blogg

Tack för all uppmuntran!

~ Carita Liljendahl ~ 41 kommentarer

Jag är överväldigad av den uppmuntran jag har fått efter att jag skrev blogginlägget i går och länkade till artikeln om mig i Östnyland.
Just nu har 224 reagerat på blogglänken på Facebook och 90 personer har skrivit hälsningar.
Min blogg hade 2145 besök i går av vilka 1588 läste om mitt stora beslut.
Ja, ni som känner mig – statistiknörden är i farten 🙂

Ett ❤ -ligt tack till alla er som ägnat mig en tanke!

Små presenter till mig själv.
Små presenter till mig själv.

Även om det nu känns som att jag måste vara ännu mer noggrann med mina pengar passade jag i går på att köpa ett doftljus från Herttanen på Mariegatan. Priset var nedsatt och just den dagen fick kunderna en ekoprodukt på köpet.

I går kväll hade jag kontakt med några vänner via Messenger och till en av dem skrev jag ”Om jag dör i dag så dör jag lycklig, bara så att du vet”. För precis så kändes det då.

Livets stig i skogen. Ingen vet vad som väntar bakom kröken.
Livets stig i skogen. Ingen vet vad som väntar bakom kröken.

Att vara företagare kommer troligen inte att vara det lättaste, men på något sätt ska jag klara det. Bilden av skogsstigen är från Fagerö i Sibbo, tagen då vi hade paus i seglatsen. Den får symbolisera livets stig.

Jag är hoppfull och förväntansfull inför framtiden. Såsom jag sa i intervjun i Östnyland, allt har sin tid.
Att skriva, att uttrycka mig verbalt, helst med ord på papper eller digitalt – men också i kommunikation mellan människa och människa – det är det bästa jag vet. Ju mera lokalt och människonära, desto bättre.

Byteshandel

~ Carita Liljendahl ~ 19 kommentarer

Vi hade länge pratat om att Snede skulle få största delen från det syskrin jag köpte för ett knappt år sedan. Jag skulle ju bara ha några rullar tråd och synålar. Behöll även säkerhetsnålar men resten gav jag bort. Nålar och annan rekvisita som hör ihop med symaskiner, vad gör jag med dem då jag inte äger en symaskin? 🙂 Och flera trådrullar fick hon också.

Passar utmärkt i mitt hem.
Passar utmärkt i mitt hem.

Som tack hade hon med sig de här underbara stjärnorna som hon hade pysslat ihop själv. Besök gärna hennes blogg och gör som jag, beundra hennes idérikedom. Här är bara ETT exempel på vad hon pysslat ihop, finns mycket annat om du tittar runt där.

Tack snälla Snede@Bar 26!

Det finns alltid datum…

~ Carita Liljendahl ~ 10 kommentarer

… som man av olika anledningar minns.
Man kan minnas dem med glädje, ha något att fira. Men datum kan också innebära sorg eller vemod.

Med det här inlägget vill jag visa att det finns en allvarligare sida hos mig än den jag av olika orsaker visat upp här på bloggen under de senaste veckorna.

Den här datummanicken är mig kär. Har köpt den, eller fått den, minns faktiskt inte riktigt hur det var - från Sverige för många många år sedan. När jag var barn eller tonåring.
Den här datummanicken är mig kär. Har köpt den, eller fått den, minns faktiskt inte riktigt hur det var – från Sverige för många många år sedan. När jag var barn eller tonåring.

Den här våren och sommaren har några personer jag känt gått bort. Med mitt utpräglade sifferminne minns jag säkert deras dödsdatum rätt länge.
Och jag tänker på deras anhöriga. Säger inte att jag förstår vad de känner och går igenom, för varje sorg är unik. Men vet att också de för evigt kommer att ha vissa datum ristade i sina minnen.

I sorgen gäller det att ta en sekund i taget, sedan tar man en minut i taget, sedan en timme och så småningom klarar man en dag, en vecka, en månad.

Snart har det för min del gått sexton månader sedan jag fick veta att min man hade bedragit mig. Den första dagen i varje månad räknar jag fortfarande som en månadsdag, men jag gråter inte alls lika mycket som förra sommaren. Månadsdagen har på något sätt också blivit en segerdag som visar att livet har gått vidare, trots allt.

Det första sorgeåret ligger bakom mig. Och det är väl något sådant jag önskade jag kunde förmedla till dem som får sorg i dag, vare sig det är en skilsmässa eller någon kär som avlidit… att det är så viktigt att tillåta sig sörja en stor förlust.

