Något djupare, om att acceptera läget

Den här formen av frestelse måste man inte motstå.

Varning för att detta kan bli ett lite längre inlägg än vanligt 😀

Jag har läst en sida per dag sedan årets början ur Henri Nouwens bok ”Ovillkorligt älskad”. Där fann jag nyligen ett citat som satt som ett smäck!

När vi krossas som druvor kan vi inte se framför oss det vin vi en dag kommer att bli.

Nej. Jag såg inte i maj 2014 vilket vin jag kunde bli efter skilsmässan. Men det var inte enda gången jag kände mig krossad i livet. Jag krossades då min pappa gick bort när jag bara var femton år gammal. Jag krossades även många gånger efter det, i olika sammanhang.

Men idag har jag förvandlats till ett vin som jag hoppas mina vänner kan njuta av ❤

Jag såg en annons någonstans om denna underbara chokladask.
Direkt dök denna tanke upp: Du ska inte var för sträng mot dig själv, ät vad du vill, när du vill. Njut av livet” Jag tror att jag hörde det på TV igår i programmet ”Efter Nio” där en kvinna som  haft anorexi och bulimi uttalade sig. ”Detta eviga bantande… varför?

Finsk choklad är ett kapitel för sig. Svårt att hitta nåt bättre. Svenska Marabou och Cloetta (om de nu är svenska numera?) – är också goda jättar.
Men Lindt, från Schweiz… jag säger bara LLLLL, då jag inte kan säga MMMM som i Marabou.

Kvällssysselsättning.

Den här veckan gör vi en extra tjock tidning, troligtvis 44 sidor. Vi kallar den storspridning då den går ut till 10 000 hushåll. Många får Nya Östis gratis och det här gör vi ett par gånger per år i  hopp om att få nya prenumeranter och annonsörer.

Varje torsdag är det skönt då tidningen kommer ut. Då blir det ett par dagar i lite lugnare takt. På söndag börjar jobbet med följande tidning. Och så här är det varje vecka, året om.

Men jag tycker om mitt jobb. Och så här i coronatider, och speciellt då jag levt ensam nu över sex år, ger jobbet livet innehåll.
Jag har jobbat som journalist sedan 1987, så egentligen vill jag säga att mitt jobb är en livsstil.

Dessutom handlar mycket nu om att acceptera läget.
Jag lever rätt isolerat.
Jag använder ansiktsskydd då jag går till affärer.
Jag tvättar händerna ofta.
Jag tänker inte delta i några julfester eller andra sammankomster och tror knappt att sådana arrangeras här som jag bor heller.
Jag reser inte utomlands, ytterst sällan utanför Lovisas gränser.

Som sagt. Jag har accepterat att mitt liv kommer att vara begränsat på detta sätt åtminstone till sommaren 2021. Kanske längre än så.
När man accepterar något blir det ofta lättare att andas och gå vidare.

Glad måndag! 19-10-2020

I dessa tider, då det verkar bli bara kämpigare med allt kring coronan, tycker jag att det är fint att det finns ansiktsskydd av olika slag.

Jag äger nu åtta skydd av tyg och har cirka 80 engångsskydd i mitt lager. Enligt de senaste forskningsrönen kan även engångsskydd tvättas, men naturligtvis inte hur många gånger som helst.

Tygmaskerna tvättar jag i maskin i en separat nätpåse efter varje användning. Jag kokar dem inte i 90 grader och jag tror att jag inte är den enda som tänker ”nån hejd med allt får det lov att vara, vi gör så gott vi kan” ❤

Glad måndag till alla, ropar Mumin och jag – trots att coronaspöket härjar på.

Skyltsöndag, den 18 oktober 2020

Det här får bli ett lite annorlunda skyltsöndagsbidrag. Jag vill också ta ställning till det som många kallar corona-hysteri. Antalet smittade ökar också här som vi bor och det är klart att man ska vara mycket försiktig. Men jag anser att livet inte helt kan stanna upp. Jag vill inte lägga mig ner och dra ett täcke över huvudet. Jag kan inte heller ligga på det sättet overksam tills sommaren kommer.

