Coronaåret sett ur ett personligt perspektiv

Jag funderar ibland på det. Hur har coronapandemin påverkat mig?
Vi har levt med den snart ett år. Har den utgjort ett stort problem för just mig?

Ger jag ett snabbt svar blir det NEJ. Restriktioner och regler har inte känts särskilt oöverkomliga. På jobbet har jag haft det lugnare då antalet möten minimerats. Jag har känt mindre stress och press.

Tidningen har kommit ut under hela pandemin. Kontakterna mellan mig och medarbetarna har funkat via olika kanaler.
Men jag kan hålla med om att sociala kontakter IRL ansikte mot ansikte inte kan ersättas av videomöten i all evighet.

Ändå måste vi acceptera läget. Vi SKA inte umgås just nu. Sociala kontakter ska minimeras, punkt och slut.

Jag har efter skilsmässan våren 2014 levt ensam i nästan sju år. Så det här med att vara ”isolerad” är inget nytt.
Min släkt är liten. Mina närmaste utgörs av min syster med familj och min snart 87 år gamla mor. Jag har inga barn.

Jag har till min egen förvåning insett att jag också har en introvert sida. Den delen av mig tycker om att vara ensam. Att inte ha någon som lägger sig i då det gäller hur jag lever mitt liv.

Min andra sida är social. Den babblar på och träffar vänner så ofta det går i dessa tider. Alla de vänner jag träffat regelbundet under det senaste året är ovärderliga, och jag tror att de vet om det ❤

Min öppenhet i bloggen och min position som chefredaktör har också gjort mig till ett lovligt byte på sociala medier, där många tycker att jag måste klara av kritik.

Så jag kan säga att coronapandemin på sätt och vis har hjälpt mig. Den har gett mig en sköld som jag kan ducka bakom då det känns som too much. Under året som gått har jag ännu tydligt sett var mina riktiga vänner finns och vad som är viktigt i livet.

Jag vet att jag inte är ensam om att tycka att det är skönt att pandemin bidragit till att man inte måste göra en massa. Man får lulla hemma bäst man vill. Men alla täcks inte säga detta rakt ut.

Och visst! Jag vet att många personer och företag lider av isoleringen och restriktionerna.

Alla vill vi se ett slut på pandemin. Men den har också hämtat en del bra saker med sig.

(blogginlägget var ursprungligen längre, men jag bantade ner det då jag tyckte det var FÖR långt, vem orkar läsa? Därför kan en del kommentarer handla om sådant som jag senare strök från texten)

Vi är inte ensamma om att vara ensamma

Temat i kvällens ”Efter nio” på Yle fem var osynlighet. Det var ett intressant program. Osynlig kan man känna sig då man är ensam, men i programmet intervjuades också en kvinna som i 28 års ålder fick veta att hon var adopterad. Programmet avrundades med trollerikonster.

Två intervjuer gjordes på distans, det som blivit allt mer vanligt i dag. En svensk psykolog (på skärmbilden) hade mycket intressant att säga. ”Vi är inte ensamma om att känna oss ensamma i dag” – om vi gör det. Alla känner sig inte ensamma, och en del är mer vana vid att vara det än vad andra är.

Att vara socialt isolerad någon vecka eller någon månad är inte farligt. Det är ok så länge ensamheten inte puttrar på för länge, sade psykologen.

Pågår isoleringen länge löper ändå många risk för att bli nedstämda, irriterade, orkeslösa och att drabbas av sömnstörningar. Därför är det viktigt att ha vissa rutiner.

Rutiner är således inte enbart av ondo, något trist. Fastän jag ibland tänker att många av mina dagar ser lika ut då jag jobbar från 9 till 17 eller ännu längre, måndag-tisdag-onsdag… för att få Nya Östis klar, varje vecka. Och då torsdagen kommer och tidningen ges ut, börjar samma procedur på nytt. Följande tidning ska planeras och produceras 😀

Men – jag tycker om mitt jobb. Jag är tacksam för att Lovisa har en superlokal tidning som kommer ut på svenska. I morgon fyller tidningen fem år! Det firas i jobbets tecken, men ett stort tack sänder jag redan nu till ALLA som var med om att se till att Nya Östis blev verklighet ❤

Jag är nöjd med det jag har

En text om att byta inställning.

Den här texten hittade jag i en svensk veckotidning häromdagen. Jag känner igen mig själv i den. Särskilt om ni läser de två sista meningarna.

Många av dem som bor ensamma, vare sig de har valt att göra så, eller är ofrivilligt ensamma, brukar känna sig lite extra åsidosatta på stora högtider.
Men jag tror man kommer ganska långt med att ha rätt inställning. Om man jämnt tänker på vad man saknar blir man ju ledsen. Men om man är nöjd med det man har, för vi har ju det ändå rätt bra i vår värld, kan det leda till att man mår lite bättre.

För övrigt skriver man ordet allena med två L. Kollade för säkerhets skull i Svenska Akademiens Ordbok… Men det här inlägget ska inte vara något gnällinlägg 😀

Lite senare i dag visar jag ett par bilder på vad jag köpt i dag. Jag är helt i tagen då jag fått ”en ny vän”. Ni som känner mig skrattar säkert igenkännande 🙂

Ordet själv låter bättre än ensam

I Sverige tänder man majbrasa på valborg. Har minnen från det, en kall valborg 1998 i Täby, Stockholm 🙂

Jag har hört till dem som ifrågasatt kutymen att man i Sverige använder ordet ”själv” då man menar att man är ensam. Där säger man ”Jag är själv hemma” istället för ”jag är ensam hemma”. Rätta mig kära svenska vänner om jag missförstått något.

