Jag funderar ibland på det. Hur har coronapandemin påverkat mig?
Vi har levt med den snart ett år. Har den utgjort ett stort problem för just mig?
Ger jag ett snabbt svar blir det NEJ. Restriktioner och regler har inte känts särskilt oöverkomliga. På jobbet har jag haft det lugnare då antalet möten minimerats. Jag har känt mindre stress och press.
Tidningen har kommit ut under hela pandemin. Kontakterna mellan mig och medarbetarna har funkat via olika kanaler.
Men jag kan hålla med om att sociala kontakter IRL ansikte mot ansikte inte kan ersättas av videomöten i all evighet.
Ändå måste vi acceptera läget. Vi SKA inte umgås just nu. Sociala kontakter ska minimeras, punkt och slut.
Jag har efter skilsmässan våren 2014 levt ensam i nästan sju år. Så det här med att vara ”isolerad” är inget nytt.
Min släkt är liten. Mina närmaste utgörs av min syster med familj och min snart 87 år gamla mor. Jag har inga barn.
Jag har till min egen förvåning insett att jag också har en introvert sida. Den delen av mig tycker om att vara ensam. Att inte ha någon som lägger sig i då det gäller hur jag lever mitt liv.
Min andra sida är social. Den babblar på och träffar vänner så ofta det går i dessa tider. Alla de vänner jag träffat regelbundet under det senaste året är ovärderliga, och jag tror att de vet om det ❤
Min öppenhet i bloggen och min position som chefredaktör har också gjort mig till ett lovligt byte på sociala medier, där många tycker att jag måste klara av kritik.
Så jag kan säga att coronapandemin på sätt och vis har hjälpt mig. Den har gett mig en sköld som jag kan ducka bakom då det känns som too much. Under året som gått har jag ännu tydligt sett var mina riktiga vänner finns och vad som är viktigt i livet.
Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det är skönt att pandemin bidragit till att man inte måste göra en massa. Man får lulla hemma bäst man vill. Men alla täcks inte säga detta rakt ut.
Och visst! Jag vet att många personer och företag lider av isoleringen och restriktionerna.
Alla vill vi se ett slut på pandemin. Men den har också hämtat en del bra saker med sig.
(blogginlägget var ursprungligen längre, men jag bantade ner det då jag tyckte det var FÖR långt, vem orkar läsa? Därför kan en del kommentarer handla om sådant som jag senare strök från texten)
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 
Det är väldigt likt hur jag känner. Jag lätt skulle kunna bli eremit och bosätta mig i skogen om det inte var för alla spindlar som huserar där.
Jag känner mig bekväm av att inte umgås förutom på jobbet. Jag har några få vänner och de bor rätt så långt borta. Telefonkontaktsavstånd.
😀 Det där med spindlarna var kul. Jag har också tänkt på att jag kunde bo i skogen. Eller i en enkel husvagn.
Så vi tänker rätt lika.
Husvagn lockar den med. 🤗
Jag tror dessvärre att de är rätt dyra, och sedan måste man förstås kunna rätt mycket om och kring dem, så att man kan hålla dem i skick.
Men tanken att skaffa en, eller att hyra en, är lockande.
Drömma är ju skönt. Men nätterna skulle vara jobbiga. Inte bara nätterna utan efter mörkret. Jag är mörkrädd. Förutom då spindlarna. 😜
Är du mörkrädd hemma också, i bostaden?
Inte i bostaden men väl på jobbet på vintern när jag släcker och glömmer nåt och måste tillbaka. Numera tänder jag ljuset då obehaget är gör stor.
Det finns många som är mörkrädda, av olika orsaker. Jag hade tidigare tandläkarskräck. I dag vet jag inte om jag direkt är rädd för något, men olika flygfän och kryp är obehagliga 😀
Tandläkarskräck har jag med. Välgrundad då tandläkare var hemska i Ungern nära tortyrliknande behandlingar. Bl.a drog de ut en tand utan att bedövningen bedövade. Det ger livslång ångest. För 2 år sen var jag hos en tandhygienist som visade hur man borstar tänderna. Och jag dom trodde att jag borstade mina tänder. Sen dess gör jag som hon visade och mina fickor runt tänderna har börjat minska. Målet är nu att fickorna ska försvinna helt. Jag ska till henne på slutet av månaden.
Jag hade ganska mycket tandsten och även annars inte så fina tänder.
