Jag har saknat tid för att läsa tillräckligt mycket. Jag har alltid läst mycket, allt från böcker till tidningar och bloggar. De senaste 2,5 åren har jobbet slukat mycket av min tid. Jag läser förvisso i jobbet, för jobbets skull, men det här med böcker har tyvärr nästan fallit bort. Inga deckare på länge, däremot flera böcker med mental vägledning. De kräver inte läsning varje dag för att jag ska hänga med i någon handling.
I dag köpte jag inte Helsingin Sanomat då jag börjat prenumerera på Hufvudstadsbladet, papperstidningen fredag-lördag-söndag. Lönlöst att ha den från måndag till torsdag, hinner inte läsa då. Östnyland har jag haft som digital prenumeration men den avslutade jag då den ingår i ”Hbl tre dagar”. Nu får jag läsa alla KSF Medias tidningar digitalt, så jag tycker jag gjorde ett bra beslut.
Tycker ibland också om att gotta mig åt glassiga magasin, och på framsidan till ”Allt i hemmet” var det rubriken ”Ordning och reda, checklista för hela året” som lockade.
Inpackad för att få slingor i håret.Slutresultatet och en selfie som jag var nöjd med efter FÖRSTA försöket! Jag har grå inslag i håret men de bäddas fint in här, tycker jag själv.
Återkommer ännu ikväll till Fem en fredag med Elisamatilda, frågor och svar.
Frågan i boken ”En fråga om dagen” lyder i dag Vad läser du just nu? Mitt svar i dag är Tidningar. Jag har ingen bok på gång men i dag har jag fått finska lokaltidningen Loviisan Sanomat i brevinkastet.
Lite tidigare i veckan fick jag Journalisten. I dag köpte jag Hufvudstadsbladet. Den prenumererar jag inte på längre då jag inte fick något svar av chefredaktören fastän jag skrev två brev till henne, av vilka det ena var uppmuntrande och innehöll tack för en bra förnyelse av tidningen i höstas. Men jag köper papperstidningen ibland, ungefär en gång i månaden.
Regiontidningen Östnyland, som jag tidigare jobbade för själv, har jag digital prenumeration på.
Orsakullans fråga för den fjärde januari lyder så här: Om du fick bestämma skulle… Ja, mitt svar blir ”då skulle inga krig finnas, ingen tortyr av fängslade, inget hat, inga barn som far illa, ingen hungersnöd”… ja, ni vet. Listan kan göras oändligt lång. Men jag kunde också säga. Om jag fick bestämma skulle vårvärmen komma imorgon ❤ Sorry, alla snöälskande skidvänner men för mig får de vita högarna försvinna lika fort som de kom!
Fin reklam för Lovisa i Hufvudstadsbladet. Vi arrangerar bostadsmässa 2023 och marknadsföringen av de havsnära tomterna, även flytande hus, är i full gång.
Jag tycker det är bra att man här har en vinterbild, med snö och is över viken. Sommarbilder finns det gott om, och även tid att visa sådana finns också. Men så här ser det ju ut på vintern.
Länkar till flera bloggare som visar skyltar, texter, affischer och annat intressant hittar du härhos bloggaren BP.
Min förra kollega från KSF Media, Jan-Erik ”Erkki” Andelin, skrev den 8 mars en tankeväckande krönika i Hufvudstadsbladet. Jag har sparat den i en plastficka eftersom jag senare i år kan använda den vid ett tillfälle som jag inte öppet yttrar mig desto mer om just nu.
Jag tar inte heller här på min blogg ställning till sådant som jag vet att river upp himmel och jord hos dem som tycker att NÖ:s linje är fel 😀
De är inte många, men de argumenterar ibland mycket tydligt och starkt för sina åsikter, till exempel i insändarspalter och på sociala medier.
Av mig tar det för mycket tid och kräver energi att svara på argumentationen, och att försöka förklara varför Nya Östis är som den är – det verkar ofta helt lönlöst.
Det som är intressant är att ”Erkki” också skriver ”Å andra sidan är det där med journalisten som ”maktens vakthund” ganska slitet”.
Nya Östis har förändrat medielandskapet i östra Nyland genom att gå helt sin egen väg. Tidningen väcker intresse även nationellt sett på en nivå som jag senare hoppas kunna återkomma till – och då talar jag inte om att någon nämner oss i en krönika, i en insändarspalt eller i sociala medier.
Jag ser på det här som så att mångfald behövs också då det gäller utbudet av lokala tidningar. Alla måste inte vara vakthundar. De som har ekonomiska resurser och journalistiska verktyg för att syssla med sådant gör det. Ibland klarar NÖ av sådana jobb, ibland räcker resurserna inte till.