Men sedan jag fick höra glåpord från vissa håll om att jag är en ENSAM människa som inte har annat att göra än att sitta hemma och blogga om min ointressanta vardag… hur kan jag liksom tro att någon är intresserad av den?! … så tycker jag att ordet ensam känns fel då jag berättar här att jag firar valborgsafton ensam.

Jag firar den SJÄLV 🙂 Och det är SJÄLV-valt. För morgondagen har jag andra planer, men idag har jag jobbat bland annat med översättningar. Dessutom har jag fått sov- och arbetsrummet nästan klart. Endast några få prylar ligger kvar på golvet och väntar på sina nya platser.

I kväll har jag haft chattkontakt med vänner via Messenger. Jag har kollat valborgsfirandet i Sverige och då Brahe Djäknar sjöng in våren på Vårdberget i Åbo. Jag har haft min studentmössa på huvudet och druckit några glas vin.
Och helt ensam, helt själv, har jag haft det riktigt bra ❤

Ett hav av vita mössor i Vårdbergsparken i Åbo.

Våga dela med dig

Om du är bekymrad över något, om du är ledsen, känner dig mobbad, missförstådd eller annorlunda. Då kan det kännas som om du är absolut ensam i hela världen med ditt problem – men det är du ju inte.

De senaste dagarna har jag läst många bekymrade inlägg på Facebook av vänner till bland annat unga som tagit livet av sig. Det SKA inte behöva gå så långt, att det sista ropet på hjälp är ett självmord som inte gick att avstyra.

Sitt inte ensam med dina bekymmer.
Sitt inte ensam med dina bekymmer.

I programmet Efter Nio talade Jani Toivola i måndags om sin nya bok. Här finns en del av det han sade i artikelform. Bland annat säger han ”Livet handlar inte om att hemlighålla, trycka ned saker och vara ensam. I samma stund som jag berättade kände jag mig otroligt lycklig och lätt”.

I tv-programmet sa Toivola att tystnad ofta beror på rädsla för vad andra ska tänka. Många försöker skydda andra genom att vara tyst. Inom alla familjer finns det något man aldrig talar om.

Men han talar också om vikten av att kunna hålla tyst i vissa sammanhang och att vara en bra lyssnare. Det där med att man är öppen och berättar om hur man känner sig är ju inte alls samma sak som att pladdra hejvilt och särskilt inte att skvallra om eller förtala andra.

Jag har fått höra från många håll att jag inte ska vara så öppen på min blogg. Själv har jag ändå fått så mycket bra gensvar här och så många pushar framåt att de lätt övervinner de få sura påhopp som kommit genom åren.

De små detaljerna

… ska ännu finslipas i bostaden.

Katastrof! Vinstället är tomt!
Katastrof! Vinstället är tomt!

Bland annat måste några vinflaskor införskaffas.

En gammal radio som jag inte kan använda men som får tjäna som prydnad.
En gammal radio som jag inte kan använda men som får tjäna som prydnad.

Och var jag ska ställa den här radion som prydnad har jag ännu inte heller bestämt.

 

En liten korg som ska få något bra innehåll.
En liten korg som ska få något bra innehåll.

I kväll känner jag mig faktiskt lite ensam. Saknar kramarna jag alltid förr kunde gå och ge eller få av maken.

Saknar också det där vardagliga snacket, utbytet av åsikter, pratet om sådant som hänt under dagen eller om sådant som vi tänkte göra i framtiden.

Nu är det väldigt tyst hemma hos mig.
För tillfället hör jag bara bruset från motorvägen. Har några vädringsfönster öppna.

Ett minne från en Stockholmsresa.
Ett minne från en Stockholmsresa.

På en av de otaliga Stockholmsresor vi gjorde tillsammans köpte jag champagne. Flaskan var så fin att jag inte kunde kasta bort den.

Nu ska jag ha ett levande ljus att stå i den.

Hösten kan ju vara en mysig tid om man så vill.
Kramar till er alla ❤

Man gör hur man vill

… då man bor ensam. Till exempel skär jag upp brödet så här för att det ska plats i den påse jag har till förfogande.

Förr rådde delade åsikter i hushållet huruvida man kunde göra så här eller inte.

Klart man kan.

Man måste inte börja skära ett bröd från någon av de så kallade ändorna.
Man måste inte börja skära ett bröd från någon av de så kallade ändorna.

I dag ska jag försöka skjuta bort de ledsna tankarna. De som handlar om att jag inte är på den årliga semesterresan nu. Det är inte jag som vandrar med min man hand i hand på en strand eller längs gatorna i en pittoresk by, jag hör inte vågorna slå mot stranden eller syrsorna spela.

Om jag sätter fokus på framtiden så är det packa som gäller i dag igen.

Jag ska också till bostaden tillsammans med dess ägare för att kolla hur renoveringarna framskrider.

I framtiden hoppas jag ha krafter att vandra runt i min nya näromgivning. Där finns många fina parker med gamla träd som jag vill ta bilder av till bloggen.

Lovisa är ju min barndomsstad och trots att jag huserat på många adresser här har jag aldrig bott i det kvarter jag nu flyttar till.

I kväll kanske jag tar mig till Skeppsbroområdet för att vara med om Lovisa fredsforum. Någon afrikansk grupp uppträder där. Brukar gilla den musiken.