No time to cry

Jag har bestämt att Daniel Craig är skyldig att göra en specialuppföljning som James Bond, tillägnad bara och endast mig. Filmen ska heta No time to cry.

Jag vill inte avslöja något om handlingen i No time to die här.
Det ska man ju inte göra i recensioner av filmer heller. Och det här är definitivt ingen filmrecension.

Men jag gav mig själv lite ledighet igår på eftermiddagen. Jag trodde jag skulle få sitta ensam i salongen, för vem kommer och tittar på en film klockan 15 en måndagseftermiddag i lilla Lovisa? Men tji fick jag. Tvingades dela Daniel med minst femtio andra personer! Filmen har redan gått långt över en vecka här men fulla och halvfulla salonger tycks den dra ändå. Fint!

Ja, vad ska jag skriva? Två och en halv timme lång är filmen. Stundvis brutal och med mycket action. Jag hoppade högt i bänken flera gånger. Jag blir alltid lika skrämd då det varit tyst en stund och sedan smäller det 🤣

Sorgligt och vemodigt var det också, inte minst för att det var Craigs sista rulle som James Bond. Men här fanns allt som ska finnas i en Bond-film. Spänning och kärlek, och faktiskt också flera fantastiska manicker som räddade Bond ur kinkiga situationer. Biljakter, motorcyklar, helikoptrar. Korta on-liners, den fina och torra brittiska humorn som jag älskar. Att Bond sa så mycket mer än i många tidigare Bond-filmer sammanlagt och så mycket om sina känslor – kan någon som jag älska något mer än det ❤ ?

Kort sagt, en ruskigt bra film med många bra skådespelare!

Glad måndag! 11-10-2021

Känner att jobbpressen lättat något. Det är ju bara så att ibland har vi väldigt mycket omkring oss. Då är det viktigt att själv kunna sätta gränser och ännu viktigare just därför att vi är många som jobbar hemifrån, hela tiden på distans. Då är man rätt ensam. Därmed inte sagt att ingen arbetsgemenskap finns, men det finns ingen som direkt ser dig och hur du låter dig slukas helt av jobbet.

En detaljstudie från nyaste pusslet. Comicserien gäller fortfarande, men detta är inte Jan van Haasteren. Har dock ännu ett nytt av honom på lager 😀
Pusslen får mig att koppla av, rejält. Så därför fortsätter jag med dem så länge det känns meningsfullt.
Och här en närstudie av pusslet som blev klart förra veckan.

Nu känns det som att pusslet med det där ”hemliga projektet” också börjar bli klart. I lördags jobbade jag och en kollega fem timmar för att få presentationen klar. Ännu återstår en del finlir, men snart, snart ska allt vara klart.

Livet är ett pussel. Ibland faller bitarna på plats hur lätt som helst. Ibland får vi leta efter bitarna som saknas. Någon gång kan en bit försvinna och då är det definitivt något som fattas oss, men det går att leva vidare även efter det ❤

Lovisavyer, kärnkraftverket

Såsom ur förra inlägget framgick knäppte vi en del bilder till tidningens arkiv på den här platsen i torsdags. I Lovisa finns ett kärnkraftverk som ligger på Hästholmen och som drivs av bolaget Fortum.

En miljökonsekvensbedömning är under arbete med tanke på förlängt tillstånd för drift. Då den första enheten av två började användas var jag femton år gammal. Bygget hade ju ändå pågått många år innan. Jag minns att jag var lite orolig då eftersom det talades mycket om evakueringsplaner, det vill säga hur befolkningen skulle gå till väga om en olycka skedde. Jag såg mig hoppa på en buss vid torget med få ägodelar i en kappsäck. För det var med buss vi skulle evakueras på den tiden.

Allt har gått bra under alla de år kraftverket funnits. Otaliga är de personer ur bekantskapskretsen som jobbar och som har jobbat där. Otaliga är också de spaltmillimetrar vi journalister skrivit om kraftverket.

Jag hoppas att det välskötta verket får tilläggstid. Alla gillar inte kärnkraft, men jag har inget emot den.

Spännande dagar

Den här bilden tog jag i torsdags i närheten av kärnkraftverket i Lovisa då vi hade en liten fotosession för Nya Östis där. Det är en holme som inte ligger långt från kraftverket. Jag gillar kontrasterna, solen som inte direkt syns på bilden, molnen, och den kalla blåsten som är svår att förmedla i ett foto.

Bilden får symbolisera de spännande dagar jag har framför mig.

Över ett och ett halvt år har jag försökt hålla ett stundande projekt helt för mig själv. Jag har vågat involvera endast några få personer i skeendena och idag ska de sista förberedelserna göras.

Jag är nu så pass nära målet att jag vågar säga att jag efter den 15 oktober här på bloggen kan berätta vad det handlar om. Det är något jag känner stor stolthet över.

Varför detta hemlighetsmakeri?

Jo… för att jag genom åren lärt mig att sådant jag ser fram emot, ofta ivrigt som ett litet barn – kan sabbas av utomstående som inte delar min entusiasm.

Aj lööv löv!

