Hur många har inte försökt fundera ut det. Vad är meningen med livet? Adrian och jag utgör inget undantag. Det började med att jag skrev en ledare till ÖN, jobbet jag inte skulle skriva om här. Vad är viktigt i livet, frågade jag bland annat där. Och alla vet vi att pengar inte är viktiga, de bara underlättar livet om man inte är beredd att leva i en grotta i skogen.

– Med Skogsolle, säger Adrian och ler sitt sneda leende.

Han sitter slappt tillbakalutad i soffan. Läppjar på en whisky. Han har försonats i tanken med den ”idiot” han var förgrymmad på i förra inlägget.

– Jag känner många som skulle älska att skicka mig till skogen och låta Skogsolle pina mig, tillägger han.

– Men livets mening, säger jag. Det kan väl inte vara att stressa så man inte vet vart dagen tagit vägen?

– Det finns positiv stress, säger han. Det vet du.

– Hmm. Det är nog bara något som sadistiska företagsledare myntat för att få sina undersåtar att slita häcken av sig. Jag läste nyss några visdomsord. Livet är inte de dagar du ser passera, livet är de dagar du minns.

– Efter fredagsfyllan minns Skogsolle ingenting. Fråga honom istället.

– Glöm honom, säger jag. Vilken är livets mening för dig? I mean, really?

– Borde väl du veta? Att du skriver om mig.

Vi ser varandra i ögonen länge. Jag tänker att det är jag som skapat honom. Han behöver mig.  Ändå lever han sitt eget liv. Och just därför känner mig oerhört privilegierad då han säger att meningen med hans liv är att jag finns och skriver om honom.

Så nu vet jag vad livets mening för en romankaraktär är. Och jag vill absolut hålla Adrian vid liv.