Med nattinställningen på mobilens telefonkamera tycker jag att jag lyckas fånga stämningar rätt bra. På promenad i snöyran med väninna Barbro och hennes hund Ronnie. Lugnt och stillsamt i vår lilla stad vi halvniotiden på kvällen. Men så vackert också.
Och jag behöver ju inte ut och skotta snö direkt i morgon bitti för att få infarten till hemmet fri 🙂
I förra inlägget, då jag skrev om fotbollsdamerna som hade tagit sig till EM, glömde jag nämna basketherrarna. Finska landslaget där tog sig också till EM. En sådan idrottsglädje i går alltså!
Den här bilden tog jag i förbifarten då jag kom hem från frissan i går.
Här syns en del av torget. Glasbyggnaden mellan de äldre husen var tidigare Aktia bank. Nu heter platsen Kyrkotorget. Då banken flyttade ut flyttade församlingarna in där. För länge sedan fanns där en äldre byggnad, och där låg dåtida Sparbanken.
I gula huset till höger fanns apoteket för länge sedan. Vi har många ståtliga gamla byggnader som omringar vårt torg. Och jag bor bara ett par hundra meter från den här platsen.
Igår tog sig Finlands damlag, även Helmarit kallat, till EM-slutspel 2022.
Laget har en match kvar mot Cypern, men genom att igår besegra Portugal hemma i ett kallt Helsingfors, med 1–0 på stopptid, säkrade damerna sin plats i EM redan nu.
Mot Skottland gjorde laget tidigare under säsongen också ett fantastiskt mål efter att 90 minuter hade spelats. På tilläggstiden gjorde Amanda Rantanen med sin näsa (!) segermålet. Hon hade då bara varit inne på planen en minut 🙂
Det är ett helt ofattbart starkt lag vi har. Vägen till de här framgångarna har varit lång och nu kommer belöningen. Hoppas coronan också är besegrad sommaren 2022, så att laget får spela inför publik.
Jag både skrattade och grät efter matchen. Ett sådant mål, en sådan lobb, av Linda Sällström, som gav oss biljetten till EM. Då bara några sekunder återstod av förlängningstiden. Sannerligen otroligt… och sådan fest det blev efteråt på planen!
Veckans utmaning hos Elisamatilda handlar om problemlösning. Mitt pussel som blev klart sent på onsdag kväll passar bra som illustration för det 🙂
Vad lagar du till middag om du inte har något i kylen?
– Tillreder sällan middag till mig själv då jag bor ensam. Innan coronan gick jag rätt ofta ut och åt. Har jag inget i kylen får jag ju inte ens en knäckemacka 🙂 Men konservburkar har jag ofta på lager, så det kunde bli en burk köttbullar då!
Vad gör du om håret är blött och du är sen någonstans?
– På sommaren får det vara blött, inte så att det droppar från det förstås men hår torkat med handduk duger. På vintern skulle jag ta till hårtorken som jag annars nästan aldrig använder. Jag vill inte vara sen överhuvudtaget och planerar hårtvättarna noga 😀
Om mobilen inte fungerar, hur får du tag i någon?
– Kanske via mejl? Beror på var personen bor. Är det min granne ringer jag på hens dörr men bor kompisen längre bort får jag testa via datorn.
Vad gör du om du inte hittar något i en butik och ingen personal finns i närheten?
– Låter troligen bli att köpa det jag tänkte, köper nåt annat eller går till en annan affär.
Om du gick vilse i en skog utan karta eller kompass, skulle du kunna hitta ut?
– Som gammal scout vet jag var norr och söder är genom att titta på hur träden växer, eller hur myrstackarna står, och om det är sol kan jag orientera enligt den. Men om jag skulle hitta ut från en helt okänd skog, i en terräng där jag aldrig varit förr, vet jag inte.
Känns nog lite som fusk att ta en bild från en bildbank, men hur jag än har tänkt och funderat och försökt vara kreativ kommer jag inte på någon bra egen bild. Såsom bloggkompisen BP skrev kan någon blixtra till, det var bra tolkat, men jag ville inte heller stjäla hennes idé.
Det är Susanne som håller i den här veckoutmaningen.
En gång då jag var barn eller mycket ung såg jag en blixt slå ner i ett träd ganska nära huset där jag bodde. Samtidigt formades ett eldklot. Det löpte otroligt fort längs en elektrisk linje till grannens hus, åkte in via skorstenen där och kom sedan ut på gården. Familjen hade lyckligtvis haft dörren öppen eller snabbt hunnit öppna den så att eldklotet kunde komma ut och slockna där.
Agricola svenska församling har delat med sig av Fastekalendern. Jag gillar den, då den inte kommer med pekpinnar men den bjuder ändå på lagom många utmaningar, saker att tänka på.
Den 16.2 skulle jag äta en fastlagsbulle. Jag fick kalendern först i går så jag missade uppmaningen, men hade ju ätit två bullar veckorna innan 🙂
17.2 följde jag direktiven och idag har jag funderat på vad jag kan avstå från. Vitt bröd blev beslutet. Jag gillar knäckebröd så jag går på den linjen nu då.
24.2 kommer det att bli svårt. Jag har aldrig fastat så jag tror det blir farligt om jag inte äter något på hela dagen, och jag tror inte att någon menar det med denna kalender att man måste följa allt till punkt och pricka.