I love leaves! Jag älskar löv 🍁🍂 Stora färggranna mattor av löv som prasslar under fötterna. Helst av alla skulle jag vilja slänga mig raklång på marken och sprattla runt. Eller som i barndomen, hoppa i stora lövhögar.

Men hade jag lagt mig här i parken skulle kanske någon ha ringt efter personer i vita rockar. Och sagt att chefredaktören har flippat ur helt 🤣

Ljung hör hösten till

Ska snart städa lite på balkongen, jag hoppas jag har tid och ork för det på söndag. I dag kom nämligen den stora tröttheten över mig. Inte konstigt alls då jag jobbat nästan två veckor i ett sträck, utan någon längre ledighet.

Luktärterna har snart gjort sitt så de åker ut. Men pelargonerna är ännu otroligt fina och en gräsväxt likaså. Eken Lukas blad börjar gulna, men det är ju naturligt till hösten så han får stå kvar och så ser vi om han återhämtar sig på våren ❤

Ljung hör hösten till, så igår köpte jag den växt som syns på bilden.

Snart väntar nittio minuters massage. Behöver den och även annars massören Bettans omsorg.

Och bilen den VAR svart!

Pias bil, även Hiivatti kallad, står på P-platsen under träd från vilka det droppar ner klidd och kladd. Nu på hösten var det äntligen dags för en dusch. Frågar vi Hiivatti var det i grevens tid. Hen hade ju stått där och skämts en aning, oduschad under flera veckor, med andra bilar på parkeringen.
– Hur skulle det kännas för er själva om ni inte fick gå i duschen på tre månader, frågade Hiivatti.

Ja, hmmm… det vet vi precis. Kul hade det inte varit.

Bilen som hade sett närmast grå eller gråbrun ut visade sig vara svart! Och den sken i kapp med solen som visade sig mitt på dagen.

För mig var det nästan en märklig känsla att kunna gå till affärer efter att under en veckas tid ha varit låst till två jobb. De senaste sju dagarna har jag vaknat, ätit frukost, duschat, börjat jobba… jobbat och jobbat och jobbat… kommit hem, pusslat lite, sett på tv. Inte hunnit med att sköta varken eget utseende eller med att till exempel städa hemma.

Riktigt lika smutsig som Hiivatti var har jag inte varit, men om ni tyckt att ni sett ett troll ute i Lovisa kan det mycket väl ha varit jag 😱🤣

Fina fönster, del 180

För ett år sedan tog jag detta foto i Ekenäs under en minisemester i augusti. Så vackert inramat fönster, eller hur?

Nuförtiden tycker jag att jag inte hittar några fina fönster, men kanske det är så att jag blivit hemmablind.

Det är också något jag gärna skulle vilja ha tid för igen… efter en vecka eller två… att stanna upp, att gå strövtåg med kameran i lilla Lovisa.

På resor har jag på ett annat sätt ett lugn att titta mig omkring. Men några resor har det ju nästan inte blivit de senaste två åren.

Slutspurt med tidningens layout i dag.
Vad har jag lärt mig under veckan som gått? Mycket om det som har med layoutjobbet att göra, det vill säga vilka utmaningar personen som jag vikarierar ställs inför. Det är nyttigt som chef att se sådant ibland.

Men jag har också lärt mig att jag efter det här varken vill eller orkar göra två personers jobb under en dryg veckas tid, utan en enda ledig dag.

Ibland måste man gå den hårda vägen för att få insikter.

Trees on Tuesdays, del 32, och vad förändrade mitt liv

Ett minne från maj månad i Kajsaniemiparken i Helsingfors. Nu när löven har gulnat och de flesta har singlat ner till marken kan det vara skönt att påminnas om att det kommer en ny vår 😍

Orsakullan har en bloggutmaning varje månad. För varje dag finns några ord, en kort mening, och vår uppgift är att berätta mer kring dem. För den femte oktober gäller ”Berätta om en händelse som förändrade ditt liv”.

Jag väljer två av de största jag kommer att tänka på i dag.
Den ena var då min pappa valde att ta sitt liv när jag var bara femton år gammal. Hur allt detta påverkat mig har jag svårt att själv beskriva i korta ordalag. Men helt klart är det att det var en traumatisk händelse i en ung persons liv.

Att min man ville skiljas 2014 blev den andra chockartade upplevelsen efter sexton år tillsammans. Med facit på hand tycker jag att jag trots allt klarade den bra. Det krävdes nästan två år att så att säga komma på fötter igen, men efter det har ju mycket hänt. Jag sade upp mig från en fast anställning, blev företagare och medarbetare på Nya Östis där jag senare valdes till redaktionschef, och sedan augusti 2019 är jag chefredaktör.

Men visst hade terapeuten rätt, jag gick hos henne 2014-2015. De här två händelserna har påverkat mitt liv. Känslan av trygghet har försvunnit två gånger då två personer som stått mig mycket nära valde att lämna mig.

En skugga av mig själv? Ja, det visar den här bilden tagen i söndags. Men annars tycker jag inte att jag är bara en skugga av mig själv. Allt som händer oss i livet formar ju oss på ett eller annat sätt.

Jag är den jag är och glad för varje dag jag vaknar, är någorlunda frisk och kan dela mitt liv med de personer som nu står mig nära. Vi ska vårda våra relationer ❤