Har nu också lärt mig putsa mellan tänderna, men har obehag för det – håller på att kräkas…
Nä – nu talar vi om nåt annat 😀 !
Vet du Carita – man vågar knappt säga det, men jag håller med dig i det mesta. Okej, jag har sluppit bli misshandlat (tack och lov) och jag blev inte nedtryckt i mitt första äktenskap heller, men jag har inte det minsta svårt för att vara ensam. Jag gillar mitt sällskap. Jag behöver inte ”uppvaktas” hela tiden. Jag gillar vara ”anonym”. Jag är en extrovert person, ändå trivs jag med mig själv. Det gör du också. Det är en styrka som du ska vara tacksam för. Jag är det i alla fall.
Rätt roligt egentligen. Jag menar du och jag har visserligen följt varandras bloggar i åratal, men vi är ju helt olika personligheter, vilket är bra, då motsatser attraherar varandra. Sägs det i alla fall. Ändå tänker vi rätt lika när det kommer till kritan. Å vad gäller sport är vi helt överens:-)
PS1. Jag är så innerligt trött på alla 70-plussare som gnäller över att inte fått krama sina barn och barnbarn. Vi då????? Vi som inte har några barn och därför inte några barnbarn heller. Vi finns inte. Vi finns lika lite som din och/eller min åsikt får sägas högt. DS1.
PS2. Du får själv avgöra om du vill publicera min kommentar. Är inte säker själv om jag vill det eller inte;-) DS.
Tack för allt det du skrivit här. Klart att jag vill publicera!
Ja, vi är olika i mångt och mycket, men även lika på många sätt.
Ja 70-plussarna som har barn och barnbarn, dom saknar nåt som dom HAR för att dom vet hur det är att HA dessa, att ha en stor släkt osv.
Vi som inte har barn och därmed inte får barnbarn heller vet ju inte hur det är att sakna barnbarn.
De som har stor släkt kan ha svårt att sätta sig in i hur det är att ”bara” ha en mor och en syster. En kusin har jag också, men that´s it.
Man kan ha ett bra liv ändå, med många vänner.
Pekka Kuusisto (världskänd violinist) drabbades ju av corona nästan för ett år sen, där han bor nånstans i Lovisa. I en intervju frågades han om han upptäckt nya sidor av sig själv under isloeringen. ”Jo, jag har märkt att jag är introvert”, svarade han. Och han är minsann något helt annat… Jag har märkt att jag blivit trött på mycket gnällande. Min pappas ord sitter ingjutna i min hjärna: han var nästan fem år i krig, från knappt 20 till 24½ års ålder. På tal om att ungdomslivet är förstört på grund av pandemin. Mitt sociala liv har alltid varit skralt, har ingen ”egen” familj mera, och det har min man inte heller, men vi lufsar på här hemma och har inga större behov så länge som det här läget pågår.- – – Skriva måste jag, var tvungen att köpa ny dator, och den skall kanske kunna ”skrivas loss” innan året är slut…
Man kan ju ha två sidor. Jag är social och pratsam, på gränsen till att babbla för mycket tror jag 🙂
Men jag trivs också mycket bra i mitt eget sällskap där ingen annan bestämmer vad jag ska göra och när.
Trött på gnäll är också jag – vi har mycket vi kan vara tacksamma för och glada över.
Att skriva och läsa har också varit nåt slags räddning för mig.
Håller med dej i allt och det kändes så skönt att läsa detta som jag har tänkt på länge. Är inte så bra på att uttrycka mej. Jag har inga barn och inga anhöriga men värdens bäst sällskap MINTON.
Har under pandemin lärt mej att jag mår bra när jag slipper umgås med folk.
Kramar från oss
Oj, kära vän – vi har då många likheter. Inga barn och nästan inga anhöriga.
Man blir van vid isolering och ensamhet, också då man är en social människa. Det känns ju ändå tryggast nu att inte ständigt röra sig ute bland stora skaror folk.
Kram!
Vi har alla påverkats av pandemin, fast på olika sätt.
Vissa positiva saker har man upptäckt, men tyvärr också vissa negativa. En blandning.
Ja, så är det. En blandning av upplevelser. Att människan är girig och i många fall hjärtlös och orättvis märks ju då det finns de som fuskar sig fram i vaccineringskön, eller köper vaccin till sig bara för att de har råd.