Så här såg det ut på vårdcentralen i Lovisa den 13 mars 2020. Då visste vi inte ännu vad vi hade framför oss.

I går var jag på innebandymatch i Kuopio med fjorton andra supportrar. Vi hade en stor buss, alla hade således egna säten. Många hade ansiktsskydd på i bussen, men absolut senast då vi gick ut och åt och då vi var i den här jättestora hallen där publiken på Tors match uppgick till cirka 50 personer.

Kuopiohallen är enorm. Vår match spelades på planen längst borta på bilden.

Jag tog nyss bort en bild från Facebook, från min egen sida, där jag poserade med tre vänner, av vilka jag och en annan bar ansiktsskydd. De två andra hade nyss ätit och använde inte just då skydd. Vi stod intill varandra ungefär femton sekunder då bilden togs.

Vi var glada för att vi hade vunnit en tuff match, men det kom kommentarer på bilden. Man frågade ”hur är det med distansen” och även på tidningens FB-sida fick jag frågan hur jag kan åka på match och stå bredvid två personer som saknar ansiktsskydd.

Jag tog bort bilden mest för de tre andra personernas skull, fastän vi i går var överens om att bilden får publiceras på FB.

Lagets buss i förgrunden, supportrarnas i bakgrunden.

Jag har respekt för människors olika tankesätt och även förståelse för att många är rädda nu. Men vi kan inte isolera oss helt eller gräva oss ner i nåt slags skyddsgravar. Man kan bli smittad var som helst. Då man går till affären eller apoteket, till en kurs, till ett bibliotek, om man äter på restaurang, sitter på café osv.

Det viktigaste är att använda ansiktsskydd alltid då man kan. Även handskar om det känns tryggt. Att försöka hålla avstånd och att tvätta händerna, ibland räcker tvål och vatten men även handsprit finns nu så gott som överallt att tillgå. Dessutom ska man självklart hålla sig hemma om man har förkylningssymtom. Mer än det här kan vi inte göra.

Och jo, jag vet… det kan bli ett abrupt slut på matcher och träningar också. Den dagen när de besluten kommer måste vi acceptera de.

Gator i Lovisa och en park med damm

Onsdag är så kallad slutspurtsdag för Nya Östis. Dagen då tidningen går i tryck. I morgon ska prenumeranterna få den med dagsposten.

På onsdagar jobbar jag ofta nästan i ett sträck från nio till halv fyra. Sedan kollar jag om den som gör sidorna har allt material som personen behöver, eller om hål på sidorna ska fyllas. När jag får grönt ljus om att allt är ok med sidorna går jag en promenad, ibland till affären.

Jag tycker att den här bilden av Åldermansgatan blev fin. Inramad av höstgrönska på något sätt.
Dammen i Kapellparken.

Det är skönt väder med cirka tio plusgrader som varmast. Ska snart bli kallare, men det är lätt att andas och jag gillar det.

Den här bilden tog jag i går. Det är Chiewtizgatan där jag bor, men mitt hus syns inte på bilden. Huset till vänster, det i rött tegel, blev klart ungefär 2005 om jag minns rätt. Det fick då namnet Corona. Hur lustigt är det i dag? På flaggstångens vimpel står det också Corona, men klart att det ska göra det då huset heter så 🙂

Observera min nya utlottning på startsidan. Ett reflex med motivet Lilla My!

 

Andra segern för Tor i Finlandsserien

Ja, det blev ett par hyfsade bilder trots att jag känner mig ringrostig efter en lång paus. Har inte fotograferat innebandy på över ett halvår!

Lovisa Tor har inlett spelet i Finlandsserien bra, seger borta för en vecka sedan och seger hemma även i dag med siffrorna 9–3 över Sudet från Kouvola.

Tors Jere Jokinen till vänster och Sudets Petri Pöntinen till höger. Petri spelade ännu ifjol hos oss.