Längre fram i kalendern finns uppmaningar som jag vet att jag kan följa. ”Ge positiv respons”, ”Be för de människor som du inte skulle vilja be för”, ”Städa ditt skåp och för överflödiga grejer till återvinning eller återbruk”, ”Gå ut och njut av alla under i naturen IRL” osv.
Den här hälsningen på namnsdagen fick jag av grannen Ritva. Hon är bra på att skicka små kort med texter och överraskningar av olika slag. Sådana vänner gör mig glad ❤
Jag försöker alltid vara mig själv. Med allt vad det innebär av goda sidor men även av mänskliga brister. Och de senaste dagarna har jag funderat mycket på sådant som har med brister att göra.
Hur mycket ska en människa tåla, till exempel då det gäller kritik hon inte anser vara helt berättigad?
Jag tycker att människor alltid duger då de gör så gott de kan.
Och det är just det vi gör, alla vi som varje vecka jobbar för att Nya Östis ska komma ut.
Därför känns det inte kollegialt sett bra då några enstaka personer kritiserar tidningens innehåll och tycker att det vi gör inte är bra nog. Kritikerna är ofta de som hörs och syns. De som tycker annorlunda håller vanligtvis låg profil för att inte själva bli utsatta för kritik.
Som chefredaktör har jag ibland känt mig som David i striden mot Goliat. Drygt tre månader efter att jag tillträdde i augusti 2019 råkade vi ut för en poststrejk som höll på att stressa sönder oss helt. Sedan fick vi ett år av en pandemi och när den är över vet vi inte.
Majoriteten applåderar och tackar för att de får sin tidning varje vecka. De vet hur mycket jobb som ligger bakom vartenda nummer. Och det är dem jag borde tänka på, eftersom de är så många fler än kritikerna.
Jag kan ändå inte låta bli att undra hur personer som själva inte jobbat en enda dag på en lokaltidnings redaktion så tvärsäkert kan uttala sig om hur en lokaltidning ska produceras. Utan anställda.
Dessa små pikar som från och till riktas mot mig och mina medarbetare får mig att tänka att jag har rätt att reagera och säga ifrån. Jag får se ut som ett åskmoln och jag får låta som Greta Thunberg då hon vände sig till världens stora ledare.
Jag får spänna blicken i kritikerna och fråga: ”How dare you?”
Om jag inte har jobbat en enda dag som kirurg skulle det inte falla mig in att säga ”lägg dig där på britsen bara så opererar jag dig, du kan vara helt lugn”.
Efter en något lugnare måndag brakade det loss i dag på hemmajobbet. Telefonen ringde i ett, och ofta börjar många med att fråga om de stör mig. Nej, det är arbetets art att få samtal och de som ringer har för det mesta angelägna ärenden som berör jobbet.
Morgondagen blir knappast lugn den heller. Slutspurtsdag för att få tidningen klar. Sedan fullmäktigemöte direkt efter det. En arbetsonsdag i månaden blir ofta 12–15 timmar lång för mig. Det är tungt i den här åldern.
Vi letar med ljus och lykta efter någon som kunde hjälpa mig med dessa möten och överlag behöver vi skribenter som kan skriva om lokalpolitik. Dock inte lätt att hitta har det visat sig.
Glad för små saker blir jag ofta. Som när jag hittade de här chokladpinnarna i S-Markets sortiment 😀
Snart har åter en dag gått. Blir avkoppling med pussel i kväll. Jag kanske blir klar, men att stressa med ett pussel är det sista jag gör 🙂
Nu börjar de synas igen. Solnedgångarna. Jag ser dem bara från köksfönstret tillsvidare, men idag hade vi en vacker kväll ❤
Så här går dagarna. Mestadels hemma och vid datorn. Planering av kommande tidningar, genomläsning och redigering av texter innan de går ut i tidningen. Finslipning av ledaren, som jag alltid försöker skriva på söndag då telefonen inte avbryter mig.
Visst är det ett ganska ensamt jobb, men ibland är jag introvert och då jag snart varit ensam (inte levt i ett förhållande) i sju år lider jag inte av ensamheten. Jag tänker också ofta på de gånger då jag grät i bilen när jag körde hem från Borgå. Dels för att arbetsdagen blev lång när jag inte fick jobba i Lovisa, dels för att jag ville jobba i Lovisa och för Lovisa, inte på en regiontidning.
Det finns fördelar och nackdelar med allt. Men i det stora hela tycker jag att det är ett privilegium att få jobba hemifrån.
Hurdan har din måndag varit? Hoppas att den förlöpt bra!
Det lär har varit nästan tomt på livsmedelsaffärens blomsterhyllor på Alla hjärtans dag i går. Den sista blomman som inte såg vissen och trött ut var den här. Alla rosor och tulpaner var slutsålda och lilla lokala blomsteraffären var stängd.
Men mycket överraskad och glad blev jag ändå. För jag hade inte väntat mig någon blomma alls. Tack till Pia för denna växt och en Glad Måndag till alla som läser min blogg!
Kylan lär ska hålla i sig några dagar till, kanske rentav februari ut. Sedan hoppas jag på töväder, dripp och dropp! Skidentusiasterna håller kanske inte med. Men tack och lov får man ha olika åsikt om saker och ting 😀
Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare 