Coronaåret sett ur ett personligt perspektiv

Jag funderar ibland på det. Hur har coronapandemin påverkat mig?
Vi har levt med den snart ett år. Har den utgjort ett stort problem för just mig?

Ger jag ett snabbt svar blir det NEJ. Restriktioner och regler har inte känts särskilt oöverkomliga. På jobbet har jag haft det lugnare då antalet möten minimerats. Jag har känt mindre stress och press.

Tidningen har kommit ut under hela pandemin. Kontakterna mellan mig och medarbetarna har funkat via olika kanaler.
Men jag kan hålla med om att sociala kontakter IRL ansikte mot ansikte inte kan ersättas av videomöten i all evighet.

Ändå måste vi acceptera läget. Vi SKA inte umgås just nu. Sociala kontakter ska minimeras, punkt och slut.

Jag har efter skilsmässan våren 2014 levt ensam i nästan sju år. Så det här med att vara ”isolerad” är inget nytt.
Min släkt är liten. Mina närmaste utgörs av min syster med familj och min snart 87 år gamla mor. Jag har inga barn.

Jag har till min egen förvåning insett att jag också har en introvert sida. Den delen av mig tycker om att vara ensam. Att inte ha någon som lägger sig i då det gäller hur jag lever mitt liv.

Min andra sida är social. Den babblar på och träffar vänner så ofta det går i dessa tider. Alla de vänner jag träffat regelbundet under det senaste året är ovärderliga, och jag tror att de vet om det ❤

Min öppenhet i bloggen och min position som chefredaktör har också gjort mig till ett lovligt byte på sociala medier, där många tycker att jag måste klara av kritik.

Så jag kan säga att coronapandemin på sätt och vis har hjälpt mig. Den har gett mig en sköld som jag kan ducka bakom då det känns som too much. Under året som gått har jag ännu tydligt sett var mina riktiga vänner finns och vad som är viktigt i livet.

Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det är skönt att pandemin bidragit till att man inte måste göra en massa. Man får lulla hemma bäst man vill. Men alla täcks inte säga detta rakt ut.

Och visst! Jag vet att många personer och företag lider av isoleringen och restriktionerna.

Alla vill vi se ett slut på pandemin. Men den har också hämtat en del bra saker med sig.

(blogginlägget var ursprungligen längre, men jag bantade ner det då jag tyckte det var FÖR långt, vem orkar läsa? Därför kan en del kommentarer handla om sådant som jag senare strök från texten)

Jag är bara jag

Bara en symbolbild. Jag vill inte vara som en frusen och spretig buske, inte ens fastän den är vacker. Jag vill vara full av liv och mitt ärliga jag.

Läste nyligen en intressant intervju i Kyrkpressen. Där berättar Hufvudstadsbladets sportchef Filip Saxén om sin närkamp med sig själv. Han har blivit sexuellt utnyttjad som barn, och i dag är han också mycket känd för att stå upp för en jämställd sportjournalistik. Att han lyfter fram och försvarar idrottande kvinnor har han fått utstå en del spott och spe för.

I intervjun säger han att han varit jättebra på att utåt se ut att må bra. ”Om jag överdriver en aning så har jag skapat den professionella bilden av mig själv, som är annorlunda än den jag är privat. – – – Samtidigt går de sidorna av mig mer och mer ihop, mer nu än tidigare”.

Jag får också från och till höra att jag måste skilja på privata Carita och på Carita som är chefredaktör. De som sagt eller skrivit så till mig känner förstås igen sig nu, men jag skulle inte komma på tanken att lämna ut deras namn i något enda skede.

Somliga anser att detta är min privata blogg och där borde jag inte skriva om sådant som jag upplever i jobbet. I alla fall inte de gånger jag känner mig felbehandlad, mobbad eller kränkt på något sätt.

De här sakerna har jag svårt att förstå. Jag pekar ju inte ut någon av mina kritiker med bild och namn. De bara känner igen sig, och ibland känner sig fel personer träffade.

Egentligen är det ju mig själv jag blottar mest. Och de som följt min blogg genom de snart tolv år som den har funnits, vet att jag överlag är mycket positiv här.

Jag förstår inte heller varför jag måste vara två olika personer. En privatperson, och sedan spela en roll som chefredaktör. Det låter helt absurt i mina öron. Jag är ju bara jag. Carita är bara en person.

Sedan är det en annan sak att jag som offentlig person lite bör tänka efter vilken ton jag slår an i debatter, för att ta ett exempel. Men jag känner att jag inte heller där behöver vara annorlunda än jag är. Jag har alltid försökt tänka efter vad jag skriver och säger, jag försöker vara empatisk.