Våga tala om den du mist, eller skriv ner dina känslor.
Det kan finnas stunder då du av olika anledningar bara måste bita ihop för att klara vardagen. Men försök inte sopa sorgen och de ledsna känslor under mattan. De försvinner ingenstans innan du bearbetat varje molekyl av dem.
Processen med att ”fejsa eländet” är sällan lätt, men det lönar sig att ta fajten.
Våga gå i terapi, du har allt att vinna på det.

Det här inlägget skrev jag för att ni som läser min blogg inte ska tro att varje dag är en tjohejsan-dag för mig även om livet är lättare nu än för ett drygt år sedan.

Jag har ju lovat att vara ärlig och mig själv här. Så långt det är möjligt, utan att såra utomstående.

Efter den första september som är månadsdag sedan dagen-då-jag-fick-veta-allt kommer den 3 september som är bloggens 6-års dag! Och den 4 september är det ett år sedan jag flyttade till mitt nya hem inne i stan. De dagarna ska firas ❤ 🙂

Tillåtet att minnas

~ Carita Liljendahl ~ 41 kommentarer

För en dryg månad sedan försökte två personer i rätt stränga ordalag diktera för mig vad jag får skriva på bloggen och vad jag inte får skriva här.
Gjorde jag inte som jag blev tillsagd skulle olika åtgärder vidtas, för att uttrycka det så neutralt som möjligt.

Indirekt handlade restriktionerna om att jag inte tilläts minnas det liv som varit. Eller att jag i alla fall inte skulle få skriva om det eller om känslor som rördes upp efter skilsmässan.

Ändå har jag inte skrivit något elakt här om människor som var en stor del av mitt liv under sjutton års tid.

För ett år sedan skrev jag nästan dagligen om min sorg.
I dag har mycket nytt kommit in i mitt liv och jag vill inte tillbaka till det gamla.
Men att komma ihåg sådant som hänt, att se tillbaka och minnas det fina, att vårda just DE minnena – det kan inte vara fel.

Gåva fick vi på 10-års bröllopsdagen.
En vas med ett hjärta, en gåva fick vi på 10-års bröllopsdagen.

Så jag fortsätter skriva om de minnena då och då.
Ett av dem är en vacker vas vi fick då vi hade varit tio år gifta.

Någon kanske skulle ha slängt den i golvet och stampat sönder den i små smulor efter skilsmässan. Eller vägrat att ha den i sitt nya hem. Men sådan är inte jag.

Jag använder vasen och tänker på festen då och då. Men nu symboliserar hjärtat inte den eviga kärlek jag trodde på då. Nu kan hjärtat påminna mig om det nya liv jag fick och alla de vänner jag har. Och kanske öppningen kan vara en symbol för en väg som finns in till ett nytt hjärta – vem vet.

Mina luktärter slog ut!

~ Carita Liljendahl ~ 20 kommentarer
Ni kan förstå känslan. Från frö till blomma <3
Ni kan förstå känslan. Från frö till blomma ❤

Och nu ska de plockas av bara den. Då stimuleras fortsatt blomning.
Jag är så glad för att blommorna kom just nu. I en tid som känns full av motgångar och missförstånd.
Den här bloggen håller mig ändå uppe, fastän jag försatts med en viss munkavle. Det jag nu bloggar om får jag lov att skriva så att ingen känns igen.
Det vill säga jag får inte komma med minsta lilla kritik eller ifrågasätta sådant som sägs om mig.

Men den respons jag får av er som följt mig länge här på bloggen, och även av nära vänner jag kan lita på och av människor på gator och torg, den hjälper mig vidare.

Det som gör mig mest beklämd är att personer som inte kan använda internet, som inte vet vad bloggar och Facebook är, blir ”upplysta” om vad jag skrivit. Och ”upplysningarna” är rena lögner. Dessvärre kan jag inte be personerna själva läsa och kolla upp om det man påstår att jag skrivit verkligen finns på mina sidor – för de förstår sig inte på social media och har aldrig använt datorer 😦

Så jag sitter här för mig själv och för mina samtal med Gubben Gud. Som jag hoppas hjälper till att fixa allt så att sanningen tids nog kommer fram.

Mycket ilska kring bloggen

~ Carita Liljendahl ~ 44 kommentarer
Några personer gillar inte min blogg och låter mig också få veta det.
Några personer gillar inte min blogg och låter mig också få veta det.

Den senaste veckan har jag fått en del förtäckta hot angående mitt sätt att skriva på bloggen. Jag anklagas för att lämna ut personer, men tycker själv jag skriver helt sakligt bland annat om känslor som skilsmässan förde med sig. Jag har inget agg mot någon och brukar alltid fråga lov av berörda parter då det gäller att sätta ut bilder.

