Adrian är den mest ickeprismedvetna man jag träffat. Inte för att själv på långt och när har stenkoll på priserna. Fråga till exempel inte vad en liter mjölk kostar. Jag dricker sällan mjölk men antar att en liter ännu ligger under en euro. Minns att det var hulabaloo kring priset en gång. Det hojtades friskt att nu är taket minsann nått, mjölken får inte kosta en hel euro per liter.

Adrian plockar åt sig precis det han vill ha från hyllorna. Spelar ingen roll i vilket land osten är tillverkad eller vad den kostar bara han tycker den är god. Ibland köper han FairTrade-viner – antagligen för att snobba eller för att döva sitt konsumtionssamvete.

– Vi som har råd, vi ska konsumera, säger han och stoppar en 500 grams Coeur de Lion brieost i kundkorgen.

Jag frågar om han vet vad den kostar.

– Sex euro kanske? Men vad spelar det för roll?

Han drar vidare till korvdisken och köper medwurst. Jämför aldrig kilopriser. Brödet tar han oftast från ”bakat idag hos Fazer”-disken.

– Hur skulle det gå om jag gick här och vände på slantarna, frågar han. Varför ska jag bry mig och snåla, jag som har en hyfsad lön.

Hyfsad, tänker jag. Det var en av dagens värsta underdrifter. Men jag säger ingenting, för jag vet att han hatar att prata om pengar. Vi har kommit fram till kassan och han lastar sina varor på bandet.

– Om inte jag och andra som har det ekonomiskt bra ställt skulle vara slarviga med vår ekonomi. Tror du Finland hade varit på fötter i dag i så fall?

Jag ser hur kassantanten ler mot Adrian och han ler förstås tillbaka. Han blinkar nog på ögat åt henne också för hon får röda fläckar på kinderna. Jag låter honom hållas. Han älskar ju att charma damer i alla åldrar.

Och tror han att det är han som håller Finland på fötterna, så låt gå.