Kvinnan som har svårt att säga nej

… gav efter i en svag sekund och gick med på att ställa upp i Hufvudstadsbladets Duellen. Det är en tävling med fem frågor i fem olika kategorier. Svarar man fel på första frågan som ger fem poäng får man gissa vidare på fyrapoängaren och ända ner till en poäng. Kan man inte svaret blir det noll poäng.

Ju närmare utfrågningsdags vi kom, desto nervösare blev jag. Varför i hela fridens namn gick jag med på det här? Jag är INTE allmänbildad… det enda jag tror mig veta ALLT om är frågor relaterade till James Bond 😀

Nu är jag ändå stolt och glad för att jag vågade mig med och för att jag fick 10 poäng av 25 möjliga. Frågorna ÄR svåra vill jag påstå. Jag har testat Duellen många söndagar under flera års tid i Husis, och sällan fått mer än 7 poäng. Men då har jag också utgått från att om jag gissat fel på första försöket får jag noll istället för fem, eftersom jag läst svaret! Och det är ju inte riktigt detsamma som att delta på riktigt i tävlingen.

Kollegan Peter Sjöholm från Yle vann med 16 poäng. Jag gratulerar! Hade jag vunnit hade det blivit en omgång till och den vet jag inte om jag hade klarat lika bra. Tänk att få noll poäng och skämma ut hela Lovisa och Nya Östis 😀

Tidningar är fulla av fyndigheter

Som om jag inte redan hade tillräckligt många kategorier i min blogg? Så skapar jag en till. ”Citerat, klippt, kopierat, lånat” 🙂

I går fick jag syn på ett roligt citat i Hufvudstadsbladet.

Bruce Oreck var USA:s ambassadör i Finland 2009–2015. Jag träffade honom en gång i samband med Lovisa Historiska Hus, och han har skaffat bin från våra trakter för att ha dem uppe på hustak i Helsingfors. Han bor fortfarande i Helsingfors och har olika projekt på gång där.
I intervjun i tidningen berättar han om sitt förhållande till finska språket 😀

Finska ortskollegan Loviisan Sanomat skriver om dagens väder.

Att skriva om väder i en tidning som trycks på en måndagskväll och kommer ut på tisdag kan vara lite vanskligt. Tänään: Aurinko paistaa ja lämpöa parhaillaan +23 C = I dag: Solen lyser och värme har vi i bästa fall +23 grader.

Tja… det har varit mulet och regnat hela dagen. Temperaturen har ändå varit +22 så där slog det inte fel.

Huomenna: Sadekuuroja ja viilenevää = I morgon: Regnskurar och svalare väder.

Ja, man är väl gammal då :-)

Hufvudstadsbladet hade i dag en intressant artikel om gamla ordspråk. Tidningen skriver att många unga inte längre förstår var ”hänga ihop som ler och långhalm” betyder, eller att man ”inte får en syl i vädret”

Många uttryck är hämtade från Bibeln, ”gå från klarhet till klarhet”, ”i elfte timmen” och ”intet nytt under solen”.

Alla de här uttrycken och många till, sådana som ”ha en hållhake på någon”, ”leva i kappsäck”, ”se genom fingrarna” och ”det kom som ett brev på posten” är sånt jag både använder och förstår.

Det sistnämnda låter ju ändå lite knäppt i dag då posten är långsam och ibland inte funkar alls – men ja, jag är ju snart sextio år gammal så det förklarar en del 😀

Molntak och en fin droppe

Åter ett molntak över city och ljus mot horisonten 🙂 Jag tar det inte särskilt bildligt, tycker det är fint!

Det blir många bilder av utsikten från mitt fönster eller från min balkong.
Är ju mest ensam hemma, men vill understryka att jag inte sörjer det.

På något sätt känns det som att allt som hände 2014 och efter det, med skilsmässa och det faktum att jag sade upp mig från fast anställning och startade eget företag – att det var BRA och en förberedelse för detta som komma skulle.

Jag klarar isoleringen, ensamheten, det så kallade tråkiga, den sociala distanseringen… helt galant.
Ibland saknar jag middagar och träffar med vänner. Men månne inte den tiden kommer då det åter låter sig arrangeras.

Läste i dag en intressant essä av filosofen Åsa Slotte i Hufvudstadsbladet. Den handlade om melankoli, förmågan att ha långtråkigt och om social distansering.  Hennes text går över två uppslag så jag tar bara med en kort snutt av allt här. Sådant jag känner igen mig i.