Fick i går en andra kommentar av killen som för några veckor sedan skrev fult på fyllan. Jag har ett förnamn och en gmail-adress och två ip-adresser men när jag mejlar honom ger han sig inte till känna.

Han skrev att jag var så ful då jag var ung att killar var med mig för att dom tyckte synd om mig. I dag är jag också gammal och ful. Och att han skulle skämmas som hans fruntimmer skrev om ”sina sexiga eskapader” på en blogg. Heh – det är nog inte många ord om sex som nämnts på min blogg.

Jag hade kunnat låta hans kommentar gå ut om han inte hade nämnt andra personer jag känner vid namn. Han skrev att han hade talat med dem om mig och att många tycker illa om mig.
Vad killen anser kommer ju delvis fram här nu, men som sagt – i sin helhet kan kommentaren inte publiceras eftersom jag tror att de som nämns vid namn i den inte skulle tycka det var så kul.

I morgon har jag tänkt blogga om en rolig skylt jag hittade i Kotka.
En rolig sten och några fina fönster har jag också på lager!

Fina fönster, del 74

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer
Den somriga inramningen gör verkligen det här fönstret extra fint.
Den somriga inramningen gör det här fönstret extra fint.

Ytterligare ett fint fönster från Postbacken i Illby där vi var och såg en fars i söndags.

Nu har det för övrigt hänt så mycket på mindre än tolv timmar i mitt liv att jag inte hinner återge allt här just nu.
Blev utskälld i går av en person som inte tycker om att jag är öppen om mitt liv på bloggen. Och ändå har ju majoriteten av inläggen handlat om mig och mina vänner och vad vi gjort under sommaren.

OBS! Personen som gav mig en avhyvling är INTE min ex-make, inte heller kvinnan han är tillsammans med. Hon har inte bråkat med mig – kort sagt, vi har ingen kontakt och bägge mår säkert bäst så. Jag unnar henne all lycka och framgång. Över ett år har gått sedan den smärtsamma skilsmässan, terapin har hjälpt mig och jag går vidare i livet.

Att jag sedan då och då, ytterst sporadiskt, berättar om mina känslor – det har jag all rätt att göra. Jag skriver inte elakt om någon, jag vill bara få ut det som gör ont inom mig och kanske samtidigt hjälpa andra i samma situation.

Den andra grejen som hänt inom de senaste tolv timmarna är bara positiv. Mer än så säger jag inte nu, för så fort jag är glad över något brukar saker och ting skita sig…

Njut av solen och sommaren, lev i nuet – kram ❤

Om man aldrig har tråkigt…

~ Carita Liljendahl ~ 6 kommentarer

… kan man inte uppskatta de stunder man har roligt.
I dag har varit en sådan där dag då jag mest suttit inne och hört hur regnet smattrat allt hårdare mot plåttaket. Först fick vädret mig att städa, dammsög till och med skåp 🙂
Sedan började jag titta på sista-minuten-resor för visst vill jag ha sol och värme och upplevelser på sommarlovet. Men alla andra har tydligen tänkt samma sak för det fanns inga intressanta resor kvar.

Har hittat ett beroendeframkallande spel som är idealiskt att fördriva tiden med under regniga dagar.
Har hittat ett beroendeframkallande spel som är idealiskt att fördriva tiden med under regniga dagar.

Slutligen tittade solen fram i alla fall. Klockan hade hunnit bli halv sex då.

Hade fått en kommentar här på bloggen av en kille/man som påstår att jag känner honom – men jag vet inte vem han är. Han skrev att han inte var nykter då han plitade ner sina ord, så därför publicerar jag dem inte. Det var inget fräckt eller sexistiskt, men kändes olustigt ändå. Bland annat skrev han ”Ta en bisi som passar dej men ids int skriva hit om de. Int vill nån bisi vara med på nåns blogg”.

… jag måste nog bara säga att jag inte har nån sådan brådska med nya män att jag vill ta nån åt mig, men vem han nu än i framtiden är så måste han ha ryggrad nog att vara med på min blogg. Herregud, inte vill jag ha någon som skäms över mig och min blogg! 🙂

Jag ska inte tro att jag har några riktiga vänner

~ Carita Liljendahl ~ 46 kommentarer

Den här bloggen handlar väldigt långt om mitt liv. Min vardag med alla upp- och nedförsbackar som hör därtill.

Sedan juni 2014 har jag skrivit rätt mycket om hur det kändes att bli övergiven efter sexton års äktenskap. Stundvis mådde jag riktigt dåligt. Jag försökte berätta hur det kändes och varför.

