart hållit på i nio år!

Men plötsligt bara händer det!
Jag ser för första gången solen komma in i min bostad på det här sättet. Och ni som känner mig vet ju att det inte finns mer än två spetsgardiner i denna bostad 🙂
Varje dag är en NY upplevelse här, eftersom jag inte tidigare bott här på våren och sommaren – flyttade ju in i slutet av augusti ifjol.

Allt oftare har jag haft balkongdörren öppen om kvällarna. Balkongen är inglasad och jag ser mycket fram emot att inreda den. Här är en del prylar jag köpt, endast sprutkannan är ”gammal”.

I morgon åker jag till Trädgårdsmässan i Helsingfors.
Få se vad jag släpar med mig hem därifrån… 😀

Och så tänkte jag ju att det inte fanns EN enda förbenad byggnad som jag inte hade fotograferat i stan. Tills jag gick förbi gamla Hotel Skandinavia 🙂
Sådana minnen man har därifrån! Så synd att där inte längre finns restaurang och pub.