Det var strongt av Tor att stå tillbaka och inte släppa in ett enda mål fastän laget råkade på tre utvisningar efter varandra och stundvis spelade med bara tre utespelare mot gästernas fem.

Det är helt klart klasskillnad mellan lagen i division ett, där Tor höll till förra säsongen, och Finlandsseriens lag. Tor har inte heller direkt tappat spelare, vilket fansen kanske fasade för då vi degraderades i våras. Tvärtom. Vi har många rutinerade spelare, även med kompetens från ligan (Elitserien i Sverige). Dessutom massor av hungriga och duktiga juniorer som fostrats i Tor.

Så jag ser med glädje fram mot kommande säsong. Det enda spöket nu heter Corona… och det är tyvärr inget litet spöke.

Jonathan Flinck, ifjol ligaspelare i Ådalens IF, nu tillbaka i moderföreningen Tor.

Men Tor har skött sina plikter bra. Handsprit finns. Ansiktsskydd rekommenderas. Nere vid planens nivå får man inte vara alls om man inte bär mask. Distans mellan människor är också stark rekommendation. Hoppas att allt fler börja inse allvaret med reglerna.

På rövarstråt?

Ibland undrar jag hur mycket man får skämta, och om vad man får skämta? Hänger det ihop med vilken position man har? Eller på vilket sätt man skämtar om allt möjligt som har med olika känsliga saker att göra?
Skämtar man om corona, som jag kom att tänka på i dag, så måste man göra det med finess. Annars tar många illa upp…

Carita i affären, med munskydd! Foto: Pia Calenius

På Facebook skrev en präst nyligen ”Vi såg alla ut som stråtrövare i våra masker” då ansiktsskydd krävdes vid en avskedspredikan. Jag tycker det är helt ok att skriva så.

I apoteket hälsade jag på en bekant i dag och han såg först frågande ut. Han kände helt tydligt inte igen mig. Sedan återvände han och sa nåt i stil med ”ja, vi ser ju alla ut som rövare nuförtiden, inte lätta att känna igen” 🙂 Också en helt okay kommentar, anser jag.

Vi rekommenderas att använda munskydd i affärer, i banker, i posten, i kiosker, på gym och i simhall (ska man simma med dem vet jag inte)… i bibliotek, i idrottshallar, i många skolor osv. Det är BRA! Men ganska få följer rekommendationerna verkar det som.

Men det här är ju egentligen petitesser.
Om man jämför det med den första debatten mellan presidentkandidaterna i USA. Där finns det ju inget annat att säga än ”katastrof, ovärdigt, onödigt, dumt, barnsligt, förfärligt”… Jag kollade inte debatten. Det räckte med att se korta sammandrag. Vart är USA på väg…?

Att vara nöjd och lycklig i stunden

Så vackert med solregn när jag går upp för backen hemåt, förbi Societetshuset och församlingshemmet (som inte syns på bilden).

Vaknade av att det åskade i natt. Tio minuter regn, fyra gånger dovt muller. Jag sover med öppet fönster, men där finns nät och galler som skydd.

Sedan var det både sol och regn på dagen. Fick skynda mig att stänga balkongens fönster då vattnet öste ner och det blåste samtidigt.

När jag cyklade iväg på mina ärenden under en paus i jobbet föll ett stilla solregn. Det var så skönt och vackert ❤

Det är mycket jobb nu igen. Javisst.
Men under mina lediga dagar lärde jag mig att mycket KAN vänta, allt måste inte skötas bums. Jag svarade inte på några arbetsmejl på fyra dagar, och bra gick det att svara senare. Förstås hade jag autosvar aktiverat. De som mejlade till mig visste att jag var ledig och förväntade sig inte svar på momangen.

För några dagar läste jag en bra artikel i Hufvudstadsbladet. Det var en intervju med en infektionsläkare. Han sa att vi gör klokast i att acceptera läget. Vi ska inte tro att coronan går över så fort vi får ett vaccin. Vi kommer att ha det såhär (coronan finns kvar) ett år, eller två.