”Generellt verkar långtråkighet vara en av nutidsmänniskans mera obekväma existentiella tillstånd, ett konkret livsproblem. Såväl under coronakrisen som innan har ett snabbt livstempo och en jovial natur definierat det normala. Men då många människor kämpar sig igenom våren med zoommöten och hangoutkontakter i kvava rum, så finns det en stor grupp människor, som inte har samma behov av ständiga sociala möten. Jag har tidvis känt mig som en främling då den rätt endimensionella bilden av allas umgängestörst vuxit fram, eftersom jag direkt visste att jag inte skulle ha några problem med att vara hemma utan dagliga sociala kontakter.”

Så känner jag det också rätt ofta. Jag klarar mig bra utan möten i kvava rum.
Jag kan leda jobbet på distans och accepterar att vi är många nu som inte vill ha fysiska möten.
Men detta om detta helt kort, annars tenderar det här också bli en essä på 14.000 tecken 😉

Som en liten droppa i havet, eller droppen som urholkar allt. Foto taget med mobilkameran faktiskt. En nyss duschad tomatplanta.

 

Vardagen här hemma

Jag har inte varit så bra på att dokumentera min vardag här på bloggen. Alltså vardagen hemmavid 😀

Kanske för att jag tycker att den inte är / varit särskilt intressant.

Följer tv-nyheterna varje eftermiddag, mot kvällen även Sveriges TV.

Nu finns det inte så många alternativ till bilder fotograferade utanför hemmet. Jag är inte 70+ så jag får gå ut, men jag undviker kontakt med andra människor en tid framöver.

Fem timmar har gått vid datorn till att planera kommande tidningar. Allt på distans. Massor av mejl en del telefonsamtal.

Mot eftermiddagen öppnar jag teven för att följa med senaste nytt på finländska coronafronten.

Finska lokaltidningen läste jag  i morse, Hufvudstadsbladet lite senare. Har allt oftare börjat sitta vid mitt stora bord med tidningar och dagbok.

Här jobbar jag med Nya Östis. Mestadels via mejl och så redigerar jag texter. Ska så småningom börja räkna arvoden. Månaden lider mot sitt slut! Vi har bara en tidning kvar i mars.

Eget glas med till festen

I dag firar vi Nya Östis läsarfest på Skeppsbron. Jag lät frissan sätta in ett litet glas och några små vita blommor i mitt hår, festen till ära 😀

Den ser stor ut här, hårprydnaden, men är lagom liten 🙂
Hufvudstadsbladet flaggar för Pride i dag.

I huvudstaden var det Prideparad i dag. I Lovisa arrangeras den första veckoslutet i juli.

Det finns ju många tankar och åsikter för och emot de sexuella minoriteterna. Jag tycker vi ska stå upp för allas rätt att vara den han eller hon är. Kärlek är aldrig fel, så länge den bygger på just det – ömsesidig kärlek och respekt.

Vi på Nya Östis får också ibland höra att vi ger för mycket utrymme åt regnbågsrelaterade artiklar. Eller att vi ger plats åt Prideupprop i vår Facebookgrupp. Då det gäller artiklar försöker vi hålla balans mellan allt. Alla gillar inte sport, alla gillar inte kultur eller kommunalpolitik. Alla gillar inte regnbågsfamiljer, men alla gillar inte religioner och traditionell kyrka heller.

Så det är en balansgång för en tidning som kommer ut bara en gång i veckan. Att inte ha för mycket eller för lite av något.

Men i kväll firar vi Nya Östis läsarfest på Skeppsbron och dit är alla välkomna!

Vem är finlandssvensk?

Det är en komplex fråga, och jag har fått den ibland. Till exempel har svenskar från Sverige bett mig förklara närmare, definiera, kanske argumentera.

Därför var den här essän i dagens Hufvudstadsbladet extra intressant.
Rubriken är fyndig och texten bjöd på tuggmotstånd.

Jag är faktiskt inte så insatt i allt det man behöver veta om Finlands historia för att kunna slå fast vem som verkligen är en äkta finlandssvensk. Jag har inte heller sysslat med släktforskning mer än att jag vet att i min släkt finns många finlandssvenskar i rakt nedstigande led.

Att jag föddes i Finland och bara talade svenska som barn ser jag också som en definition på att jag är finlandssvensk. Finska lärde jag mig först som 15-åring då det var ett måste i skolan och då jag hade min första finskspråkiga pojkvän.

Sedan gifte jag mig med en ”purfinne” då jag var 25. Vi fick inga barn och vi skilde oss ett år senare. Då jag var 35 gifte jag mig med en man som var född i Sverige, men som hade finlandssvenska föräldrar. Vi fick inte heller barn.