NÖ:s innehåll är för det mesta helt unikt, människonära och totalt lokalt, och så länge som jag står vid rodret ska det så förbli.
Vi tänker framåt, vi tänker annorlunda.
Härfinns hela krönikan på webben, öppen tyvärr endast för prenumeranter eller beställare av digitala innehållet hos Hufvudstadsbladet.
Bara en symbolbild. Jag vill inte vara som en frusen och spretig buske, inte ens fastän den är vacker. Jag vill vara full av liv och mitt ärliga jag.
Läste nyligen en intressant intervju i Kyrkpressen. Där berättar Hufvudstadsbladets sportchef Filip Saxén om sin närkamp med sig själv. Han har blivit sexuellt utnyttjad som barn, och i dag är han också mycket känd för att stå upp för en jämställd sportjournalistik. Att han lyfter fram och försvarar idrottande kvinnor har han fått utstå en del spott och spe för.
I intervjun säger han att han varit jättebra på att utåt se ut att må bra. ”Om jag överdriver en aning så har jag skapat den professionella bilden av mig själv, som är annorlunda än den jag är privat. – – – Samtidigt går de sidorna av mig mer och mer ihop, mer nu än tidigare”.
Jag får också från och till höra att jag måste skilja på privata Carita och på Carita som är chefredaktör. De som sagt eller skrivit så till mig känner förstås igen sig nu, men jag skulle inte komma på tanken att lämna ut deras namn i något enda skede.
Somliga anser att detta är min privata blogg och där borde jag inte skriva om sådant som jag upplever i jobbet. I alla fall inte de gånger jag känner mig felbehandlad, mobbad eller kränkt på något sätt.
De här sakerna har jag svårt att förstå. Jag pekar ju inte ut någon av mina kritiker med bild och namn. De bara känner igen sig, och ibland känner sig fel personer träffade.
Egentligen är det ju mig själv jag blottar mest. Och de som följt min blogg genom de snart tolv år som den har funnits, vet att jag överlag är mycket positiv här.
Jag förstår inte heller varför jag måste vara två olika personer. En privatperson, och sedan spela en roll som chefredaktör. Det låter helt absurt i mina öron. Jag är ju bara jag. Carita är bara en person.
Sedan är det en annan sak att jag som offentlig person lite bör tänka efter vilken ton jag slår an i debatter, för att ta ett exempel. Men jag känner att jag inte heller där behöver vara annorlunda än jag är. Jag har alltid försökt tänka efter vad jag skriver och säger, jag försöker vara empatisk.
Lite mer har jag börjat säga ifrån nu då jag snart fyller 60. Jag är inte längre snälla lilla Carita som vill vara alla till lags och som därför är ett tacksamt mobbningsoffer. Det har i sin tur lett till att jag upplevs som en krånglig kärring 😀
”Ibland måste man bara våga vara modig” säger Filip Saxén. Och det är det jag försöker vara, helt modigt mig själv. Även under de stunder då det verkligen kostar på.
… gav efter i en svag sekund och gick med på att ställa upp i Hufvudstadsbladets Duellen. Det är en tävling med fem frågor i fem olika kategorier. Svarar man fel på första frågan som ger fem poäng får man gissa vidare på fyrapoängaren och ända ner till en poäng. Kan man inte svaret blir det noll poäng.
Ju närmare utfrågningsdags vi kom, desto nervösare blev jag. Varför i hela fridens namn gick jag med på det här? Jag är INTE allmänbildad… det enda jag tror mig veta ALLT om är frågor relaterade till James Bond 😀
Nu är jag ändå stolt och glad för att jag vågade mig med och för att jag fick 10 poäng av 25 möjliga. Frågorna ÄR svåra vill jag påstå. Jag har testat Duellen många söndagar under flera års tid i Husis, och sällan fått mer än 7 poäng. Men då har jag också utgått från att om jag gissat fel på första försöket får jag noll istället för fem, eftersom jag läst svaret! Och det är ju inte riktigt detsamma som att delta på riktigt i tävlingen.
Kollegan Peter Sjöholm från Yle vann med 16 poäng. Jag gratulerar! Hade jag vunnit hade det blivit en omgång till och den vet jag inte om jag hade klarat lika bra. Tänk att få noll poäng och skämma ut hela Lovisa och Nya Östis 😀
Som om jag inte redan hade tillräckligt många kategorier i min blogg? Så skapar jag en till. ”Citerat, klippt, kopierat, lånat” 🙂
I går fick jag syn på ett roligt citat i Hufvudstadsbladet.
Bruce Oreck var USA:s ambassadör i Finland 2009–2015. Jag träffade honom en gång i samband med Lovisa Historiska Hus, och han har skaffat bin från våra trakter för att ha dem uppe på hustak i Helsingfors. Han bor fortfarande i Helsingfors och har olika projekt på gång där.