Alltså. Sådana saker vi inte kan göra något åt, sådant vi inte kan påverka, gör vi klokast i att acceptera. Och så går vi vidare, tar en dag i taget.

Det finns så mycket att vara glad och tacksam för. Till exempel solregn.

Brukar inte bränna propparna…

… men kanske jag lite kan skylla på att jag stod i en kö en halvtimme i dag och fick ont i ryggen. Mera om de brända propparna lite senare…

Utanför ingången till Suurkirppis, som har både lopptorg och en mängd andra varor, finns två så här ståtliga pelargoner. Har ni sett på maken? Och så är det hundvänligt med vattenskål för fyrbenta vänner också.

I den här affären kan du köpa allt från begagnade möbler till både nya och återanvändbara kläder. Dessutom kan du låta göra nycklar här, hämta Matkahuoltos paket, fylla på busskort och ja Herren vet vad allt man får här.

Därför tyckte jag i dag synd om tjejen i kassan. Hon var ensam och kön blev bara längre och längre. Svårt då att hålla de avstånd som rekommenderas med tanke på corona…

När det sedan äntligen blev min tur radade jag sakerna på disken och ställde sedan inköpskorgen ifrån mig. För att göra det var jag tvungen att lämna platsen i kassakön för tre sekunder. Vips kom ett gäng med unga flickor och lade sina saker på disken.

Kassatjejen sa vänligt att vi inte var klara med min betalning och flickan som hade hastat fram tog ett steg bakåt. Hon var fortfarande nästan fast i min rygg och det var då som Adrian flög i mig – eller kanske var det en gammal grinig tant som visade sitt plyte genom mig…

Jag pekade på strecket som fanns på golvet, ett gult streck… som visar att man ska hålla avstånd. Jag sa nog också nåt om att kan ni hålla distans…

Tja, det var kanske inte så farligt men jag skämdes när jag gick ut. Jag är inte van vid att tillrättavisa andra. Men på något sätt blir jag allt oftare nu irriterad då det här med hålla distans inte tycks gå hem hos alla.

Förlåt tjejer, om ni läser det här… jag ville inte låta brysk.
Coronasmittan är ändå inget att leka med och den kan lura var som helst.

Det var de här varorna jag var ute efter i Suurkirppis. Ett visir och engångsansiktsskydd.

Skyltsöndag, den 31 maj 2020

En bar i soliga Borgå.

I morgon får barer, restauranger och cafeterior åter öppna i Finland. Vissa restriktioner finns kvar, till exempel angående alkoholförsäljning. Den slutar klockan 22.
Detta fick några humorister i ett radioprogram att raljera kring klockslaget och coronan. Klockan 21.59 finns ingen risk för corona, men 22.01 finns faran där.

Allvarligt talat vet vi ju alla att omdömet kan börja svika hos folk om alkoholintaget är stort. Man kan också börja svaja och vingla, kanske rentav se dubbelt, så att det är svårt att hålla avstånd från folk 😀

BP håller i trådarna för utmaningen Skyltsöndag!

Plock ur arkivet

Det börjar bli tomt i bildarkivet nu också. Men några överlopps ”när-ska-jag-använda-de-här”-bilder finns kvar

På en utflykt till Strömfors för nån vecka sedan tog jag en bild av det här konstverket som smederna i bruksmiljön gjort.

Det ser lite ut som ett kors. Eller som en människa som sträcker ut händerna för att omfamna någon. Eller som är uppgiven över coronasituationen.

Såg ett program på tv i dag. Det där som berättar om par som letar efter sina drömhem utomlands, i Spanien, i Frankrike, i Italien.

I dagens program, som förstås inte är pinfärskt, sade kvinnan i familjen att det inte känns som ett problem att flytta bort från Wales. Hennes döttrar med familjer och vänner kan ju när som helst flyga ner och hälsa på.
Så lite vi visste då, om hur fort allting kan bli annorlunda.