Lite mer har jag börjat säga ifrån nu då jag snart fyller 60. Jag är inte längre snälla lilla Carita som vill vara alla till lags och som därför är ett tacksamt mobbningsoffer. Det har i sin tur lett till att jag upplevs som en krånglig kärring 😀

Ibland måste man bara våga vara modig” säger Filip Saxén. Och det är det jag försöker vara, helt modigt mig själv. Även under de stunder då det verkligen kostar på.

Äntligen sol (och lite om mobbning, del 2)

Nu står solen äntligen så högt att den kommer förbi grannhuset och lyser in genom mitt köksfönster, innan den går ner. Klockan var då cirka 16.45. I dag har vi haft sol och klarblå himmel så gott som hela dagen. I lördags hade man ju knappt en aning om att solen fanns!

På väggen i rummet intill köket bildas fina skuggor och därmed mönster på en redan mönstrad tapet 🙂

Jag skrev tidigare i dag lite om mobbning. Men ämnet är ju komplext, svårt att greppa.

När blir man själv en medlöpare? En person som inte ser eller hör, medvetet eller omedvetet, att mobbning pågår. Speciellt vuxenmobbning är ju ofta utstuderad, den handlar inte om sparkar och slag.

Den kan handla om utbyten av blickar eller helt enkelt bara olika miner, och då är den ju tyst. Eller är det mobbning då två vuxna inte är av samma åsikt, och den ena kan vara aningen starkare då det ryker ihop och får sista ordet?

Om jag upplever att någon blir mobbad, när ska jag ingripa och hur? Då det gäller barn vet jag vad jag ska göra – men i vuxenvärlden?

Jag funderar inte på det här dagligen, och det har faktiskt inte just nu hänt något specifikt som skulle göra att jag känner mig utsatt.

Då och då dyker ändå olika minnesbilder upp. Och även på sociala medier förekommer mobbning i olika former, dagligen.

Jag vill inte att någon någonsin ska behöva känna sig mobbad, men samtidigt inser jag att det är svårt att förstå alla mekanismer, och ännu svårare att utrota det onda.

En skojig bild och ett allvarligt tema

Så här kan det gå ibland 🙂

Ibland känner jag att allt har sagts och skrivits i denna blogg. Alla bilder har visats. Men naturligtvis är det inte så.

Ofta tänker jag att det finns mycket jag kunde öppna mig om. Med åren har jag nämligen förstått att den mobbning jag blivit utsatt för som barn, i ungdomen och som vuxen självklart har satt sina spår. Samtidigt har den inte alls överskuggat allt i mitt liv.

Då jag tog mobbning till tals på en arbetsplats för cirka trettio år sedan förvärrades min situation på ett sätt. Men jag fick också hjälp och förståelse, vilket kändes bra även om den var mera tyst och personlig. Den ledde inte till att problemen försvann, men jag hade i alla fall vågat säga ifrån.

Det finns så mycket om det här som jag skulle vilja skriva om. Jag vet ju att många andra har upplevt liknande saker och att en våg av minnen och berättelser av olika erfarenheter brukar komma upp till ytan om EN person vågar börja diskutera svåra ämnen.

En annan aspekt som då också alltid tas upp är ”vad är mobbning”… den är ju så svår att definiera. Är jag bara en extra känslig person? Jag kanske har missförstått allt. Då jag tyckte att jag blev mobbad skojade ju ”mobbarna” bara med mig…

Jag slutar här för i dag. Fortsätter kanske en annan gång.
Men jag brukar säga ”inga känslor är fel”. Om jag blir ledsen för något som jag utsätts för, då har jag rätt att bli ledsen. Lika rätt har också du att bli ledsen om jag säger något sårande till dig.

Det viktigaste kanske är att genast säga till eller ryta ifrån. Om man klarar av att göra det. Alla har inte den förmågan.

Om att våga vara den man är

Ett av mina favoritprogram på tv är Lerins lärlingar på SVT.
Kort sagt, konstnären Lars Lerin är en underbar person.
Han får mig att minnas att vi alla är unika individer.

Lerins lärlingar – foto taget via tv-sändningen.

Hans sätt att närma sig alla som deltar i programmet är fantastiskt. Tänk om fler kunde vara som han ❤

En diskussion på Facebook nyligen fick mig åter en gång att reagera. Den handlade inte om mig, men jag kände igen mig – som en av många utsatta.
Det finns personer som tycker att den som öppnar sig på sociala medier, som berättar om mentala problem eller om annat som tynger hjärtat, har sig själv att skylla om andra börjar hacka på henne/honom efter det.