I intervjun i tidningen berättar han om sitt förhållande till finska språket 😀
Finska ortskollegan Loviisan Sanomat skriver om dagens väder.
Att skriva om väder i en tidning som trycks på en måndagskväll och kommer ut på tisdag kan vara lite vanskligt. Tänään: Aurinko paistaa ja lämpöa parhaillaan +23 C = I dag: Solen lyser och värme har vi i bästa fall +23 grader.
Tja… det har varit mulet och regnat hela dagen. Temperaturen har ändå varit +22 så där slog det inte fel.
Huomenna: Sadekuuroja ja viilenevää = I morgon: Regnskurar och svalare väder.
Hufvudstadsbladet hade i dag en intressant artikel om gamla ordspråk. Tidningen skriver att många unga inte längre förstår var ”hänga ihop som ler och långhalm” betyder, eller att man ”inte får en syl i vädret”
Många uttryck är hämtade från Bibeln, ”gå från klarhet till klarhet”, ”i elfte timmen” och ”intet nytt under solen”.
Alla de här uttrycken och många till, sådana som ”ha en hållhake på någon”, ”leva i kappsäck”, ”se genom fingrarna” och ”det kom som ett brev på posten” är sånt jag både använder och förstår.
Det sistnämnda låter ju ändå lite knäppt i dag då posten är långsam och ibland inte funkar alls – men ja, jag är ju snart sextio år gammal så det förklarar en del 😀
Åter ett molntak över city och ljus mot horisonten 🙂 Jag tar det inte särskilt bildligt, tycker det är fint!
Det blir många bilder av utsikten från mitt fönster eller från min balkong.
Är ju mest ensam hemma, men vill understryka att jag inte sörjer det.
På något sätt känns det som att allt som hände 2014 och efter det, med skilsmässa och det faktum att jag sade upp mig från fast anställning och startade eget företag – att det var BRA och en förberedelse för detta som komma skulle.
Jag klarar isoleringen, ensamheten, det så kallade tråkiga, den sociala distanseringen… helt galant.
Ibland saknar jag middagar och träffar med vänner. Men månne inte den tiden kommer då det åter låter sig arrangeras.
Läste i dag en intressant essä av filosofen Åsa Slotte i Hufvudstadsbladet. Den handlade om melankoli, förmågan att ha långtråkigt och om social distansering. Hennes text går över två uppslag så jag tar bara med en kort snutt av allt här. Sådant jag känner igen mig i.
”Generellt verkar långtråkighet vara en av nutidsmänniskans mera obekväma existentiella tillstånd, ett konkret livsproblem. Såväl under coronakrisen som innan har ett snabbt livstempo och en jovial natur definierat det normala. Men då många människor kämpar sig igenom våren med zoommöten och hangoutkontakter i kvava rum, så finns det en stor grupp människor, som inte har samma behov av ständiga sociala möten. Jag har tidvis känt mig som en främling då den rätt endimensionella bilden av allas umgängestörst vuxit fram, eftersom jag direkt visste att jag inte skulle ha några problem med att vara hemma utan dagliga sociala kontakter.”
Så känner jag det också rätt ofta. Jag klarar mig bra utan möten i kvava rum.
Jag kan leda jobbet på distans och accepterar att vi är många nu som inte vill ha fysiska möten.
Men detta om detta helt kort, annars tenderar det här också bli en essä på 14.000 tecken 😉
Som en liten droppa i havet, eller droppen som urholkar allt. Foto taget med mobilkameran faktiskt. En nyss duschad tomatplanta.
Jag har inte varit så bra på att dokumentera min vardag här på bloggen. Alltså vardagen hemmavid 😀
Kanske för att jag tycker att den inte är / varit särskilt intressant.
Följer tv-nyheterna varje eftermiddag, mot kvällen även Sveriges TV.
Nu finns det inte så många alternativ till bilder fotograferade utanför hemmet. Jag är inte 70+ så jag får gå ut, men jag undviker kontakt med andra människor en tid framöver.
Fem timmar har gått vid datorn till att planera kommande tidningar. Allt på distans. Massor av mejl en del telefonsamtal.
Mot eftermiddagen öppnar jag teven för att följa med senaste nytt på finländska coronafronten.
Finska lokaltidningen läste jag i morse, Hufvudstadsbladet lite senare. Har allt oftare börjat sitta vid mitt stora bord med tidningar och dagbok.
Här jobbar jag med Nya Östis. Mestadels via mejl och så redigerar jag texter. Ska så småningom börja räkna arvoden. Månaden lider mot sitt slut! Vi har bara en tidning kvar i mars.
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 