Jag är på väg till Playa del Lovisa för att göra godisinköp till kiosken.
Innan jag hinner så långt blir jag stoppad av polisen.
– Jag sa ju att jag skulle köra, hinner Adrian väsa åt mig.
– Ajokortti ja rekisteriote, kiitos. (Körkortet och registerutdraget, tack)

Inte det bästa läget att säga som i humorprogrammet jag såg på TV för några år sedan ”ei oo ajokoiraa” (jag äger ingen stövare).

Polisen synar först körkortet, sedan mig, sedan körkortet igen. Kastar misstänksamma blickar på spåret av spruta jag har på handen. Mitt hår är stripigt. Jag har inte fått duscha efter ögonoperationen.
Vid det här laget vet polisen att jag helst talar svenska.

– Kan Frun vara vänlig och ta bort solglasögonen?

Naturligtvis kan hon det. Men måste Herr Polis glo på Adrian? Jag vet vad Ni tänker. Att han har misshandlat mig. Jag förklarar att jag är nyopererad. Polisen säger att det syns och undrar om jag ska köra bil med igenmurade ögon och ”hur många diapam har ni egentligen knaprat”.

Jag vaknar.
Det var bara en ond dröm men jag återger den åt Adrian.

– Kanske bäst att jag sköter godisuppköpet till kiosken för din och din makes räkning? Jag tror inte godisgubben säljer nåt åt dig. Spår efter sprutor och plåster, stripigt hårt och femtiolappar i ett slitet kuvert säger ju allt.

Jag morrar och säger att jag klarar det där själv (för jag vill ju bestämma vilket godis vi ska ha – Adrian är FÖR hälsofreak för sånt).

– Ta det lugnt nu bara, säger han. Knapra några Diapam till så blir allt bra.