Men om jag hade fått barn med någon av mina ex-män vet jag inte ”vad det skulle ha blivit av dem” 😀

Heja Sverige och tack mina svenska vänner!

En bra kolumn av Tobias Pettersson i Hufvudstadsbladet.

Precis så här är det. Sedan 1998 har jag helhjärtat klarat av att heja på Sverige, eftersom jag det året bodde i Stockholm. Och jag skäms varje gång som finländare hellre hejar på Ryssland, Canada, Tjeckien eller vilka länder som helst, men inte på Sverige.

Jag skulle gärna vilja förstå mer om det här fenomenet. Varför lider så många finnar av mindervärdeskomplex då Sverige kommer på tal? Känns inte livet bra mycket lättare för en själv om man hejar på sin granne och är glad då landet når framgångar?

Ett svenskt så kallat fiasko betyder inte automatiskt glädje för mig. Aldrig efter 1998. Men jag kan erkänna att jag har tänkt om, och att jag en gång hörde till hopen som tyckte det var svårt då Sverige besegrade Finland eller vann något överhuvudtaget.

I dag försöker jag föregå med ett gott rikssvenskt exempel, vara positiv och glad. Även fastän jag ibland känner att jag hånas för det.

Och ett ❤ -ligt tack vill jag rikta till alla mina vänner i Sverige som känt glädje tillsammans med mig för vårt hockeyguld!

Bra kolumn!

Hur är det med vår mejlkultur i Finland? Eller överhuvudtaget med det där att svara på meddelanden?
Jag blev SÅ glad när jag läste Rurik Ahlbergs kolumn i fredagens Hufvudstadsbladet. Äntligen någon som tycker som jag 😀

Jag brukar ibland får höra att jag skriver för många mejl och för långa mejl 😀
Men är det mitt fel att en lista vi ska diskutera på ett möte har många ärenden?

Några mottagare säger också att jo, dom har läst men dom svarar inte. Hur ska jag då kunna veta att dom har läst mejlet eller meddelandet via Messenger, eller må vara vilket meddelande som helst.

Jag brukar säga, det räcker med ett ”ok”, ett ”tack” eller ett ”vad menar du?” eller ”återkommer senare”… osv. På Mese räcker det med ”ok” eller symbolen tummen upp. Det tar inte många sekunder att svara på det sättet.

Men jag citerar Rurik:
”Det är en fråga om förväntningar. Kommunikation mot informationskälla. Då jag upplever ett mejl som kommunikation upplever den andra att jag bara är en informationskatalog.”…
”Vardagsarartighet är en färdighet som ständigt måste läras ut – redan från hem, dagis och skola. Vardagsartigheten gäller alla. I den digitala åldern får vardagsartigheten nya former.”

Om näthat av olika slag

Läste en bra artikel i Hufvudstadsbladet i dag om en politiker som blivit utsatt för näthat. Jag har ju också från och till blivit utsatt för sådant, men inte i samma utsträckning och på samma sätt som hon.

Någon anmäler ändå kontinuerligt min blogg till Facebook och ber dem se till att jag inte kan sprida mina blogginlägg där.

Tidigare stoppades ju också ett tv-program om mig, eftersom det handlade om min blogg… Den är inte  förfärlig, men så här funkar mekanismerna då det finns någon eller några som vill tysta ner andra.

I dagens läge behövs det inte längre riktig misshandel och hot för att stoppa folk. Metoderna är mer sofistikerade än så, och mycket enkla att genomföra i tysthet och anonymitet.

Även den här formen av anmälningar och försök till att tysta folk är ett slags mobbning, tycker jag. Facebook står maktlös eftersom det inte finns resurser där för att kolla att min blogg inte är en hatblogg.

Jag har sluppit hårda kommentarer via bloggen, sådana som ”du ska dö”, ”vi ska göra ditt liv till ett helvete” osv. Sådant förekommer ju, och ”Trolljägarna” i (ett tv-program i Sverige) var bra på att leta rätt på många av de värsta trollen.

Skulle jag få sådana kommentarer blir det polisanmälan direkt. Ett troll som förföljde mig för ett par år sedan slutade då jag tillsammans med en tekniskt bevandrad person kom hen på spåren via den ip-adress och server som hen använt. Till och med fastän hen använde ett wifi-nätverk.

Tänk så mycket energi folk lägger ner på sådant här. Att hata och förfölja andra, att göra livet surt för personer som inte tycker lika som du.

Jag tänker fortsätta vara öppen om det här, för om jag ger upp låter jag ju dem som inte gillar mig vinna.