Med tiden blev inläggen mindre ledsna, helt enkelt för att jag själv blev både starkare och gladare. Livet är mycket positivare i dag än för ett knappt år sedan, och jag kan tänka mig att många tycker att det nu är dags att fokusera endast på det positiva.

Men skriver jag inget om ”eländet” i mitt liv är den här bloggen inte ärlig.

Från den här hyllan i K-Supermarket hade jag velat köpa alla blommor!
Från den här hyllan i K-Supermarket hade jag velat köpa alla blommor!

Om jag hade haft möjlighet att få med mig alla de här blommorna från affären och om jag hade kunnat dela ut dem alla på en och samma dag, så är ni många som hade fått blommor. Jag tror att ni alla som varit med på min lilla helvetiska resa och som stöttat mig känner igen er. Vare sig ni gjort det i verkliga livet, via Facebook eller bloggen. Så de här blommorna är till er ❤

Bara två ögon och en ledsen mun fattas från den här moppen. Då hade den beskrivit hur jag kände mig i går.
Bara två ögon och en ledsen mun fattas från den här moppen. Då hade den beskrivit hur jag kände mig i går.

För ni ska veta att det ännu finns dagar då jag känner mig som den här moppen.
Till först av allt måste jag ändå förtydliga att min ex-make inte är den skyldige då jag berättar vad som senast gjorde mig ledsen.

Via FB fick jag häromdagen ett meddelande som i sin korthet lät så här:
Jag har inte i denna dag hört ett enda positivt ord om dej. Tänk på det. Inte ett enda.

Jag har också fått höra att jag inte ska tro att jag har några riktiga vänner. Sådana får man inte via bloggar.

Eller att de flesta lär ha tröttnat på mitt skilsmässopladder och helst vill springa sin kos då de ser mig.

Jag vore väl inte en människa om jag inte blev ledsen för de här påhoppen.
Fastän jag vet att personer som skriver så här har det jobbigt själva.

Så i dag beslöt jag mig för att berätta hur det känns ibland. Inte ofta men fortfarande då och då.
Och de här skoporna av ”ovett och sanningar” får jag kanske just för att jag är öppen om allt, för att jag inte ”har vett att hålla tyst om mitt liv”.

Det finns alltså människor som inte tycker om
– att jag vågar säga att jag är stolt för att jag åter är på benen
– att jag ids och täcks berätta att jag träffat nya män som är yngre än jag själv
– att jag berättar att min blogg har hundratals och ibland över tusen läsare varje dag
– att jag skriver hur jag genom terapin lärt mig förlåta och därmed även med handen på hjärtat önskar min make och hans nya allt gott.

Till råga på allt vågar jag kalla mig själv storsint och påstå att jag har ett gott hjärta 🙂

Till tårar rörd

~ Carita Liljendahl ~ 17 kommentarer
Tack Dimi Granell ❤ Finns så mycket symbolik i nallen som har vingar.

Jag vet inte hur jag ska tacka er alla.
Ni har gett mig kramar, värmande ord, små gåvor.
Ni har funnits till för mig, via Facebook, via bloggen, i verkliga livet.
Under mer än tio månaders tid.

Jag är ordlös.
Jag kommer aldrig att kunna tacka er alla tillräckligt synligt, så mycket som jag vill av hela mitt hjärta.

Senast i dag fick jag den här nallen av Dimi Granell. Hon sa att hon vill ge den till mig för att jag ska kunna krama något mjukt och fint då jag är riktigt ledsen. Jag lyckades nästan hålla tårarna tillbaka då jag fick gåvan (varför kämpade jag emot?) … men då jag återvände till jobbet och ställde nallen bredvid tangentbordet … då kom tårarna.

Det som för mig fortfarande känns nästan obegripligt är… hur jag i de svåraste stunderna, hur ofta de än upprepar sig… kan resa mig, tack vare vänner jag knappt visste fanns.

Samtidigt vet jag att det finns människor som är arga på mig.
Personer som inte tycker om att jag är öppen.
Människor som ser ner på mig, tycker jag gör mig till en driftkucku.

Men varje kram jag får, varje uppmuntrande ord vare sig den ges i affärens kassakö, på torget i stan eller via sociala medier… gör mig starkare och hjälper mig gå vidare.

Eller som Dimi och många av mina bloggvänner sagt…
Tänk ljusa tankar, se framåt, sprid kärlek.
Fortsätt våga vara öppen om dig själv.
Du hjälper andra.

Och det är ju det jag alltid velat göra – hjälpa andra och visa att om jag vågar vara öppen så vågar också du.