Taxin hämtar mig från hemadressen. Jag hinner inte ens sätta mig ner innan kusken frågar.

– Till Degerby Gille?

Värst vad jag har blivi känd, tänker jag. Ja, hur kan du veta att jag ska dit? Helst av allt skulle jag faktiskt vilja ligga kvar här i taxins framsäte och hoppas att nån annan kliver in i min roll och pratar, pratar monolog inför 35 kostymklädda män… tänk om dom är konservativa hela bunten och så kommer jag med mitt snack om prostitution, homosexualitet, bisexualitet, narkotika, våld i parförhållanden, människohandel osv.

Låt det inte finnas något annat liv efter det att jag klivit in i taxin! Mjuka skinnklädda ljusa säten. En perfekt plats att ända livet på.

– Nä men skärp dig, säger Adrian. Du kan inte lägga dig ner och dö i en taxi! Du ska ju berätta om MIG!

Och på något sätt kommer jag ur taxin och in till den anrika gamla byggnaden där jag också på något besynnerligt sätt börjar prata och prata, med bara några franska streck som stöd. Jag vet inte hur lång tid jag står där, men ingen buar ut mig och jag blir bara lite torr i munnen… jag svamlar nog en del, men jag svimmar inte. Och jag får veta att också Herman Lindqvist – som är gäst efter mig – känner sig nervös inför Lovisabesöket hos gillebröderna.

Man är ju så att säga i gott sällskap!

Men jag vågade ändå inte ställa ultimatum och säga att jag ställer upp enbart om a) jag får sova i stans bästa svit (som inte finns) b) jag hämtas från flygfältet (mitt hem på Södra Åsen) och c) jag vill ha Olle Siréns Lovisahistorik som gåva (nej för den har jag redan, två stycken) ge mig tre drinkar istället…

Och du som körde taxin – hur kom det sig att du visste vart jag var på väg?

– Man läser väl Facebook!?