Var försiktig, skriv bara dagbok, berätta inte offentligt hur du känner dig, för då får du vara beredd på att ta en massa skit”.

Jag vill bara säga… va? Och en gång till – va?
Är det den som öppnar sig, som berättar om mobbning, om illamående och förtal som han/hon blir utsatt för, som ska skylla sig själv?!

Har inte de som skrattar bakom ryggen på andra något ansvar? Du som hånar den som vågar vara öppen, den som har modet att dela med sig av sina problem? Är det inte DU som ska skämmas?

 

Vuxenmobbning

Det har varit en bra dag i dag. Vi har haft redaktionsmöte och vi har för första gången en prao på vår tidning.

Men av någon anledning funderade jag ändå på vuxenmobbning i morse. Den är ofta mycket mer utstuderad än mobbning mellan småbarn, fastän den kan vara grym den också.

Jag kom av mig i de sorgsna tankarna då jag skar upp frukostbrödet.

Brödet hade formen av ett hjärta, även om det inte syntes utanpå.

Och det är att varmt hjärta jag vill ha, även om det många gånger slutar med att jag blir utnyttjad.

Jag vet vad det innebär att bli utfryst, att behandlas som luft. Likaså vet jag hur det känns att bli utsatt för förtal. Man får verkligen ha tålamod och lita på att sanningen alltid kommer fram, men vägen fram till den dagen är ofta fylld av missmod, ibland även av tårar.

Jag försöker behandla andra såsom jag vill bli behandlad själv. Och varje gång då jag hör elaka kommentarer om andra frågar jag mig nuförtiden, stämmer det där verkligen, eller är det någon missunnsam, avundsjuk människa som har talat, eller ett rykte som har gått, ord som har ändrats på vägen.

Man kan inte älskas av alla – men ingen förtjänar att behandlas orättvist och fult av andra människor.
Alla gånger är det inte heller lätt att komma ihåg att den som mobbar är den som av någon anledning mår dåligt.
Mobbning och utfrysning går inte att rättfärdiga på nåt sätt.

Att inte vara en medlöpare

Som en motvikt till alla våldsamma serier som visas på TV brukar jag titta på barnprogram. En av favoriterna är tecknade Alfons Åberg. där tas ofta väldigt viktiga frågor upp. I dag handlade det om mobbning. Om hur viktigt det är att våga säga ifrån då man ser att någon blir illa behandlad.

Alfons och hans vänner undrar vad de ska göra för att rå på en mobbare i klassen, en kille som alla är rädda för.

Jag blir ofta väldigt engagerad, arg och upprörd då jag ser Alfons. Även om jag vet att avsnitten för det mesta slutar bra. Den stygge mobbaren fick lära sig sin läxa i dag.

Men så väl slutar det inte alltid i verkligheten. Det kräver mod att ryta ifrån så som Alfons gjorde i filmen. Att inte vara en medlöpare.
Innerst inne vet vi ju att de som talar illa om andra, som mobbar, hånskrattar och pekar finger – är de som innerst inne mår sämst själva.

Det är lite dan för dan

… och jag tror att det var ungefär så här jag kände mig som barn inför julaftonen.
Så otroligt mycket har hänt i mitt liv de två senaste åren. Mycket har varit tungt, men jag lärt mig en hel del. Bland annat att ha tålamod och att det ibland är bättre att tiga än att spontant berätta om alla förväntningar och om allt kul som ska hända.
Tyvärr har det visat sig att det i många fall är bättre att berätta om det roliga först då jag hoppat ÖVER bäcken. Annars finns risken att jag plumsar i och att andra står vid sidan om och skrattar. Vad hade DU trott om dig själv? Att du kunde hoppa? Och dessutom klara dig torrskodd över? Hahahaa.

En bild från seglatsen då vi hade förtöjt en stund i en vik intill klipporna på Söderskär.
En bild från seglatsen då vi hade förtöjt en stund i en vik intill klipporna på Söderskär.

Jag har ända sedan jag var liten varit äventyrlig. Upplevt mig som udda, ofta valt att gå min egen väg. Jag har blivit mobbad i många olika sammanhang, men vem har väl inte det? Det är väl bara det att många väljer att tiga om de upplevelserna. Dels för att de är jobbiga, dels för att man bär på en fruktan om att allt blir värre om man berättar.

I dag tror jag ändå att det är dan före dan… 🙂