Åkte in till storstan med Adrian i dag. Bussen var försenad och föraren meddelade att hon hade drabbats av akuta magsmärtor redan långt borta i östra Finland tidigt på morgonen. Smärtorna hade inte direkt gått över, ”men nog ska vi fixa det här” sa tanten.

Rösten avslöjade att tanten inte var lika hurtfrisk som hon försökte låta.

Lite senare tillade hon med om möjligt ännu svagare röst ”det är väldigt svårt att fort hitta en inhoppare då en förare blir sjuk, om inte livet rinner av oss kör vi alltid rutten klar”.

– Herregud, stönade Adrian. Med våra liv på spel?

– Jag tror inte det är så mycket du kan göra åt saken just nu, svarade jag.

– Nähä? Jag kan i alla fall vara beredd att ta över om hon stupar i sin tjänst.

– Du kan väl inte köra buss?

Våra blickar möttes.

– Nä, svarade han. Det kan jag inte. Men nog kör jag väl för fan ändå bättre än en död kärring?